Redaktionellt innehåll
Dikter & Årsböcker

Karlfeldt – humoralpatolog och herbalist

Alla Karlfeldtläsare är medvetna om skaldens förtrogenhet med folkmedicinska föreställningar och vet att Bondepraktikan, som var en viktig kunskapskälla för honom, gav uppslag till många dikter.

Karlfeldt kände säkert till den i medicinens historia tvåtusenåriga föreställningen att sjukdomar beror på en felaktig sammansättning, en obalans, av kroppsvätskorna; en uppfattning som går tillbaka på de grekiska naturfilosofernas lära om de fyra elementen jord, vatten, luft, eld. Hippokrates på 400-talet f. Kr. och hans många efterföljare såg en motsvarighet till grundelementen i de fyra kroppsvätskorna blod, slem, gula och svarta gallan, vilka med olika kvaliteter torrt, vått, varmt och kallt var avgörande för liv och hälsa. Denna sjukdomslära har fått benämningen humoralpatologi.

På 100-talet e. Kr. tillfogar Galenos sin korresponderande temperamentslära, vilken Bondepraktikan beskriver med orden: ”Människan är skapad av fyra Elementer, Jord, Vatten, Väder och Eld, hvilka ibland desse fyra hon hafver mäst af, därefter får hon sin egentliga natur”. Därtill kommer förvissningen om en påverkan av solen, månen, planeterna och zodiakens stjärntecken, vilket Karlfeldt sammanfattar i ”Dryckesåret”:

Fyra äro elementen,
fyra äro temperamenten,
fyra äro månens kvartal,
fyra fönster har himmelens sal,
fyra äro idisslarens magar,
fyra äro de brännvinsdagar.               

Grunden för alla livsyttringar är att rätt förstå dessa principer. 

Jag är av jorden, jag är sval och tung,
trögvulen, gammalstämd fast ganska ung…

Jag är av vattnet, jag är kall och våt,
min stela flegma är som frusen gråt…

 Jag är av luften, jag är ljus och blid,
jag går som i beständig lådingstid…

 Jag är av elden, jag är torr och het
av sommarsol som ingen nedgång vet…

(Mikrokosmos)

Än mer präglad av denna fyrsaftlära är ”Den drömmande systern”:

– – –
Stämdes gigor, yr och röd
strax kom ung Sanguinica,
och med kind i häftig glöd
upp sprang stolt Cholerica.
Fru Flegmatica kom ock,
trög och tungögd, vit och tjock.
Du gled ensam bort ur dansens flock.

 Går du under månens ny,
syster Melancholica,
leker skimret på din hy
som på blek majolika.
Till ett kärl för drömmars vin
är du formad, svag och fin;
du är skymningsvind och mandolin.               

Den viktigaste åtgärden för att återfå och behålla hälsan var att befria kroppen från orena vätskor, framför allt genom åderlåtning. Härom ger Bondepraktikan råd: ”Att människan kan behålla sin sundhet och naturliga karskhet, görs det wäl behof, att wi stundom utrensa det orena och öfwerflödiga blodet.”

Uti Krabban skall man bruka
agrimonia, laktuka,
ättika och ruteblad,
föra sig i nya kläder,
njuta fältens arla väder,
källans dryck och svala bad,
item låta leverns åder;
så den gamla boken råder,
vill du vara sund och glad
– – –                                                                                                                                   

Bondepraktika, du kloka,
marken vill jag genomsnoka,
snäpparn vill jag låta gå:
säg, vad örter skall jag bruka
mot mitt hjärtas sommarsjuka,
vilken åder skall jag slå?
– – – 

(I Krabban)

Denna och många andra dikter visar också Karlfeldts förtrogenhet med örtmedicin och växtmagi, ett arv från äldre tiders ”herbalister”. Många läkeörter odlades i klosterträdgårdarna och snart också i allmogens täppor. Det är lättare att förstå undermeningen i dikter som ”Nattyxne”, när man vet att Veneris blomma, nattviol, är ett välkänt afrodisiakum, liksom att ”Hjärtstilla” är en ört som länge användes mot hjärtats oro:

– – –                                                                                                                             Åskor som skakar mitt livs firmament,
sensommareldar som själen bränt,
hjärtstilla,
smärtstilla,
svalkar du svedan de tänt? 

I medicinhistorisk framställning om den svarta pesten, digerdöden, får liemannens framfart utan åtskillnad mellan gammal och ung, hög och låg en kuslig belysning av dikten ”Jorum” – en ekfras på Dödsdansen, det välkända träsnittet av Holbein d.y.

Döden går från by till by
med sin murkna giga.
Gammal karl men kvick och kry,
smala ben och viga!
Kastar som en pojk mot sky
frodigaste piga.
– – –                                                                                                                                    

Aldrig var en man så galn
efter fläng och leka!
Nummerkarln och generaln,
blomstrande och bleka –
alla bjuder han på baln,
ingen brukar neka.

Mot folkmedicinsk och medicinhistorisk bakgrund kan man således utvinna ytterligare nyanser i Karlfeldts diktning – samtidigt som man imponeras av hans insikt i denna kulturvärld. 

Nils-Johan Höglund

(Artikeln publicerad i Karlfeldtbladet nr 1/04)

Skriv ut