Du dansar, bleka ungdom, sorgset låta
din ukulele och din saxofon.
Du ungdom som jag älskar, jag vill gråta
att se din dans; den slår mig som ett hån.

Det låg en frostnatt på din barndoms ängar,
och glädjens blomster sveddes till sin rot.
Det for en storm igenom tidens strängar,
och än de darra som i skälvosot.

Som lundar fälla och som löven dala
med sakta vingsus på en nattlig flod,
som ljumma ilar sucka mot de svala,
så fläktar hösten, ungdom, i ditt blod.

Men trumman hetsar, rått trumpeten ryter.
Det är som krigets sista kompani
av allt för veka, sviktande rekryter
i ryckig Veitsdans vinglade förbi.

Till offer föddes du, ty det skall vitas
för folks och gudars långa, djupa schism.
Emellan solens upp- och nedgång skall du slitas:
i öster barbari, i väster miljardism.

                     *         *
                          *

Vik, dumma spel! Om än på grova sulor,
gå rask och rak, du tidens unge son.
Du nöjs ej längre med de nådesmulor
den rike mannen slänger bort i vrån.

Du tror ej mer, att Gud har skrivit lagen
att många skola träla för de få.
Det faller solsken över arbetsdagen,
om än i jordens schakt dess timmar gå.

Nu lyfter ingen ett heraldiskt vapen
till pråligt skydd för en försutten rätt.
En storm har knäckt de rötta adelskapen,
det är du själv som är din stam och ätt.

Den grav som falskt benämndes fädrens ära
är överbryggad, lik ha fyllt dess gap.
Till jämlikheten, ungdom, har du nära,
men långt till frihet och till broderskap.

                     *         *
                          *

Lycksälla ungdom, du är född med vingar,
din smäckra fågelkropp är byggd för skyn.
Du svävar över oss i hökens ringar,
då vi gå kvar som höns och nöt i byn.

Som biet vilar sig på blomsterstänglar,
så skall du rasta i en sydhavspalm,
och du skall kretsa som legendens änglar
kring Betlehem och sjunga julens psalm.

Flyg ut, flyg ut och tag den i besittning
din blåa utmark till vårt grå allod.
För allting ont du ärvt du fick ett gott i kvittning,
ty du fick himmelrikets nyckel, mod.

                     *           *
                            *

Hör tidens röster, dundrar demagogen.
Ja, hör och lär, men tro ej allt du hör.
Nu bävar jordens grund, nu rämnar himlabågen
för ordens bomber och för skränets kör.

Du plockar kvickt ur röret i kloaken
en vals från Wien och en bombasm från Rom.
All världens missljud svävar över taken
i denna rymd som troddes stum och tom.

Men det är högre ting du vill förnimma,
och du skall känna vad vi alla känt.
Lägg bort din hörlur i en stilla timma
och lyssna till ditt inres instrument.

De dolda källorna, de lådingsfriska,
du är dem hjärtenära, när du vill.
Igenom årens sus jag hör dem viska,
än ömt, än gäckande: April, april.

Jag är en höstpoet, men tro ej, vårtid,
din tjusta oro är mig fjärn och forn.
Tag mina bruna blad. O vårtid, sång- och sårtid,
sjung i min själ och dallra i mitt horn!