Karl Johan

Karl Johan, se Karl Johan!
                    Han står på Stockholms slott
med stort och krutsprängt väderhorn
                    och hår som skiner blått.
På svalen utåt strömmen
                    han står med stav i hand
och sträcker den befallande
                    ut över folk och land.

Väl mången konungsfågel
                    flög upp från ringa torp,
men denne höge flygaren
                    var både örn och korp.
Han kom från fjärran snöberg,
                    från fältens kvava slakt
och tog det fasta näste
                    som Upplands Vasar lagt.

Karl Johan, se Karl Johan!
                    Han står på Mora strand.
Han räckte mig, beskedlig man,
                    en vit och nådig hand.
Han log med vassa läppar
                    och talade därhos,
men han var ingen dalkarl,
                    och jag är ej fransos.

Det sägs han ofta dundrat
                    på mål som få förstått,
då sprungo hovman och lakej,
                    det smattrade som skott.
Det sägs han smålett åter,
                    och bättre man förstod
den vackra min som skvallrade,
                    att innerst han var god.

Kanhända, ja kanhända
                    det strimmat i hans själ
en aning om det kärva folk
                    som visst han ville väl.
Han stod för det som bortskymd
                    av äventyrens glans;
kanhända att han sörjde,
                    att aldrig det vart hans.

Karl Johan, se Karl Johan!
                    Här svävar han i skyn,
en skum kerub med vingar
                    vid vintrigt himlabryn.
Därnedan släpar dalfolk
                    hans tunga sarkofag.
Karl-Johansmarschen spelar än
                    på tavlan natt och dag.

Så se vi dig, Karl Johan,
                    en skymlande gestalt.
Men du var kunglig i dig själv,
                    och det förklarar allt.
Lugn steg du som en Fenix
                    ur tidens vilda brand,
den siste sagokungen
                    i Sveriges gamla land.