Fäderna

Ej finns deras namn på hävdens blad
– de levde i ringhet och frid –
men jag skönjer ändå deras långa rad
allt upp i den urgrå tid.
Ja, här i det gamla Järnbäraland
de bröto åker på älvens strand
och malm ur gruvan bredvid.
De kände ej trältjänst, förstodo ej krus,
de sutto som drottar i eget hus
och togo sitt högtidsrus.
De kysste flickor i livets vår,
en vart deras trofasta brud.
De ärade kungen, de fruktade Gud
och dogo i stillhet, mätta av år.

Mina fäder! I smärtans och frestelsens stund
fick jag styrka vid tanken på er.
Som ni vårdat och älskat ert ärvda pund,
vill jag småle nöjd åt vad ödet ger.
Vid njutningens vinkande överflöd
har jag tänkt på er kamp, på ert torftiga bröd:
har jag rätt att begära mer?
Det har svalkat som bad i den strömmande älv,
när mot lustan jag kämpat mig trött, 
det har lärt mig att rädas mitt eget kött
mer än världens ondska och satan själv.

Mina fäder, jag ser er i drömmarnas stund,
och min själ blir beklämd och vek.
Jag är ryckt som en ört ur sin groningsgrund,
halvt nödd, halvt villig er sak jag svek.
Nu fångar jag toner ur sommar och höst
och ger dem visans lekande röst:
låt gå, det är också ett värv.
Men klingar det fram ur min dikt någon gång
en låt av stormsus och vattusprång,
en tanke manlig och djärv,
finns där lärkspel och vårljus från fattig hed
och suckar ur milsdjup skog –
ni ha sjungit det tyst genom många led
vid yxans klang, bakom fora och plog.