Redaktionellt innehåll
Dikter & Årsböcker

2017 Vintermöte i Stockholm

Vintermote MelbergFör andra året i rad höll Karlfeldtsamfundet sitt vintermöte på Läkaresällskapet bakom Klara kyrka. Närheten till Centralstationen gör det lätt att ta sig dit och den vackra jugendmiljön lockade också många medlemmar. Servering och garderob fungerade utmärkt och samlingssalen är hänförande vacker. Den pryds av ett intressant motto: ”Till vetenskapens fullkomnande genom inbördes meddelande af kunskaper och samlad erfarenhet.”

Bakom dessa ord döljer sig en långvarig strid mellan dem som arbetade på sjukhus och ansåg att de visste mest om sjukdomar och dem som forskade på laboratorier och hade Pasteur och Koch som ledstjärnor. Så småningom insåg båda lägren att de ­gemensamt bidrog till vetenskapens utveckling. De sammanfattade sin kompromiss i uttrycket ”vetenskap och beprövad erfarenhet”, som blivit en symbol för den svenska förmågan till samarbete.

Arne Melberg kände kanske igen situationen, när han som etablerad litteraturforskare talade inför en församling av hängivna och okritiska Karlfeldt-­beundrare. Melberg inledde med att berätta att han knappast läst Karlfeldt förrän han stötte på honom via Olof Lagercrantz, som 1938 skrev den första akademiska analysen av Karlfeldts lyrik, Jungfrun och demonerna. Den blev Lagercrantz genombrott som litteraturkritiker och som ung man kände han säkert igen de drömmar och drifter som låg bakom Karlfeldts dikter.

Melberg undrade om man ska aktualisera eller modernisera en skald som Karlfeldt. Frågan väcktes i en bok han nyligen skrivit om Lagercrantz studier över andra författare och som innehåller ett kapitel om Karlfeldt. Som kritiker var Lagercrantz känd för sin förmåga att beskriva författare både som människor och konstnärer. Det gjorde hans böcker till stora publikframgångar. Läsarna kände sig ofta osynligt närvarande när Strindberg reste med sin familj i ­Europa eller vandrade med Dante genom Helvetet mot Paradiset.

Lagercrantz bok om Karlfeldt växte fram ur en trebetygsuppsats och det märks ibland att boken är ett debutarbete. Lagercrantz var själv lyriker men Melberg berättade att han betraktade de traditionella formerna som ett fängelse och han var alltså immun mot Karlfeldtsfaran. Lagercrantz var inte heller någon typisk modernist. Han arbetade fram en personlig stil och prövade den på alla litterära områden. Efter boken om Karlfeldt skrev han en roman som ingen tycks ha läst. Det dröjde några år innan han fann det språk som gjorde honom känd som kulturskribent. Stina Otterberg bidrog med många synpunkter och påpekade att Lagercrantz knappast var färdig som stilist, när han skrev om Karlfeldt. Det krävde många år av mödosamt arbete som han själv beskrivit i boken Om konsten att läsa och skriva (1985).

Sofia Sandén, Anders Nygårds, Ian Carr och Staffan Lindfors uppträdde före föredraget med en musik­föreställning, Karlfeldt – livet och kärleken och dikten som till stor del handlar om kärlek, lycklig som olycklig. De fyra folkmusikerna gestaltade Karlfeldts liv och tidlösa dikter genom nykomponerad musik. Det var särskilt roligt att se hur Sofia med enkla medel markerade på vilken etapp i livet Gerda Karlfeldt befann sig. Ett förkläde eller en pälsjacka räckte för att publiken skulle förstå hur hon hade det för ögonblicket. Efter föredraget fick vi njuta av ytterligare några sånger med Sofia Sandén och Anders Nygårds.

Diskussionen vid kaffet visade att många mindes när Olof Lagercrantz fick det första Karlfeldtspriset 1988. Han inledde då sitt tacktal med att meddela att han inte tänkte skriva något mer om Karlfeldt! Det lät drastiskt, men sanningen var att Olof Lagercrantz bara gjorde ett porträtt av varje författare. Han samlade sig länge inför varje uppgift och ändrade sällan någonting.

Till mötet på Bosön 1988 hade jag tagit med mig en av Lagercrantz’ böcker, Tretton lyriker och Fågeltruppen (1973). Det blev ett minnesvärt möte. Jag tackade särskilt för porträttet av Hjalmar Gullberg, som skakat om mig rejält. Lagercrantz utropade: ”Menar du det! Om du visste hur mycket skäll jag har fått av Hjalmar Gullbergs beundrare för den artikeln.” ­Lager­crantz var i publikens ögon en hårdhudad kritiker men han hade också känsliga sidor.

Mötet beskrevs i min nekrolog över Olof Lager­crantz i Karlfeldtbladet, men då berättade jag aldrig vad som hände nästa dag. Jag visade några medlemmar dedikationen, där Lagercrantz tackade för samtalet om Gullberg och fick en oväntad reaktion: ”Han hycklade säkert!” Många uppfattade vid denna tid ­Lagercrantz som en svikare mot sin klass och det betydde tydligen mer än hans litterära insatser. Arne Melberg visade i sitt föredrag att vi kommit längre nu.

Lars Falk
Foto: Jørgen Straarup