Redaktionellt innehåll
Dikter & Årsböcker

2019 Vintermöte i Stockholm

Vintermöte på Karlfeldts arbetsplats

Årets Vintermöte hölls den 23 februari 2019 i Börssalen i Stockholm. Vintermötet inleddes med ett välkomstanförande av samfundets nye ordförande Odd Zschiedrich, vilket här återges i sin helhet.

–––

Kära Karlfeldtvänner!
Varmt välkomna till årets vintermöte och till Börssalen och Svenska Akademien! Det här var tidigare, som de flesta av er torde känna till, min kära arbetsplats under fjorton ganska händelserika år. Men det var även, och det är betydligt intressantare en dag som denna, arbetsplatsen för föremålet för vårt samfund, arbetsplatsen för Erik Axel Karlfeldt.

Han invaldes i denna församling på den franska ­nationaldagen den 14 juli 1904. Man hade tydligen kallat till sammankomst utanför terminstid, mitt i den svenska högsommaren. Den 20 december, vid högtidssammankomsten samma år, tog Karlfeldt så sitt inträde och höll, som stadgar och tradition bjuder, inträdestal över föregångaren på stol XI, historikern, riksdagsmannen och riksarkivarien Claes Theodor Odhner.

För hundra år sedan var Karlfeldt ständig i detta rum och denna byggnad, som den sekreterare han blivit utsedd till den 14 november 1912, bara några månader efter solskensolympiaden här i Stockholm. Han tillträdde befattningen på nyåret 1913 och kom snabbt att skapa en helt annan och friskare atmosfär såväl inom som utanför Akademien. Som sekreterare efterträdde han Carl David af Wirsén. Han som blivit kallad ”den framgångsrike förloraren” av sin levnadstecknare Per Rydén i en bok för några år sedan. Wirsén hade, som många av er säkert vet, kommit på kant med det omgivande kultursamhället, då han alltför envist klamrat sig fast vid altaret, tronen, svärdet och en gången tids ideal och även styrt De Aderton efter samma principer. Då en modern tids tankar, idéer och ideal började sippra in över trösklar och genom fönsterbågar gjorde han vad han kunde för att täta springorna och till sist hamnade Akademien i ett slutet rum utan nödvändiga, livgivande navelsträngar till omgivningen.

Men så kom alltså Karlfeldt, om än inte som ett yrväder och absolut inte med något höganäskrus i en svångrem runt halsen. Nej, sådant var inte hans sinnelag, som Carlsson säkert skulle sagt. Karlfeldt innehade posten i drygt arton år fram till sin bortgång den 8 april 1931. Han efterträddes för övrigt på stol XI i Akademien av folkbildaren, skriftställaren och tidningsmannen Torsten Fogelqvist. Om någon undrar, så är det litteraturforskaren Mats Malm, som nu innehar stolen, vilket man bland annat kan läsa om i senaste utgåvan av Karlfeldtbladet. Mats Malm är för övrigt även föreståndare för den viktiga Litteraturbanken, där svensk skönlitteratur och andra angelägna texter tillgängliggörs digitalt. Kanske den säkraste och mest pålitliga banken i vår tid, med tanke på vad som sker i valv efter valv efter valv, för att nu anknyta till Tranströmers ­berömda diktrad.

Vid hundraårsminnet av Karlfeldts födelse var ­Harry Martinson direktör i Svenska Akademien och han ägnar hela direktörstalet 1964 åt Karlfeldt. Det är inte akademiledamoten som hyllas i främsta rummet, inte heller ständige sekreteraren. Det är de litterära och språkliga kvaliteterna hos Karlfeldt, som Martinson lyfter fram. Och han skriver bland annat:

”Själva gången i Karlfeldts lyrik överensstämmer med det gamla bondehushållets, och i överförd bemärkelse är det väl just det gamla självhushållets omloppscykel som utgör den inre ringen i hans diktade system, där allt beskriver kretslopp. Också dalmålningarna lyfts med. Förvandlade av en lyrisk yra, som höjer deras konstvärde flera digniteter, roterar de med och dras in i zodiaken, vars ödsliga krets av himmelska högdjur lyfter ut Elias och hela dalmålningsvärlden: en bild av den naiva fromhetens möte med det okända, det alltför väldiga, som inte längre är mänskligt.”

Tänk om man kunde förflytta sig tillbaka i tiden, till just denna sal för drygt 54 år sedan, till december 1964. Då sitter Martinson vid den bortre kortändan av det långa akademibordet här borta och håller sitt anförande på den listerländska blekingska jag själv hörde honom tala ett par gånger och som aldrig övergav honom när han väl hade funnit vägen ut från de trakter där nässlor blomma. Mot slutet av sitt direktörstal sammanfattar Martinson sin syn på kollegan Karlfeldt – och det kunde kanske låtit som så:

”Vid genomläsning av hela hans verk sedan decennier gått, finner man vilken förtrollande kraft hans dikt ännu besitter, hur mycket det ännu finns att söka fram därur. Inte minst tydligt blir detta när man läser ­ho­nom parallellt med etnologin. Det finns en skytteltrafik mellan de två elementen i den meningen där det annars missbrukade ordet skytteltrafik verkligen hör hemma, nämligen i vävkonsten.

Karlfeldt var en diktens vävare, den store vävaren i vår litteratur, och hans dikt förblir vad han själv ville att den skulle vara: en skön och slitstark lyrisk vävnad. Hans konst är genomsatt av en inre, och en yttre ­veder­häftighet, båda i oavbruten korrespondens.

Man kan i den karlfeldtska problematiken se en konstens egen teodicé, illustrerad i ränning och mönster, och analogt med detta en orgelkonst och ett orgel­brus där stämmorna ’dansa i vild mixtur’, men till slut av organisten samlade till enighet – en organiserad mångfald som aldrig upphör att verka just såsom ­organisten bestämt via andrag och klaviatur. Karlfeldt stödde sig på ett system och på en metod, men hur rikt kunde han inte variera detta system och få själva ­metoden att sjunga.”

En författare om en annan författare. Eller en ledamot om en annan ledamot. Eller en Nobelpristagare om en annan Nobelpristagare, för så skulle det ju bli även i Martinsons fall så småningom.

Ja, med Harry Martinsons ord om Erik Axel Karlfeldt kan man nog inte hälsa er bättre eller varmare välkomna till detta vintermöte! Ett särskilt välkommen riktar vi till våra gäster: Sverker Sörlin, som skall tala till oss om en liten stund, och Anna Ihlis, som tillsammans med Hanna Enlöf och Anna Ahnlund, skall ge oss sina toner till några av Karlfeldts dikter något senare.

---

Därefter avtackades Elisabeth Lindmark med en stor blombukett för sina år i Skriftkommittén av styrelse­ledamoten Ola Nordenfors. Nästa programpunkt var överlämnandet av det upphittade och återfunna manu­skriptet med Erik Axel Karlfeldts handskrivna dikter ”Dalmarsch” och ”En studentflamma”, som Elisabeth Waldenström funnit i sitt inhandlade exemplar av Fridolins poesi. Manuskriptet medförde Elisabeth redan till Sommarmötet på Biskops Arnö, där detta väckte detta stor uppståndelse. Styrelsens Johannes Rudberg mottog ­manuskriptet å Kungliga biblio­tekets vägnar, där detta nu införlivas med annat ­material av Karlfeldt.

Så var det dags för vintermötets föredragshållare idéhistorikern Sverker Sörlin som talade under rub­riken ”Bildning, folkbildning och kulturarv i vår tid och några tankar om litterära sällskap”. Föredraget var mycket uppskattat av de cirka 140 församlade deltagarna vid mötet i Börssalen.

Efter en paus med förfriskningar i Börssalen framförde Anna Ihlis, Anna Ahnlund och Hanna Enlöf ett halvdussin visor från CD:n Avskedet 1864-2018. Anna Ihlis har som bekant på ett personligt och nyskapande sätt tonsatt tio av Karlfeldts dikter. Skivan, som utkom förra året, har fått ett mycket fint mottagande av såväl publik som kritik. Uppmärksamheten har varit stor och engagemangen många och de tre skapade en fin och skön stämning i Börssalen innan vintermötet förklarades avslutat.

Red.
Foto: Jørgen Straarup