Redaktionellt innehåll
Dikter & Årsböcker

2011 Vintermöte i Stockholm

Börssalen i Stockholm, 5 februari kl. 13-15

Årets Vintermöte hölls i en fullsatt Börssal, Källargränd 4 (vid Stortorget i Gamla Stan), i Stockholm.

FÖREDRAG
"Erik Axel Karlfeldt och Nobelprisen"
Professor Sture Allén, ledamot av Svenska Akademien, höll ett mycket informativt föredrag kring Nobelpriset i litteratur - stadgar, historia, urvalskriterier, hur Karlfeldt lade sin röst m.m.

Fröding i Karlfeldts ögon
De båda vännernas relation tecknad av Christer Åsberg framfördes av Christer Åsberg (f.d. ordförande) och Hans Barenthein (vice ordf. och dotterson till Karlfeldt).

SÅNG OCH MUSIK
Sång till guitarr av Jan-Olov Andersson
Vissångaren, trubaduren, som tidigare gjort mycket uppskattade framträdanden på Karlfeldtsamfundsmöten, gästade oss ånyo och bjöd bl.a. på tonsättningar av Karlfeldts och Frödings dikter. Vi fick också prov på Jan-Olovs eminenta guitarrspel.

Efter mötet är samlades vi på Stadsmissionen, Stortorget 3, där det serverades en smörgåsbuffé för 75kr/person.

Fotografier
Fotografier från Vintermötet 2011 kommer att läggas ut inom kort.

------------------------------------


Referat från Vintermötet

Deltagarna i 2011 års Vintermöte i Börssalen bjöds på förstklassig musikunderhållning i form av sång till gitarr av Jan-Olov Andersson. Vi fick bland annat avnjuta en frisk tolkning av Svarta Rudolf, och professor Sture Allén anknöt i sin inledning direkt till detta genom att förklara att vi nu skulle få höra om två svajiga karlar: Erik Axel Karlfeldt och Alfred Nobel.

Sture Allén är ledamot av Svenska akademien alltsedan 1980. Åren 1986-1999 tjänstgjorde han dess­utom som dess ständige sekreterare, dvs. uppehöll samma ämbete som Karlfeldt innehade åren 1913-1931. Få personer torde alltså vara mer kvalificerade än Allén att på ett initierat och inlevelsefullt sätt berätta om Karlfeldts arbete i Akademien, denna gång med fokus på det krävande och viktiga arbetet i dess Nobelkommitté.

Inledningsvis nämnde Allén helt kortfattat något om Akademiens grundande 1786, och hur kung Gustaf III genom detta beslut valde att bryta ut ämnesområdena svenska språket och litteraturen från den 1756 grundade Vitterhetsakademiens verksamhetsfält.


Nobelpriset

Efter drygt hundra års verksamhet med det svenska språket och den svenska litteraturen i fokus fick Akademien en ny väldig arbetsuppgift i sitt knä, när Alfred Nobels märkliga testamente öppnades 1896. Beträffande det litteraturpris Nobel ville se instiftat angav han nämligen att "Akademien i Stockholm" skulle vara utdelande instans, något som allmänt tolkades som Svenska Akademien.

Sture Allén relaterade och kommenterade några viktiga punkter i Nobels testamente:

• De belönade ska inom respektive prisområde ha "gjort menskligheten den största nyttan"

• De belönade insatserna ska dessutom ha ägt rum "under det förlupne året"

• Beträffande pristagarkandidaternas nationalitet ska priskommittéerna inte fästa något avseende vid denna "sålunda att den värdigaste erhåller priset, antingen han är Skandinav eller ej"

• Beträffande litteraturpriset föreskriver Nobel att detta ska tillfalla "den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning"

Beträffande kravet att belönade insatser ska ha ägt rum under det senaste året nämnde Allén att detta villkor på ett tidigt stadium bedömdes omöjligt att uppfylla och det har därför i praktiken inte följts. Formuleringen om att belönad litteratur ska vara producerad "i idealisk rigtning" har varit föremål för många spekulationer. Allén ville avdramatisera denna punkt och menade att frasen endast ska förstås som att utsedda pristagare i sitt författarskap ska relatera till ett ideal av något slag.

Behöriga att nominera till litteraturpriset är akademiledamöter från hela världen, professorer i språk- och litteraturämnen, tidigare pristagare samt ordförandena i representativa nationella författarorganisationer. Alla nomineringar ska vara Akademien tillhanda senast den 1 februari, där­efter sammanställs en s.k. halvlång lista med 15-20 tänkbara namn och i början av maj har denna bantats till den "korta listan" med fem namn, av vilka Akademien i oktober ska fatta beslut om ett.


Karlfeldts arbete med nobelpriset

Karlfeldt invaldes i Akademien 1904 och placerades mycket snart, redan 1907, i dess Nobelkommitté. Värt att tänka på är hur nytt hela arbetet med Nobelpriset vid det ­laget var för Akademien.

Svenska Akademiens arbete med Nobel­priset i litteratur har alltid omgärdats av stor sekretess. Nobelstiftelsens stadgar til­låter dock att material som legat till grund för ett prisbeslut görs tillgängligt femtio år efter beslutet i fråga. Då blir Akademiens diskussionsreferat offentliga, så att eftervärl­den kan ta del av hur ledamöterna argumenterat för och emot de olika kandidaterna. Utifrån detta kunde Allén berätta om var Karlfeldts sympatier särskilt befunnit sig och vilka kandidater han med växlande framgång argumenterat för. (De första femtio årens nomineringar och utlåtanden finns numera också utgivna i bokform, se litteraturlistan sist i detta referat.)

Vilka kandidater arbetade då Karlfeldt särskilt för under sina år som engagerad i Nobelprisarbetet? I sitt föredrag lyfte Allén fram sex namn. Först och främst nämnde han engelsmannen Thomas Hardy (1840-1928), vars kandidatur Karlfeldt försökte driva flera gånger, dock utan att någonsin lyckas. Karlfeldt menade att Hardy hade "monumentala förtjänster som skildrare av engelskt land och lynne". Den uteblivna framgången motiverade Allén med Hardys determinism, som de andra ledamöterna hade svårt för att belöna.

En annan Karlfeldt-favorit var finländaren Juhani Aho (1861-1921), bl.a. känd för sina "Spånor" och "Nya spånor". Aho, som betecknats som den förste finskspråkige yrkesförfattaren, fick aldrig något Nobelpris, och det fick inte heller Maksim Gorkij (1868-1936), en annan kandidat som Karlfeldt starkt förespråkade, bl.a. med instämmande av Anders Österling.

Karlfeldt var tidigt ute med att nominera engelsmannen John Galsworthy (1867-1933), Forsytesagans upphovsman, och denne fick verkligen priset så småningom, men först 1932, dvs. när Karlfeldt själv var borta.

Ytterligare två namn som Karlfeldt trodde på och förespråkade, men som idag är okända, i varje fall i Sverige, var Juan Zorrilla de San Martín (1855-1931), kallad Uruguays nationalpoet och med "Tabaré" som sitt mest kända verk samt Kostis Palamas (1859-1943), upphovsman till den olympiska hymnen (1896) och en centralgestalt i den grekiska 1880-talsgenerationen.

Sture Allén kunde också berätta att Karl­feldt motsatte sig Thomas Manns (1875-1955) kandidatur såväl 1924 som 1929, när saken var aktuell. 1929 fick dock Karlfeldt se sig på den förlorande sidan, då Mann ändå utsågs till detta års Nobelpristagare.


Karlfeldts eget nobelpris

Erik Axel Karlfeldt blev själv nominerad till Nobelpriset sex olika år, varav fyra år i följd, nämligen 1916 av Nathan Söderblom, 1917 av Fredrik Läffler och Ruben G:son Berg, 1918 av Fredrik Läffler och 1919 av Carl Bildt, Gottfrid Billing och Fredrik Läffler. Som bekant röstade Karlfeldts akademi­kollegor 1919 verkligen för att tilldela honom Nobelpriset, men han avböjde, främst med tanke på sin ställning som Akademiens ständige sekreterare, men även med hänvisning till att det skandinaviska inslaget av pristagare riskerade att bli oproportionerligt stort.

Efter tio års uppehåll nominerades ­Karlfeldt på nytt 1929 av norrmännen Didrik Arup Seip och Ivar Alnaes och slutligen 1931 ännu en gång av Nathan Söderblom, som då talade för ett delat pris, antingen mellan Karlfeldt och Per Hallström eller mellan Karlfeldt, Hallström och finlandssvensken Bertel Gripenberg. En märklig omständighet med nomineringen 1931 är ju att detta år inte bara blev Karlfeldts utan också Söderbloms dödsår.

Som bekant tillföll 1931 års pris "Erik Axel Karlfeldts diktning" sedan Karlfeldt avlidit i april samma år. Allén konstaterade att 1931 års Nobelpris i litteratur inte bara är det enda som delats ut utan motivering, utan också det enda sedan prisutdelningens startår 1901 som utdelats postumt. Detta är dock något som var accepterat enligt Nobelstiftelsens grundstadgar, så länge nomine­ringen skett i laga ordning, dvs. före den 1 februari och att den nominerade vid den tidpunkten var i livet, vilket alltså var fallet med Karlfeldt vid 1931 års nomine­ring. Allén tillade att bestämmelserna sedermera skärpts så att ett postumt utdelande visserligen fortfarande är möjligt, men endast om en pristagare avlidit efter det att ett beslut om pristagare tillkännagivits, dvs. mellan oktober och den 10 december.

På Nobeldagen den 10 december 1931 hölls litteraturpristalet av Anders Österling, som särskilt betonade "originalspråkets avgörande roll för lyrisk dikt". Karlfeldts egenart kan "möjligen anas i en översättning, men endast fullt begripas på svenska". Han underströk också att Karlfeldt hämtat "sin förnämsta inspiration ur det svinnande och det svunna" men trots detta haft "nydanarens friska mod i greppen".

Allra sist erinrade Sture Allén om prisets växlande faktiska värde genom åren. 1901 utgjordes det av 151 000 kronor, vilket motsvarar 7,8 miljoner kronor i 2009 års penningvärde. 1931 års prissumma till Karl­feldts diktning var 173 000 kronor, vilket "bara" motsvaras av 4,8 miljoner kronor i 2009 års penningvärde. Allra "minst värt" var priset 1981, då det nominella värdet var 1 miljon kronor, som endast motsvarar 2,1 miljoner kronor i 2009 års penningvärde. 2001 var det år då summan för första gången bestämdes till 10 miljoner kronor, den summa som delades ut ännu 2010.

Johannes Rudberg


Att läsa vidare:

Kjell Espmark: Litteraturpriset. Hundra år med Nobels uppdrag. Norstedts, 2001.
Sture Allén & Kjell Espmark: Nobelpriset i litteratur. En introduktion. Svenska Akademien, 2001.
Bo Svensén (utg.): Nobelpriset i litteratur. Nomineringar och utlåtanden 1901−1950.
(I: 1901−1920. II: 1921−1950.) Svenska Akademien, 2001.
Nobels testamente kan i sin exakta lydelse läsas på Svenska Akademiens webbplats http://nobelprize.org/alfred_nobel/will/testamente.html