2004 Vintermöte i Stockholm

Musikaliska Akademien, Nybrokajen 11 i Stockholm, 21 februari

Programmet presenterades av Karlfeldtsamfundets ordförande Christer Åsberg.
Ulrika Knutsson: "Diktens kalla faderskälla - kluvet möte med Karlfeldt".
Sång: Ulf Lundmark.
Musik: Gustaf Sjökvist.

Fotografier
Foton från Vintermötet kommer att läggas in under Vintermötet 2004.

Karlfeldtpriset 2004: Karlfeldtsamfundets priskommitté har till innehavare av Karlfeldtpriset 2004 utsett Margareta Jonth.


Referat
hämtat ur Karlfeldtbladet nr 1/2004
av Eva-Britta Ståhl
Diktens kalla faderskälla – kanske är den ömsom het, ömsom kall, som en riktig, gammaldags nervkur? Med ett citat från Katarina Frostenson presenterade kulturjournalisten Ulrika Knutson i sitt föredrag vid årets vintermöte ett "kluvet möte med Karlfeldt". Roligt, träffsäkert, och med ett djupt allvar i botten, förmedlade hon sina upplevelser av Karlfeldts författarskap. Hon tog oss först med till barndomens förtjusning i vackra böcker med blommor på och dikter som hade rytm, klang, roliga ord och som framför allt rimmade. Det började hos farmor och farfar; han hade redan som ungkarl införskaffat diktsamlingarna. Kände han igen sig? Vad var det som förra seklets herrum – med groggar och rökverk, Bruno Lilje­fors rävar i guldram och en Zorn­kulla av senare modell – egentligen såg?
Hur läser en kvinna av i dag samma dikter? Mellan farfar och hans "gubbhippor" ligger ju en tid av omvärderingar; diktens lustgårdar öppnas mot verkligheten, ett modernt Sverige växer fram, och där är Karlfeldt inte längre hemma. Är inte dess­utom Fröding den bättre: som journalist, humorist, medmänniska?

Och likafullt! Ulrika Knutson återkom flera gånger till det känslomässiga suget i Karlfeldts dikter, som det är så svårt att värja sig mot, just därför att de är så mästerligt gjorda; de kan till och med skapa en upp­levelse av ambivalens till obehagets gräns. Men farlig? Victor Svanberg får ursäkta – Karlfeldt fick han inte död på! Den folkliga dragningskraften i hans poesi må ha mattats, men han sjungs fortfarande, han är en poeternas poet och det finns en inneboende musikalitet i hans verk, som kan nå en sådan perfektion som i den sena dikten "Vinterorgel", där varje strof knirkar igång och fyller bälgarna på orgeln; det är som om musiken själv söker upp hans bästa dikter.

Under föredraget fick vi höra en rad tonsättningar framförda av Ulf Lundmark till ackompanjemang av Gustaf Sjökvist, men dessutom ett exempel på hur det går att göra blues av "Nattyxne". (Ulrika Knutson har inte bara sjungit i kör utan också haft ett rockband i början av åttiotalet.) Lidelsens stråkdrag och flädermusvingar: symbolistiskt bagage, fin de siècle, sekelskiftets kvinnosyn, javisst, men samtidigt denna suggestiva vers, som också i "Häxorna": "Rys, jungfru, i din hjärtegrund:/ han söker dig, han söker dig." Och kvinnans födelsemärke – vad handlar det om? Vad hade det med farfar att göra?!

Här kom Ulrika Knutson så fram till ­Katarina Frostensons diktsamling Korallen från 1999, varifrån föredragets titel är hämtad. I Frostensons författarskap finns "faderns röst" och ekon av tidigare diktning, en tematik med jungfru och demoner, som är såväl bildligt som bokstavligen fragmenterade. Den kalla faderskällan, Faderns lag, hans blick och röst, är behov och tvång och – lust. En av källorna är avgjort Karlfeldt. Ett hög­intressant uppslag som borde utforskas närmare.
Avslutningsvis framhävde Ulrika Knutson att det starka sug som utgår från Karlfeldts dikter – och som öppnar ett hemligt rum för såväl gamla snuskhumrar vid groggbänkar som tonårsflickor – bara skapas av en stor poet. Den svala, perfekta formen lägger ett skyddsnät över att "drömmen, den jungfru­ljuva,/ haft skydrag av hemligt och styggt".

Eva-Britta Ståhl