Redaktionellt innehåll
Dikter & Årsböcker

Dryckesåret

Sena dikter

Ett Pungmakarblomster till Torsten Fogelqvist

Se, gurkorna svälla, tomaterna glöda,
och sängarna digna av mångfärgad gröda.
Men luften är full av det längtande, tomma,
som kommer då hösten begynner att blomma.
Jag vill mig fördjupa, jag vill mig förlora
i brinnande famnen på fullmogen Flora,
som går under plommon en mörknande natt
med solros och vallmo i korngul hatt.

När skördarens hopp är bekrönt och fullbordat,
då saftas alltmera den druva vi jordat,
ty se hur potatisen blommar i holen
som mjälla aklejan, som bleka violen.

Se, krögar Auctumnus för fram sina foror,
och borden bekransas av fladdrande Floror.
Det dukas i lövsalens högvälvda rum,
och lyktorna lysa och kvällen är ljum.
Det susar i dillåkerns mäktiga kronor,
och kräftfaten rågas med romstinna honor.
Då hämtar du raskt vid husets vägg
en kvist av det krusiga gubbaskägg,
den bästa av alla de brännvinskryddor
som ses så gärna kring slott och hyddor,
och tömmer din dryck med den gröna drägg.
Det gör du ock för de skönas skull,
att de må le i sitt anletes hull
och nöjsamt notera, att du är dogse
och ej en slapp och förbrukad oxe,
fastmer en blomstrande man, som förstår
att värdigt börja sitt dryckesår.

Se, skogarna blomma som olvon och fläder,
och jorden har klätt sig i skinande kläder.
Från nordan till sunnan en glittrande bana,
där flingorna dansa och vinden slår kana.
Nu välver sig långsamt solens hjul
i molnens mörker och modd mot jul,
tills Stenbocken står i den trånga gränd
och skakar med hornen och bräker: Vänd!

Nu kommen i stugan, båd' gamla och unga,
och låtom oss sitta tillsammans och sjunga,
när trolldom smyger i ruvande lunder,
och glädjas åt sagor och vänta på under,
ty rivet är tidernas skiljerös:
det är kristen kväll, det är hedenhös.
Så låtom oss fira på urminnes vis,
vår högtid med lutfisk och gröt och gris.
Med andakt står husbonden upp från bänken
och tar genom granen en flaska på skänken.
Det gamla glaset, det slipade, höga,
står bräddat och klart som ett silveröga,
och faller ett darrande barr i nubben,
så varder den helgad, förmenar gubben.

Se midvinterns huldra, se ljusens prinsessa!
Jag hälsar dig, strålande Kyndelsmässa.
Slå ut dina dagar med gnistrande solar,
slå ut dina kvällar som stjärniga kjolar,
och avvärj den skadliga Vattuman,
som måttar ibland med sin svarta spann.
Du står på en kam mellan norr och söder.
I lammskinnskarpusen hur muntert du glöder!
Hur ljust du mulnar och höljer ibland
med vita stjärnor vårt sovande land!  
Nu fara vi långt över bäriga isar,
nu låna vi eld vid varandras spisar.

Nu sitta vi tysta i yrvädrets brus
i lä på ett gammalt utvärdshus.
Men nere på sjön med kälkar och spakar
stå fångstmän och langa oss feta lakar.
Då ta vi ur släden en lädrad kantin
och dricka dig till med det vita vin
och se, hur i glaset det stiger och faller
som dansande gnistor och iskristaller.
En stadig sats av flytande stål
är rätter grund till ett vintermål.

Se, hästhoven blommar i leriga diken,
och kråkorna hoppa i sörjan på viken.
I suddiga skyar står solens kula
som ett ägg i en panna med vita och gula.
Det brassas till påsk i det himmelska kök,
och rymden är full av den milda rök.
Som drivan smälter på skuggiga renar,
kring hjärtats rötter det tillrar och lenar.
Hav mod, min själ, du skall vandra tryggt
vid svarta kajors och häxors flykt,
och ligger du än som djupast i becken,
så tänk på Jone profetens tecken.
Nu vilja vi gå under pileträden
och skära oss flöjter till herdekväden.
Nu vilja vi märka, var jordens svål
har öppnat en gryta med nässelkål.   

Nu sprattlar gäddan i ryssjan vid stranden,
och lax och brax äro ock för handen.
Upp, käre bröder, nu vilja vi hasta
att bryta den långa och sugande fasta.
Vår kropp är ett gångande träd på jorden,
och savningstiden är kommen till norden,
så låtom oss taga en ganska stark,
att blodet må löpa under vår bark.
Låt piporna klaga, det är den sista.
Nu stänger året sin dryckeskista,
och super du efter Tiburtiustiden,
så varder du vårvild och sommarvriden.

Fyra äro elementen,
fyra äro temperamenten,
fyra äro månens kvartal,
fyra fönster har himmelens sal,
fyra äro idisslarens magar,
fyra äro de brännvinsdagar.

Nu skräna de dårar: Vi vilja förgylla
det blaskiga livet med idkelig fylla.
Man hörer i luften ock andra ljud,
som ilsket pocka på evigt förbud.
Men följer du denna min dryckesregel,
som är den rätta ynglingaspegel,
lätt att förstå och att minnas bekväm,
behöver du aldrig annat system.
Av glädjens måttliga olja du skiner,
du går som ett urverk på fyra rubiner:
det klibbar sig inte, det skär ej emot,
det märker tiden, men trotsar hans hot.

(Nu vill jag säga: Om du besöker
en man som artigt på armen kröker
och dricker dig till på ogill dag,
så drick, men säg: Till min herres behag!
När så du talat och räddat din själ,
skall du finna det smakar dig ganska väl.)

Men tål du om året ej dessa fyra
och känner stötningar, hosta och syra,
bör du genast gå till en specialist,
ty då är du ej frisk. Det är sant och visst.  


Förklaringar:

"Dryckesåret" trycktes första gången i Dagens Nyheter den 9/2 1930 med anledning av Torsten Fogelqvists femtioårsdag. Fogelqvist var publicist och folkbildare, hade varit rektor för Brunnsviks folkhögskola och var vid publiceringstillfället huvudredaktör för politik och kultur i Dagens Nyheter. Pungmakarblomster anspelar på dikten "Pungmakarbo" i Fridolins visor (1898)

1. sängarna odlingsstycken; Flora blomstergudinnan i klassisk mytologi
2. bekrönt fulländat; holen kullen, skogsbacken; aklejan allmänt odlad blomma
3. Auctumnus hösten; foror lass; gubbaskägg munkrenfana; drägg bottensats, grums; dogse duglig, potent
4. olvon buske med vita blommor; Se, skogarna ... fläder skogarna är vita av snö; Stenbocken ett av djurkretsens stjärntecken vars period enligt bonde- praktikan infaller 13 december–10 januari; Vänd syftar på vintersolståndet, när solen vänder vid Stenbockens vändkrets söder om ekvatorn, och dagarna åter börjar bli längre
5. skiljerös rös, stenhög som utgör gränsmärke; hedenhös avlägsen forntid
6. huldra folkmytologiskt kvinnoväsen, här: ljusfé; Kyndelsmässa kyrklig högtid i början av februari, mässa då många ljus tändes och invigdes för framtida helger; den skadliga Vattuman i detta stjärntecken är det enligt bondepraktikan olämpligt att t.ex. gifta sig eller bygga hus; sin svarta spann Vattumannen framställs ofta med en urna ur vilken han häller vatten; Du står på en kam mellan norr och söder det ansågs att kyndelsmässan inföll när halva vintern hade gått och det var lika långt till höst (norr) som till
vår (söder); lammskinnskarpusen karpus: rustik huvudbonad, här: snötäcket; vita stjärnor snöflingor
7. en lädrad kantin en skinnklädd plunta; det vita vin brännvin
8. brassas eldas på; Det brassas till påsk i det himmelska kök syftar på solens tilltagande värme på våren; tillrar rinner sakta, droppar; Jone profetens tecken uppståndelsetecknet, åsyftar att Jesus gjorde Jonas öde till symbol för sin egen död och uppståndelse (Matt 12:39–41)
9. Tiburtiustiden enligt äldre dietlära upphör dryckesåret den 14 april, Tiburtius dag, och börjar åter den 24 augusti vid bartelsmässan
10. elementen de fyra elementen är jord, vatten, luft och eld; temperamenten de fyra temperamenten är melankolisk, flegmatisk, sangvinisk och kolerisk; fyra fönster har himmelens sal de fyra väderstrecken
11. idkelig idelig, ständig; min dryckesregel att brännvinsdagarna är fyra; ynglingaspegel sedelära för unga män; urverk på fyra rubiner rubiner används som lager i klockor
12. på armen kröker tar en sup; ogill dag annan dag än de fyra brännvinsdagarna