Till en sekreterare

Tolkat och belyst
av Anders Yngve Pers
(Karlfeldtsamfundets förste ordförande)

Studien ingår i Karlfeldtsamfundets skriftserie Nr 4 : Karlfeldtdikter – tolkade och belysta.

Där du skrider, min kusin
blank och fin.
hög i min,
som i suset av blågula fanor,
syns du mig på alla sätt
värdig av din gamla ätt,
dina lysande kyrkovärdsanor.
Håll dig rak,
gör din sak,
sakta mak,
trampa värdigt på mattlagda tiljor.
 

slide.049

Den blanke och fine kusinen, hög i min, är Erik Axel Karlfeldt, porträtterad av honom själv. Scenen är den, som sedan Gustav III:s tid upprepas varje år den 20 december (Gustav II Adolfs födelsedag): Svenska Akademiens årshögtid, i gamla Börshuset i staden mellan broarna. Det karlfeldtska poemet "Till en sekreterare" återfinns i Flora och Bellona, utkommen 1918.

Ögonblicket för porträtteringen kan inte vara mer utstuderat utvalt. Stora Börssalens tretton

kristallkronor är alla tända över de 565 ur den lärda och olärda, andliga och världsliga, rika och fattiga societeten, som lyckats komma över biljetter och nu i egna och andras högtidskläder klämt ihop sig med juveler och ordnar runt den upphöjda Parnassen i salens mitt, där de aderton stolarna ännu står tomma. Kungen och hans hus har tagit plats på sin egen balkong.

Den höga dubbeldörren från Akademiens privata tillhåll öppnas, menigheten reser sig och in skrider De Aderton odödliga, ledda av Akademiens Ständige Sekreterare, som vid sin sida har den för varje år växlande Direktören.

Då, just då sätter diktens kamera igång. I fokus vår kusin, hemmansägaresonen Erik Axel Eriksson från Karlbo, Folkärna, sedan 1904 en av De Aderton,

eak 1924 vid akademibordet

sedan 1913 deras Ständige Sekreterare. Släktskapen 
med Fridolin är uppenbar, han som gick "med knäsid 
gångjärnsrock och hög och fejad hatt", som strök balsam 
i sin lock och bar en skön kravatt.





För din hjord
fram till bord,
fram till duken med lyror och liljor.
Hvilken ståtlig procession!
Känn dig som en ståndsperson.
Vandra trygg,
bak din rygg
vet det gnistrar av kors och av stjärnor.
Håll dig klar,
kyrkvärdsfar,
fast det tumlar i menighetens hjärnor.
 
"Bak din rygg" – varför gnistrar det av ordnar bakom ryggen på honom? Gnistrar det inte på honom själv också? Nej, det är nog det han vill ha sagt: Här kommer en herre med självförvärvad adel, med bringan ren från nådevedermälen!
 

239955 jpg_425262img468Han och Per Hallström var vid det laget ensamma i sällskapet om att bära sturskt rena frackar – Selma Lagerlöf var ju diskriminerad, men alla de övriga herrarna var stjärnbemängda.

Nu kliv högt:
tungt och trögt
som en korgolv knarrar parnassen.
Häv dig upp till ärans höjd!
Märk förnöjd
hur du bärgat i bänkarnas djup hela stassen.

Parnassen, ärans höjd, dit ett par trappsteg leder, är sammansatt av trälådor, gjorda för ändamålet och varje 20 december ditkånkade för en dag. De kvider under visdomens tyngd, alldeles som det knarrade hemma i den karlfeldtska barndomens Folkärna, när prästen klev upp på det upphöjda korgolvets vitskurade furutiljor. En musik som man kan få lyssna till än i dag i kyrkor, där restaurerandet inte hunnit slopa korets gamla trägolv. ("Parnassen" knarrar inte längre lika rysligt. På 1950-talet lät man snickra ihop ett mindre ljudligt underlag för den höga församlingen.)

Låt dig neder i din stol.
Nådens sol
skiner varm över skalliga hjässor.
Kungen själv från bur av guld
blickar huld
i en strålkrans av prinsar och prinsessor.

Ja, kungen är där alltid, den enda officiella tillställning i detta land, då han inte kommer sist och alla andra reser sig för honom. Här kommer värdarna sist, och majestätet reser sig för dem. Den världsliga maktens reverens för snillet och smaken!

Se dig om uti din krets,
utan hets:
spets vid spets
av Apollinis höga elever.
Prydligt bjuder grannen snus
ser med fägnad på sitt ljus,
hur det brinner som bevis att man lever.
Talet börjar, nu var stark,
tänk på gamla seder,
ty en kyrkblund utan snark
är kyrkovärdens heder.

Vid var och en av de aderton numrerade stolarna står ett ljus, som är tänt om vederbörande lever (även om han / hon råkar vara frånvarande).

Så elever åt skaldekonstens eteriske gud de än är, så är de inte för fina att snusa! Så korrekt i detaljerna som Karlfeldt är, måste man befara att han inte hittat på det där med snusandet. Men vad hade han då för grannar vid bordet? Alltsedan 1913, då han blev Sekreterare och fick fast plats vid bortre bordsändan, hade han närmast sig på ena sidan herren till Grönsö i Uppland, den aktade gamle politikern Pehr von Ehrenheim, och på den andra sidan filosofiprofessorn Vitalis Norström.

Åren 1904 – 1912 omgavs hans stol nummer XI av den store språkforskaren Esaias Tegnérs och den hygglige skalden K. A. Melins. Låt oss inte peka ut någon av dessa fyra som snusgubbe utan i stället uttala en vördsam undran, om det numera är någon som vågar låta dosan gå runt kring duken med lyror och liljor.

Härmed är hela dikten genomgången. Med 193 ord i nära nog telegramstil har Karlfeldt gjort ett exakt reportage från årshögtiden med grättet valda detaljer – och samtidigt skissat ett självporträtt, tjuvpojksaktigt leende åt den egna stoltheten.

Men dikten är också något av en drift med den uppburrade anstoltheten, en svaghet, som Karlfeldt hade svårt att fördra, särskilt om den kom i kollisionskurs med hans eget självmedvetande. Företeelsen känns igen från hans prosahyllning till näsan i betraktelsen om Lukt och doft: "En välvd näsa med lagom öppna ingångsportar är en ståtlig byggnad på sin framträdande plats, ett andedräktens och andens värdiga tempel. Men mången förnäm och högburen näsa är en falsk skylt, döljande en inre förträngning, som då också vanligen är själens. Man brukar märka det redan på den nasalerande talton, som dylika näsors bärare ofta anslå."

"Jag är en enkel man", var ett uttryck som Karlfeldt understundom använde i sin konversatation. En sen afton i en liten livaktig krets av likasinnade hände det, att orden löpte vidare: "Jag är en enkel man – men nog fan är jag lika god som Heidenstam."

Det är inte utan, att man misstänker Karlfeldt för att i diktens inledningsrader vilja missleda läsaren att tänka på Heidenstam: hög i min, suset av blågula fanor, gamla ätt, lysande – men så förs man plötsligt över på kyrkovärdsnivån och självironin är uppenbar.

Dikten heter alltså Till en sekreterare, ett gott exempel på understatement, i ordboken förklarat som "svagare betoning än sanningen tillåter".

Gunnar Mascoll Silfverstolpe, liksom Karlfeldt västeråsstudent, har berättat för en vän, hur han själv en gång blev föremål för Karlfeldts lek med sekreterartiteln.

Silfverstolpe hade inte haft äran träffa Karlfeldt tidigare. Åldersskillnaden var 29 år. Nu stegade han emellertid upp till Svenska Akademien för att föreställa sig för dess Ständige Sekreterare. Man vågar tro, att det var 1919. Den 26-årige Silfverstolpe hade då nyss blivit färdig med sin filosofie licentiatexamen och bar förmodligen i fickan ett första, extra prydligt exemplar av sin just färdigställda debutbok, det 85-sidiga dikthäftet Arvet, i tanke att få överlämna det till skaldefadern. En stor och spännande stund för den på en gång blyge och stolte debutanten. Som väluppfostrad officersson sträckte han upp sig, bockade djupt och sade:

- Gunnar Silfverstolpe, licentiat.

- Erik Karlfeldt, sekreterare, mullrade värden belåtet.

Båda förstod schäsen, kontakten knöts snabbt mellan de två västmanland-dalingarna, det blev skaldisk vänskap för livet – som för Karlfeldts del slutade 1931, elva år tidigare än för Silfverstolpe.

----

Anders Y Pers - tolkar och belyser dikten Till en sekreterare