Redaktionellt innehåll
Dikter & Årsböcker

Erik Axel och Gerda

Jag ville ha sagt dig det ömmaste ordNågra drag ur boken
Jag ville ha sagt dig det ömmaste ord
av Carin von Sydow

I Erik Axel Karlfeldts sista diktsamling Hösthorn, som kom ut 1927, står dikten Kurbitsmålning, där han summerar sitt liv och sitt verk. De gamla dalmålarna smusslade gärna in bilden av sin själs älskade i änglarnas flock. Så har också Karlfeldt gjort i sin diktning, berättar han i en av Kurbitsmålnings strofer:

Jag målar en bild,
en skär och mild,
en ingen vet,
en hemlighet,
förstucken i flocken av tärnor
på mången bergsmanstapet

Vem han tänker på som den skära och milda må vara hans hemlighet, men förstucken i flocken av tärnor finns Gerda Holmberg, som efter många år och tre barn tillsammans blev hans hustru. Gerda skulle komma att överleva sin man i 50 år och under de åren skulle hon troget vårda hans minne. Hon dog den 18 mars 1981, 22 dagar innan hon skulle fylla 98 år.

Både Gerda och Erik var under alla år mycket förtegna om det privata livet. Det var först på sin ålders höst, som 90-åring, som Gerda hade ett behov av att berätta. Och det var först då som man började förstå att hon fanns bakom flera av skaldens dikter. Det hade ingen tidigare trott.

Karl-Ivar Hildeman har i sin bok Sub luna och andra Karlfeldtessäer talat om de tre linjerna i Karlfeldts diktning: den röda, som står för kärleken - Karlfeldt är en av våra stora kärleksdiktare - den svarta som står för skam, skuld och förgängelse, och till sist den blå, blå som Dalälvens vatten. Dalälven flyter alldeles nära Karlfeldts barndomshem Tolvmansgården i Folkärna i södra Dalarna. Älven var en del av hans hembygd. Kanske kan den blå linjen också få symbolisera Opplimens vatten. Diktsamlingen Hösthorn skrevs till stor del på gården Sångs i Leksandsbyn Sjugare. Gården som köptes 1921 ligger vid den lilla sjön Opplimen och blev från och med sommaren 1922 familjens helg- och sommarhem. Den varma sommaren 1927 arbetar Karlfeldt flitigt med sin diktsamling Hösthorn. Gerda hör hans ständiga nynnande och kan i sin dagbok skriva att Erik aldrig vilar sig denna sommar: "Sånggudinnan sjunger i ett, i ett".

Gerdas liv tillsammans med skalden kan också symboliseras av de tre linjerna: kärlekens röda, skammens, skuldens och missmodets svarta. Och den blå? Under ett halvt sekel var hon ju skaldeminnets vårdarinna på Sånggården vid Opplimens strand.

Gerda var torpardotter från Husby-Sjutolft i Uppland. Hon föddes den 10 april 1883 och var Fredrika och Erik Holmbergs nionde barn. Som 14-åring gav hon sig iväg till Stockholm för att tjäna som hembiträde i olika familjer.

En höstdag 1901 korsades tjänsteflickans och skaldens vägar vid ett mycket kort möte. Erik var inneboende i den familj där Gerda var jungfru och hon hade fått uppdraget att hjälpa Karlfeldt med en väska då han skulle börja sin resa till Italien. Hon var drygt 18 år med en bakgrund av undermålig skolgång och han var 37 år med informator- och lärartjänster bakom sig, var filosofie licentiat, e.o. amanuens vid Kungl. Biblioteket och hade givit ut två diktsamlingar. Den tredje boken Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim låg hos förläggaren och kom ut under hösten. Gerda och Erik skulle mötas igen under 1902 då han kom hem efter sin resa. Det blev början till en samvaro som med många avbrott skulle bli livslång.

I augusti 1903 föddes deras första barn, Folke, som vid ett års ålder blev fosterbarn hos en familj på Söder. Där skulle han stanna i 10 år, men hade under alla år nära kontakt med både sin mor och far. Kanske det var Karlfeldts tanke att umgänget med Gerda skulle brytas efter sonens födelse. Han var passionerat förälskad i en annan kvinna och mellan Gerda och honom var avståndet socialt, kulturellt och intellektuellt mycket stort. Men den passionerade kärleken tog slut. Samvaron mellan Gerda och Erik fortsatte och 1907 föddes deras andra son - Sune.

Karlfeldt visade Gerda och barnen under alla år stor omsorg, något som under den oscarianska tidens dubbelmoral inte alltid var så vanligt när det gällde så kallade oäkta barn. Få av Karlfeldts vänner visste att han hade en liten familj på Söder där han hyrde en lägenhet till Gerda och Sune och där Gerda kunde arbeta som sömmerska. Efter ett modernt sätt att se levde Gerda och Erik under många år i ett sambo- och särboförhållande.

1913 låg Karlfeldt svårt sjuk i lunginflammation i sin våning på Floragatan. Gerda fick vetskap om hans sjukdom då hon läste om den i tidningen. Hon gav sig iväg till Floragatan och tilläts av sköterskorna att gå in i sjukrummet. De sa att han inte hade långt kvar. Hon grät och sa: - Du får inte gå ifrån oss! Hur skall det bli med mig och barnen? - Gråt inte Gerda, svarade han, jag blir snart bra. Det är så tråkigt att höra tårar.

Läkarna hade sagt, att han skulle masseras för att få igång blodcirkulationen, men man hade givit upp. Gerda tvingade dem att börja på nytt och efter några timmar hade han kommit tillbaka till livet.

I Flora och Bellona står dikten Sjukdom där några av stroferna är en nära-döden-upplevelse, men där finns också Gerdas bön och gråt.

Det spelar i berget så klangfullt och rent
som himmelens klockspel det leker så lent.
Jag hör en stämma, en öm och klar:
Gå ej ifrån oss, bliv kvar, bliv kvar.
 
Med möda jag öppnade ögat. Det var ingen främmande värld.
Det ringde påsk, det stod ett barn och grät vid min huvudgärd.

När han tillfrisknade, bestämde han sig för att gifta sig med Gerda. Bestämde han sig för... Det är viktigt att minnas att det handlar om en tid då mannen hade huvudrollen i ett förhållande. Det skulle dröja tre år till innan giftermålet blev av (1916) och då hade också dottern Anna kommit till världen 1915.

EAK 1924 vid akademibordetKarlfeldt som sedan 1912 var sekreterare i Svenska Akademien började inse att han inte kunde träda fram för offentligheten med ett så oordnat familjeliv. Han hade förälskat sig i en kvinna som socialt och kulturellt stod honom närmare än vad Gerda gjorde. När Gerda fick höra att han tänkte gifta sig med denna kvinna sa hon ifrån, hon orkade inte längre. Hon ville lämna barnen till honom och själv börja på nytt. Då svarade han: - Är du i stånd till ett så'nt offer, vem är då jag att inte vi två skulle vara ett.

De vigdes den 19 juni 1916 hemma hos pastor Oscar Hansson, som var granne till Gerda på Åsögatan. Ingenstans stod att de gift sig. Allt gick tyst tillväga. De bodde sedan i Brevik vid Väddö kanal under sommaren och flyttade under hösten till en villa på Lidingö. Dottern Ulla föddes i augusti 1917. Dikten Oktober handlar om Lidingötiden och flytten därifrån - till Svartensgatan uppe vid Mosebacke.

EAK i hemmet Östermalm, 1924På Östermalmsgatan låg deras slutliga stockholmshem

"Ja, lilla Gerda nog är jag glad att ha funnit en hållpunkt och ett fäste. Och tack mina kära, för att ni hjälpa mig att finna livet rikare och varmare" skrev Erik i ett brev en tid efter giftermålet. Också Gerda hade fått en hållpunkt och ett fäste. Hon var nu mor och maka i en hel familj.

Östermalm 1924 med döttrarna Anna och UllaGerda poängterade alltid att hon stod för det "timliga"- det praktiska arbetet i fråga om ett hems skötsel. Kanske var det ett sätt att gömma sig, tala om att hon ingenting visste om dikterna. Gerda var en mycket duktig husmor och värdinna i det gemensamma hemmet och det fortsatte hon att vara under alla år efter Karlfeldts bortgång. Han dog den 8 april 1931.

Under många år hade Gerda levt i skuggan av sin man, men hon gick vidare, vann säkerhet och trygghet i sig själv, blev en betydande personlighet full av spontanitet, humor och värdighet.

1943 mantalsskrev sig Gerda i Leksand och öppnade några år senare Sångs för turister och på det sättet kom hon att sprida Karlfeldts dikter för många människor.

För sin man hade Gerda berättat barn- och ungdomsminnen. Hennes minnen inspirerade Karlfeldt till att skriva bl a dikterna Gökstölden, Syskonen och Sommardansen. De står under rubriken Fattigmansverser i samlingen Flora och Bellona. I Hösthorn har hon inspirerat till dikterna Ljusstöperskan och Väverskan.

I den sista diktsamlingen står också dikten Änklingen, en dikt som med smärta kärleksfullt talar om det stora avståndet mellan två makar.

Jag ville ha sagt dig det ömmaste ord
som låg mig på hjärtat och gnagde o malde,
du strävsinta dotter av den sträva jord;
kanhända det löst det bann som oss kvalde.
Jag ville allra helst att det skickat sig så,
att vi vandrat tillsammans, medan ingenting vart sagt,
och känt hur vi blevo till en ifrån två
genom tystnadens ljuva, förenande makt.

Jag ville ändå mer: att vart förfluget ord
kunnat mötas av ett leende som jublade tryggt.
Hur munvädren fara, vet ingen på jord,
men visst är hjärtats tal, fast förteget och skyggt.
Vi gingo på var sin sida av en ström
som allt bredare lopp mot det ändlösa havet.
Emellan oss fladdrade en tröttflugen dröm
om det stora vi dräpt, som vart i tysthet begravet..

----

Carin von Sydow - Erik Axel och Gerda

Några drag ur boken
Jag ville ha sagt dig det ömmaste ord


Carin von Sydow
Mer om Gerdas och Erik Axels liv tillsammans finns att läsa i Carin von Sydows bok, Karlfeldtsamfundets skriftserie Nr 31 från 1999,
Jag ville ha sagt dig det ömmaste ord. Kärleken mellan gerda och Erik Axel Karlfeldt. (Wadström & Widstrand)

Boken bygger mycket på brevväxlingen mellan de båda samt Gerdas dagböcker.

Carins farfar och Karlfeldt var bröder.

Skriv ut