Fredrik Böök och Karlfeldt

Här följer två inlägg:

- Fredrik Böök och Karlfeldt

av Christer Åsberg

och

- Diktarprofiler

av Fredrik Böök
___________________________________________ 

Fredrik Böök och Karlfeldt

sammanställt av Christer Åsberg

Christer Åsberg             
            Christer Åsberg 
Karlfeldtsamfundets ordförande 2001-2008 

Det svenska tjugotalets mest inflytelserika litteraturhistoriker och kritiker, ledamot av Svenska akademien sedan 1922, och landets mest uppburne lyriker, tillika Svenska akademiens sekreterare, hade svårt att tåla varann. Om det låg något konkret bakom eller om det bara gällde litteraturpolitik är det väl ingen som vet. Kanske var det en fråga om personkemi, vilket i så fall talar till Karlfeldts förmån, kan man tycka. Någon öppen brytning och offentliga gräl var det inte fråga om.
Fredrik BöökMen när budet om Karlfeldts död når Fredrik Böök skriver han till sin hustru att det nu skulle bli "ofantligt mycket angenämare för mig i Akademien sedan en ständig källa till irritation och tråkighet har försvunnit." (Citat ur Svante Nordins Fredrik Böök-biografi 1994, s. 220). Karlfeldt hade alltid behandlat honom fientligt och förödmjukande.

Det är av allt att döma från Böök den aldrig belagda uppgiften kommer att akademien tilldelat Karlfeldt nobelpriset för att garantera att de efterlevande betalade hans skulder till akademiledamöterna. I den stora kören av hyllningar från kulturpersonligheter i Sverige och Norden vid budet om Nobelpriset är det f.ö. bara Fredrik Böök som tar upp den krasst privatekonomiska aspekten. Det kan ju säger han, "framhållas att en författare sällan arbetar i eget ekonomiskt intresse utan snarare för sin familj och sina efterlevande". (SvD 9/10 1931). Därför kan priset accepteras.

Bööks bitterhet blev stor när det visade sig att akademien valde karlfeldtianen Torsten Fogelqvist som efterträdare till Karlfeldt. Han tar invalet som en personlig förolämpning, "Smutsigt vatten dricker jag icke, ovärdiga lägen finner jag mig icke i." Han beskyller Schück och Martin Lamm för att ha röstat på Fogelqvist för att skaffa judarna "en återförsäkring i den liberala pressen." Och han vägrade infinna sig vid akademiens sammanträden i fortsättningen. (Nordin s. 220f.) Fogelqvist hade i en recension varit kritisk mot vissa inslag i en roman av Böök.

Böök hade börjat tröttna på skalden Karlfeldt redan i och med Flora och Bellona 1918. "Har du sett Karlfeldts nya dikter,", skriver han till en vän. "Jag är inte alls förtjust i dem; egentligen är det bara sjukdomsdikterna jag bryr mig något vidare om. Maneret och förkonstlingen i de flesta har man ledsnat på, tycker jag. Att han bara orkar, kan jag inte låta bli att tänka." (Nordin s. 195.)

Tidigare hade Böök som alla andra beundrat skalden Karlfeldt och uttryckt sin oreserverade uppskattning, "Det mest levande, det mest aktuella i hela vår samtida diktning", skriver han vid Karlfeldts femtioårsdag. (SvD 19/7 1914) Hans diktning är, säger han, "omedelbart och omedvetet närvarande i alla svenska sinnen. Den har gått oss så djupt i blodet att det fordras själviakttagelse och reflexion för att det skall lyckas bestämma vad inflytande den haft och vad roll den spelar ... Karlfeldts poesi bildar en beståndsdel i själva den luft vi andas, en dager över vår synkrets. Dessa märgfulla ord, dessa fasta rytmer uttrycka något av livsstämningen hos den nu verkande generationen." I Sveriges Nationallitteratur, del 23, 1907, ger Böök en inträngande presentation av Karlfeldts poesi, och i en recension av Lucidorbiografin analyserar han på ett upplysande sätt Karlfeldts prosastil (SvD 27/2 1913).

Ett av sina allra första framträdanden som litteraturkritiker under namnet Fredrik Böök (tidigare Christoffersson) gör den brådmogne gymnasisten i Malmö-Tidningen den 12 januari 1900. Artikeln är den första av tre under rubriken "Diktarprofiler" som behandlar nya svenska lyriker. I de två följande presenteras Verner von Heidenstam och Karl-August Tavaststjerna. Böök talar med pondus och skriver väl. På slutet kommer den karriärmedvetne ynglingen in på privatekonomins betydelse för en diktare och Karlfeldt skattas även i detta avseende högt. En intressant upplysning lämnar Böök i inledningen, nämligen att Karlfeldts akademiska lärare (och ordensbroder) Carl Rupert Nyblom redan kring 1900 hade yppat att Karlfeldt var en stark akademikandidat. Det var inte många som snappade upp detta, men sextonåringen i Kristianstad hade öron och ögon öppna.

****************************************

 

Diktarprofiler

av Fredrik Böök
(för Malmö-Tidningen, 12 januari 1900)

Erik Axel Karlfeldt

Då herr professorn, en af de aderton, m.m., Carl Rupert Nyblom, i en interview tillfrågades, på hvem af våra lefvande skalder Svenska akademiens förhoppningar för närvarande hvilade, lär han ha svarat: på Erik Axel Karlfeldt.

Omdömet får stå för herr professorns räkning, men säkert är, att ingen af våra yngre lyriker har rikare utvecklingsmöjligheter än Karlfeldt. På Svenska akademiens omdöme inverkar naturligtvis äfven detta, att han aldrig uttalat några "farliga" åsikter, som kunnat sänka akademiens goda tanka om honom.

Min uppgift skall vara att i korthet skissera Karlfeldts författarskap.

Hans första bok, Vildmarks- och Kärleksvisor*) väckte ej den uppmärksamhet den förtjänade. Kritiken ansåg den vara påverkad af Fröding. Otvifvelaktigt kan en sådan påverkning spåras, men den är dock mera oväsentlig. Den består däri, att bägge skildra svensk natur och svenskt folklif, med humoristisk uppfattning och med den stundom skönhetsdruckna yrsel, som är konstnären egen. Bägge gripa sina ämnen ur hembygden och behandla dem på ett i viss mån naivt sätt, så att "somt blir herrskapsvers, somt allmogelåt".

Skillnaden dem emellan är delvis densamma som emellan Dalarne och Värmland, helt naturligt, ty Karlfeldt är med själ och hjerta dalkarl, Fröding värmländing. Vidare saknar Karlfeldts kärfva humor det tragiska djup som ofta skymtas hos Fröding; och den senares så småningom framtonande dissonans, hvilken i hög grad fördjupat hans diktning, men också i förtid sönderslitit den, är fullständigt utan motsvarighet i den senares kärnsunda natur.

Onekligen var genom Frödings uppträdande väg röjd för den diktart, som med afsende på flera af sina moment skulle kunna kallas landskapsdiktning, och som just Karlfeldt odlat, men det kan å andra sidan ingalunda betviflas, att den senares diktartemperament kunnat utveckla sig på ungefär samma sätt som den nu gjort, oberoende af den förre.

Grundvillkoret för all diktning, isynnerhet lyrisk, är originalitet i uppfattning. Den äkta lyrikern ser allt på sitt eget sätt, bedömer allt efter sitt eget hufvud. Detta är orsaken till, att han, inom essayns och kritikens område, visserligen kan åstadkomma saker af utomordentligt intresse och i många afseenden riktiga, men ytterligt sällan ett arbete af stor och och omutlig objektivitet, där omdömet måste afse vidt skilda och stundom stridiga företeelser. – Den moderna lyriken – åtminstone den dekadenta – präglas delvis af ett sträfvande efter originalitet, som skall ersätta det ursprungliga som innerst inne saknas. Men Karlfeldts diktning bär häraf intet spår. Han tyckes till och med ha sluppit genomgå det stadium hvars verksamhet Geijer karaktäriserar med att "söka sig själf". Redan i sin första bok bär han de drag som bilda hans litterära helbild. Hvad han bjuder oss är det som "spirat ur den uppsvenska vildmarkens karga jordmån". Hans kynne är ärligt svenskt. En sorts själfkaraktäristik lämnar han, när han senare sjunger:

"Ur hemmets grufva och på egen svedja
jag bröt mitt järn och redde till mitt kol!"

De nordiska sommarnätternas skäraste poesi, den tidiga vårens jungfruliga skönhet, den nyvaknade kärlekens blyga svärmeri, skördens och de landtliga arbetenas behag, detta bilda innehållet i hans diktning. Polerna för hans temperament äro den jublande men ej bullersamma lifsglädjens och det stilla, något vemodiga svärmeriet. Häremellan rör han sig i en mångfald af tonarter. Ett drag, som han har gemensamt med den moderna poesin är det, att han är en stämningsdiktare som få. Hans förmåga att i en kort dikt fånga den sprödaste stämning som i lek är underbar. För huru många skulle ej ett försök hafva misslyckats att i ord gifva uttryck för det stilla, förväntningsfulla, som skimrar klart som kristall i den här nedan meddelade "Intet är som väntanstider".

Och som en motsats härtill, huru taktfast tåga ej dalkarlarne i festglädje och uppsluppenhet till sin hembygd efter slutadt sommararbete i den präktiga "Dalmarschen", där redan rytmen är beundransvärd.

Det hufvudsakliga innehållet äfven i Karlfeldts senare diktsamling, Fridolins visor**) hvilken innehåller de tvänne sist omnämnda dikterna, är af lätt och lekande slag. Han har i denna genre uppnått mästerskap, understödd af sin briljanta förmåga. Men hans diktning har tydligen en annan sida, där det allvarsdjupa och högstämda i hans inre söker sig fram. Detta moment af hans diktning framträder endast antydningsvis, men det är grundade skäl att antaga, det hans utveckling kommer att mera framhäfva detta drag. I den sista dikten i Fridolins visor yttrar han:

"Jag fäktar och rasslar med ordens lansar,
och bär jag i diktens tornering ett pansar,
går jag eljest i hvardagskavaj som en ann.
Jag ville sjunga i bergens ljus,
men dröjer i skuggan kring hembyns hus."

Och än starkare markerar han detta i den dikt "För minnet och löftet", han uppläste vid Nordiska festen i Upsala för någon tid sedan, då han säger:

"Är ej vår ande både örn och dufva?
Kan den ej fly ur hvardagslifvets grufva
och söka allt det djärfva, allt det ljufva,
som släktet drömt då striden syntes lång?"

Själf har Karlfeldt både örn och dufva i sin ande och det är att hoppas, att äfven örnen skall visa sina klor i hans diktning som den redan gjort till exempel i "Barmhärtighetens tempel".

Det är ett godt tecken, att Karlfeldt mottagits med den uppmuntran han förtjänar. Hans "Fridolins visor" ha kommit ut i två upplagor, en framgång, som i Sverge är ovanlig för en diktbok. Då han därjämte åtnjuter diktargage af Svenska akademien, får man erkänna, att han fått del af den uppmuntran som är en viktig faktor för hvarje skalds utveckling.

*) Jos. Seligman 1895, 1:50.

**) Wahlström och Widstrand 1898, 2:dra uppl. 2: 50.

Fredrik Böök                
               Fredrik Böök