Redaktionellt innehåll
Dikter & Årsböcker

Karlfeldt och statsministrarna

av Lars Falk

Karlfeldt lär ha sagt att det värsta ögonblicket i hans liv var när han måste hälsa Hjalmar Hammarskjöld välkommen i Svenska Akademien 1918. Det skedde förmodligen med ett sardoniskt leende. Karlfeldt hade haft större sorger än så, men knappast någon mera förödmjukande. 

Känslorna var ömsesidiga beroende på att Karlfeldt tjugo år tidigare haft en kärlekshistoria med Hjalmar Hammarskjölds syster Mina Tisell. För hennes del slutade det med skilsmässa från Mauritz Tisell, som var rektor på folkhögskolan i Molkom. Karlfeldt kom dit läsåret 1895-96, men redan i mars 1896 måste han lämna sin tjänst. Mina följde honom på tåget, men hennes man hämtades hem henne i Deje. 

Karlfeldt sökte förmodligen upp Mina för att göra rätt för sig, men han blev avvisad av familjen. Hjalmar Hammarskjöld skötte sin systers skilsmässa och fick också svara för hennes försörjning. Han hade ingenting till övers för Karlfeldt, som blivit var känd som skald, men saknade ekonomi och ställning. 

Märkligt nog kom Hjalmar Hammarskjöld och Karlfeldt på helt olika vägar att nå toppen i den tidens samhälle. Hammarskjöld slutade som landshövding i Uppsala och statsminister, medan Karlfeldt blev berömd som skald och sekreterare i Svenska Akademien. De båda männen hade mycket gemensamt, men kunde knappast tala om det. Hammarskjöld var bara två år äldre än Karlfeldt. Ingen av dem dög till militärtjänst och båda var kantiga i umgänget och behövde ensamhet. Hammarskjöld lämnade varje år familjen för att fara till Storlien, precis som Karlfeldt brukade göra. Jordbrukskrisen på 1880-talet drev Karlfeldts far i konkurs 1885. Gården gick förlorad, men samma öde drabbade Hjalmars och Minas far Knut Hammarskjöld. Han förlorade Väderum i Småland 1882 och var tydligen ännu mer lättsinnig med andras pengar än Karlfeldts far. I båda fallen förskönade släkten det som hänt och riktade sin bitterhet mot fordringsägarna. 

Hjalmar Hammarskjöld tvingades avstå från studier i klassiska språk och satsade på den mer matnyttiga juridiken. Till skillnad från Karlfeldt avlade han sina examina i snabb takt och blev professor i privaträtt i Uppsala 1891. Hjalmar Hammarskjöld visade sig vara en ypperlig förhandlare och togs snart i anspråk för olika uppdrag. Han vann kungahusets förtroende och förhandlade fram skilsmässan mellan prins Wilhelm och Maria. Hammarskjöld deltog i förhandlingarna i Karlstad 1905, när Norge och Sverige gick skilda vägar, och undanröjde på så vis en konflikt som kunnat bli ödesdiger när han var stadsminister under kriget. 

Karl-Ivar Hildeman har skildrat händelserna i Molkom i sin bok En löskekarl (1977). Där finns inget porträtt av Mina, men jag fann ett sådant i en släktkrönika om familjen Hammarskjöld redigerad av Beata Losman, Ur småländska rötter (2005). Beata Losman har också skrivit de avsnitt som handlar om Knut, Hjalmar och Mina Hammarskjöld. Brevväxlingen visar något om hur släkten såg på Karlfeldt. Mina levde länge ensam efter skilsmässan och Karlfeldt tog hennes död 1928 hårt. Han skrev flera dikter till Mina och ”Irina” och ”Du ler” trycktes i Fridolins visor 1898, samma år som skilsmässan blev klar. I Karlfeldtsamfundets årsbok 2017 visar jag att två andra dikter, ”Fru Lena på Trojenborg” och ”Lugnet”, förmodligen också handlar om Mina.

Hjalmar Hammarskjöld glömde aldrig en oförrätt och som ledamot i Svenska Akademien kunde han utnyttja sin juridiska sakkunskap till att kritisera sekreterarens protokoll så att Karlfeldts knogar vitnade. Karl-Ivar Hildeman berättade dessa detaljer för mig och nämnde att de flesta kom från Anders Österling som efter många påstötningar gav honom en intervju. De vandrade utåt Djurgården fördjupade i ett samtal om gamla tider, när Karl-Ivar plötsligt kom på att han hade en provårslektion inne i Stockholm. Det var ett svårt beslut, men han insåg att tillfället kanske aldrig skulle komma tillbaka och fortsatte promenaden. 

Anders Österling är mer återhållsami sina memoarer. ”Minnets vägar” innehåller ett kapitel om Svenska Akademien, där Österling öppenhjärtigt berättar hur besvärlig Hjalmar Hammarskjöld kunde vara, men han betonar också att Akademien hade nytta av hans juridiska sakkunskap. Österling är lika kritisk mot Karlfeldt, som kunde vara fryntlig nog vid deras möten, men plötsligt kom det stråk av misstänksamhet som väckte olust. Österling borde ha berättat mer om dessa episoder, som visar hur svårt Karlfeldt hade att upprätthålla balansen mellan den tillknäppte ämbetsmannen och den lynniga skalden. 

*                  *                    *

Hjalmar Hammarskjöld visste som jurist att han alltid hade rätt. Hans despotiska natur gjorde att han tog emot ämbetsmännen en och en för att tvinga på dem sina beslut. Dessa metoder gjorde samarbetet inom regeringen besvärligt och Hammarskjöld tvingades avgå i mars 1917 efter att ha varit statsminister sedan borggårdskrisen 1914. 

Sverige hade förändrats mycket under kriget. Regeringen Hammarskjöld kunde inte lösa livsmedelskrisen och ersattes den av en expeditionsministär under Carl Swartz. Vänstern vann valet 1917 och kungen måste acceptera att Nils Edén blev statsminister. I praktiken hade Sverige blivit en parlamentarisk demokrati, den förändring som Karl Staaf förgäves försökte genomdriva före kriget. 

Nils Edén förklarade för kungen att Sverige mycket väl kunde bli republik, varpå kungen accepterade det demokratiska genombrottet. Tjugo år senare skrev Nils Edén sina minnen, men arbetet avbröts av en brand innan han kom till händelserna 1918. Boken trycktes 1969, lagom till den nya regeringsformen som slutligen stadfäste överenskommelsen från 1918. 

Nils Edén beskriver i sina ”Minnen” sig själv som en människa som aldrig eftersträvat någon annan post än att bli professor i historia. Det är ett märkligt påstående med tanke på att han också blev studentkårens ordförande, riksdagsman, partiledare och statsminister! Nils Edén hade stor analytisk förmåga och såg klart hur han måste agera för att nå sina mål. Typiskt nog föll han på nykterhetsfrågan som inte intresserade honom och blev sedan landshövding i Stockholm. 

Till skillnad från Karl Staaf var Edén försvarsvän. Han ivrade för allmän rösträtt eftersom det var orimligt att kräva att en person skulle offra sitt liv utan att ens bli tillfrågad. Edén delade Harald Hjärnes nationella ideal, men de gled isär, eftersom Hjärne betraktade folket som en färdig enhet, medan Nils Edén ville veta hur man skulle bevara denna enhet. 

Edén kom till Uppsala 1889 och blev genast hänförd av den nya, nationella litteraturen. Han citerar i sin bok Heidenstam, Fröding, Levertin, Lagerlöf, Hallström och alla andra med ett undantag - Karlfeldt! 

Det finns två förklaringar. Den enklaste är att Karlfeldt slog igenom först i slutet på 90-talet när Edén var upptagen av andra uppgifter, men Edén kan också ha hört talas om Karlfeldts kärlekshistoria med Aagot Lidforss. Hon var gift med advokat Erik Lidforss, som var Karl Staafs kompanjon. Staaf och Edén hade kanske synpunkter på denna affär. I så fall kom Karlfeldts kärleksliv åter i konflikt med svensk inrikespolitik.

*                  *                    *

Karlfeldt kunde inte klaga över livet 1918. Han måste visserligen hälsa Hjalmar Hammarskjöld välkommen i Svenska Akademien, men kriget var över och hemma väntade två döttrar. Karlfeldt hade under hösten gett ut en ny diktsamling, Flora och Bellona, som innebar något nytt i hans diktning. Han blandades högt och lågt, satir och visor, och var samtidigt var mer personlig än förr. 

Jag köpte nyligen en förstaupplaga av Flora och Bellona för att se om det fanns några roliga feltryck. Boken skämdes tyvärr av en yvig dedikation skriven i bläck. Först senare insåg jag att Anna och Hjalmar, som tackade Signe Smith för hennes tjänster, mycket väl kunde vara Anna och Hjalmar Branting. Anna Brantings handstil stämmer rätt väl med dedikationen, men det intressanta är egentligen att Flora och Bellona 1918 var en passande present i det nya Sverige som Branting och Edén ville skapa.

Skriv ut