Redaktionellt innehåll
Dikter & Årsböcker

Vad ville Karlfeldt ha sagt med Sub Luna?

Det har länge stått klart att dikten Sub luna, som Karlfeldt lät ingå i sin sista diktsamling Hösthorn (1927), är av största betydelse för förståelsen av hans liv och diktning. I den första volymen av Karlfeldtsamfundets skriftserie SUB LUNA och andra Karlfeldt-essäer (1966) lade Karl-Ivar Hildeman grunden för all senare analys.

I nummer 46 av skriftserien Älska, dricka, sjunga, leva, dö. En essä om Erik Axel Karlfeldt (2014) låter Stina Otterberg Sub luna bilda själva ramen för sitt porträtt av Karlfeldt. Dikten är, säger hon, ”en programförklaring för både liv och diktning och den ger ett återsken över hela författarskapet”. Det är alltså ingen helt obetydlig sak när Christer Åsberg i ett av sina briljanta bidrag till samfundets årsbok 2017 redogör för den häpnadsväckande iakttagelsen att Sub luna alltsedan början av 1930-talet återgivits i grafiskt förvanskad form. Efter att först ha publicerats 1925 i den form vi fram till nu känt den har dikten i Hösthorn ­genom oregelbundna indrag av vissa rimmade versrader givits en lite egenartad form och Åsberg analyserar i detalj skillnaden mellan versionerna.

En kommentar från Karlfeldt själv ger belägg för att formgivningen i Hösthorn verkligen svarade mot hans intentioner och inte var resultatet av ett tryckeritekniskt schabbel. ”Jag är nu nöjd med uppställningen av ´Sub luna´. Jag ville att dess breda ton skulle avspeglas i trycket, även om det, typografiskt sedt, bleve oegentligt” säger Karlfeldt i ett brev till förläggaren under korrekturarbetet.

Så här ville Karlfeldt att dikten skulle te sig för­ läsarnas ögon:

Karlfeldt Sub Luna

Åsberg grämer sig över att han inte tidigare, trots sina intensiva studier av texterna, upptäckt att diktens uppställning "normaliserats" i senare utgåvor. Det behöver han inte göra tycker jag. Han förtjänar beröm för sin skarpsynthet. Karl Ivar Hildeman citerade i sin studie 1966 också Karlfeldts kommentar om diktens uppställning men missade vad den avsåg! Är det den lite självplågande grämelsen som gör att Åsberg inte riktigt gillar vad han upptäckt? Han inte bara konstaterar att Karlfeldts formulering om diktens ”breda ton” är lite svårbegriplig. Den standardiserade versionen ser han som så ”uttrycksfull, naturlig och överlägsen” (min kursivering) att han inte gärna vill tro sina ögon när han läser den Karlfeldt själv ville ha. Han antar att ”uppställningen är gjord för ögat snarare än som anvisning för högläsning” men kan inte se någon gemensam förklaring till de längre indragen.

Respekten för Karlfeldts konstnärskap kräver dock att vi försöker få en rimlig förklaring till varför Karlfeldt föredrog en viss grafisk profil i Sub luna. Lite provocerande säger Åsberg att ”litteraturvetare inom och utom professionen brukar vara duktiga på att förklara bakgrunder och egenheter i Karlfeldts diktning, men här tror jag nog att de flesta måste gå bet.”

Stimulerad och lite utmanad kände jag mig redan när Åsberg i Karlfeldtbladet 2014:2 först redovisade sin upptäckt. Efter några trevande resultatlösa funderingar blev problemet kvar, lite som en sten i skon. När Åsberg nu återkommer i mer provocerande form utmanas jag på nytt. Det må vara anspråksfullt men jag kan inte låta bli att försöka förstå vad Karlfeldt var ute efter. Det är nog är gagnlöst att söka en entydig förklaring till de enskilda typografiska särdragen. Den uppställning Karlfeldt förklarade sig nöjd med kanske var en kompromiss som omöjliggör sammanhängande förklaringar. Han konstaterar ju också själv att den grafiska uppställningen är ”oegentlig”. Kanske måste man också bjuda på oklarheten i formuleringen ”bred ton”.

Karlfeldt behövde ju inte inför förläggaren i detalj beskriva den nya formgivningens innebörd. Hans kommentar till korrekturet är inte formulerad med samma precision som dikten. Huvudbudskapet var att han nu var nöjd. Man måste nog närma sig problemet från en annan utgångspunkt och fråga sig varför Karlfeldt alls ville förändra den grafiska formen och tydliggöra diktens ”breda ton”?

När han arbetade med utgivningen av Hösthorn hade nio år gått sedan den föregående diktsamlingen. Hans ställning på den svenska parnassen gjorde förväntningarna höga och han visste att diktsamlingen skulle möta en bred publik, vida större än de litterära kretsarna och gruppen vana poesiläsare. Han visste också att denna publik skulle möta en annan skald än den de trodde sig känna och en diktsamling med en annan grundton än de förväntade sig. Karlfeldt var 63 år och hade börjat fysiskt åldras. Han kände nog att Hösthorn skulle bli hans sista diktsamling men också att den litterära modernismen trängde sig fram och hota­de att förvisa till det förflutna den verskonst och den litterära form han med mästerskap behärskade. Det var kanske rentav så – vågar man säga det? – att Karlfeldt själv kände att en formfulländad, välrimmad dikt med kittlande metaforer hos oss vanliga lite lättjefulla läsare ibland glider ner och sväljs för lätt? Formen blir ett ytskikt som täcker över innehållet.

Jag tror att när Karlfeldt insåg Sub luna-diktens cent­rala ställning i diktsamlingen, och i hela sin diktning, ville han försäkra sig om att den blev läst, inte bara betraktad, reciterad eller sjungen. Läsaren skulle genom en viss upplösning av den fasta formen stimuleras till en intensivare läsning och därigenom lättare förstå vad Karlfeldt ville ha sagt när han talade om sitt mörka jordeliv under månen. Åsberg har lyft fram den läsanvisning som står oss till buds när vi antar Karlfeldts utmaning från 1927 och läser, verkligen läser, texten ånyo. Redan i diktens disposition – själva livspanoramat ”älska, dricka, sjunga, leva, dö” – är bredden ju uppenbar, men Karlfeldt har avsett också något mer, en ”bredd” även i andra dimensioner. Den metaforiska anknytningen till den aristoteliska världsbilden – med en celest sfär skild från den sub­lunära – som diktens namn och omkväde ger är, som Hildeman påpekat, grundläggande. Karlfeldt låter måncykeln och dess växlingar ge en bild av livet under månen. I den första strofen växlar hans mörka brud inte bara gestalt utan också ”som nedan och ny”. I den tredje strofen, om sin diktning, återknyter han till ­månen genom de starkt betonade radparet att sången ”ebbar sin tid och flödar, gammal och kvalfullt ung” där rimraden ges det extra indraget. Spännvidden – bredden – illustreras dessutom genom ytterligare radpar: ”suckar som våg i vassen – rullar som bränningens” gång”, ”reser sig trotsig – sjunker tillbaka tung” - också de med associativ anknytning till ebb och flod. Man kan konstatera att det extra indraget ges åt den versrad som sammanfattande karaktäriserar mer än beskriver hans diktning.

I den andra strofen, ”Sub luna bibo” finns ingen ­direkt anspelning på den sig ständigt förändrande måncykeln ”Månglittermjöl” som en bild av öl­skummets kontrast mot det mörka ölet får räcka för att hålla månbilden kvar. Men den sublunära till­varon präglas inte bara av sin föränderlighet utan också av sin förgänglighet. ”Tankar och löjen” svävar, utan fäste. Liknelsen med läderlappar (ett mer poetiskt laddat ord än fladdermöss) må väl tolkas just som ”fladdrande” men den här viktigare liknelsen, den av Karlfeldt särskilt betonade, är ”guldlöv i lund”. De fallande höstlöven är förgänglighetens särskilda symbol.

När Karlfeldt i den tredje strofen talar till oss om sin diktning vill han, naturligt nog, inte tala om någon förgänglighet, men när han i den fjärde strofen sammanfattar sitt personliga liv under månen bejakar han just dess förgänglighet. Han gör det lycklig över att lidit och njutit – och han betonar det – ”jordlivets fulla mått”. Formuleringen anknyter ­direkt till talet om ”bredd” och samma strof konkretiserar han, och betonar, hur även ett ”ringa och vanligt” liv spänner över "sorger och tidsfördriv". ”Tidsfördriv” kan väl uppfattas som en smula opoe­tiskt men kan – kanske också betingat av ett rim­behov – ses som en markering av det ringa och vanliga i hans livsöde. I den femte strofen, ”Sub luna morior”, handlar det inte längre om jordelivet; dess föränderlighet och förgänglighet. En ny dimension tillkommer. Som ett ­alternativ till begravning under ”namnlös torva” aktualiserar Karlfeldt och betonar, att han kan ges till ”vind och hav”. (Eldbegängelse var på 1920-talet inte ett lika självklart alternativ som idag). Därmed förändras perspektivet och blir transcendent. Till ”ett skärat stoft” ges möjligheten att ”fladdrande” bryta igenom det sublunära livets begränsning och närma sig det celesta, de ”månklara loft” som hans tankar under månen fladdrat kring. Anknytningen till de ”svävande” tankarna i diktens andra strof - ”läderlappar” och ”guldlöv i lund” – är för mig ­uppenbar. Jordelivets föränderlighet och förgänglighet och bejakandet av dess villkor är diktens huvudtema. Till detta kommer den fladdrande längtan efter något därutöver. Nog berättigar det, tycker jag, Karlfeldt att tala om dess ”breda ton”.

HANS LANDBERG

(Publicerad i Karlfeldtbladet nr 1-2018)

 

Skriv ut