Kerstin Hed och Karlfeldt

(Ur välkomsttal av Karlfeldtsamfundets ordförande Christer Åsberg
vid Karlfeldtsamfundets sommarmöte i Garpenberg den 5 augusti 2005)

Garpenberg. Namnet låter vackert men skorrade illa från början. Garparna var tyskar. Grundbetydelsen är pratmakare, skrävlare, en sån som är bullrig, skrytsam och trätgirig. Såna som gör sig breda. Men det var på 1300-talet det.

Garpenbergs historia är dess gruvors historia. Biskop Israel Erlandsson Ängel i Västerås skall i början av 1300-talet ha varit ensam ägare av garpenbergsgruvorna och bearbetade dem med hjälp av utländska arbetare, de s.k. garparna, tydligen alla män av tysk börd. GarpenbergBiskopsstolen i Västerås synes i gammal tid ha fått njuta avkastningen av dessa gruvor. Ända tills reformationen kom och kung Gustaf Vasa rakade hem det mesta, om till egen eller rikets välfärd tvista ännu de lärde.

Så beskrev bondmoran Hilda Olsson Garpenbergs äldre historia i sin bok Glimtar över Sotdalarna. Skötseln av bondgården utanför Hedemora var hennes verkliga värv, men hon har blivit mera känd under sin signatur, Kerstin Hed. Det var i Hedlandskapet, eller Sotdalarna som den här delen av Bergslagen kallas, som Karlfeldtsamfundet höll sitt årsmöte sommaren 2005.


Döttrarna Ulla och Anna Karlfeldts döttrar Anna och Ulla var som vanligt med. Det är en stark känsla som fyller oss när de vill vara tillsammans med oss som levande vittnen från sin fars sista år och från tiden närmast efter. Kerstin Hed såg de båda när Arvid Backlunds bild av honom kom på plats på Tolvmansgården 1932:

För Svenska Akademien talade Per Hallström, för Dalarnes Fornminnes- och Hembygdsförbund doktor Karl Erik Forsslund. Kungl.

Dalregementets musikkår spelade, Folkarekören sjöng sånger av Karlfeldt.
Hans hustru, hans unga, blonda vackra döttrar och ståtliga son stod framför faderns byst. Hela programmet sändes i radio.

Karlbo bystenHösthorn till Ankarcrona
Till festen hade också kommit från Tällberg artisten Gustaf Ankarcrona, nu gammal och förvärkt.

Det är en bild från en tid när Karlfeldt var en nationalskald, en symbol för en livshållning och ett svensksinne som vi har svårt att återuppleva. Kvar blev emellertid en stor och rik diktning som vi nu tolkar på annat vis än hans samtid.

En gång vart hon sint på Karlfeldt. Det var när hon 1924 hörde honom tala på Stadsberget i Hedemora. Han hade kommit tillbaks från Italien och menade att de svenska bönderna skulle vara nöjda med sin ställning om de kunde jämföra med sina italienska bröder. "Jag stod och lyssnade, och invärtes kokade jag av trots. Då visste jag ju ingenting om det gamla, ännu fortlevande, feodalsystemet i Italien, men jag visste och hade själv prövat på hur svenska, s.k. självägande bönder kunde ha det." (Karlfeldts tal återfinns i Till bönder och till lärde män, 2004, sid. 208–211.)

Kerstin Hed 1Men hennes känslor för skalden Karlfeldt blev varmare.
Och det var Kerstin Hed som skrev den vackraste dikten vid hans bortgång, "Till en död diktare", som slutar:
 
Du göt i sång vad andra känt till andras tröst och tidsfördriv
och gav i konstrik vers och pränt din egen tankes liv,
tills döden slöt med sin signet din klara blick, din stränga mun
och gav dig ro av evighet vid tidlös tystnads brunn.
 
Men vad är liv och vad är död? Att dö från allt är kanske svårt;
men mitt i all vår dolda nöd vad är det, som är vårt?
Till intet varda vi igen med alla planer som vi välvt –
när i ditt verk du lever än – ty det var livet självt!

En skald som Karlfeldt kunde ge röst åt hela svenska folket. Det tyckte Kerstin Hed och så tyckte de flesta på den tiden. Och det gällde inte bara hans dikt. Han själv personifierade svenska och nordiska egenskaper, "Nordisk manlighet kunde icke i vår tid söka sig starkare uttryck än denna ranka gestalt", skrev dansken Clemmensen i en intervju i den finlandssvenska tidningen Hufvudstadsbladet 1930. Hur mycket vi än uppskattar Karlfeldt som diktare och människa, så skulle vi inte formulera vår beundran i sådana termer.

I en annan dikt upphöjer Kerstin Hed det svenska folket. Den ger ett vackert uttryck för en en gång levande och stark känsla, som hon och Karlfeldt hade gemensam och som vi kanske på ett dunkelt sätt kan dela men som vi måste hitta andra ord för. Samtidigt måste vi beundra Kerstin Hed som är den enda, vad jag vet, som kunnat rimma Sverige på ett riktigt och genuint fastän ovanligt ord:

Det står en glans omkring din panna;
du vet din väg, du kan vad du vill.
Så ville jag ödmjukt stanna
och tacka, mitt folk, att jag hör dig till!
 
Fast glömskans mossa och snärje
snart gömt vart spår av min vandringsstig,
jag var dock ett barn, mitt Sverige,
av dig.

Snärje betyder ju snårig och snärjande vegetation, nyponsnärje är kanske ännu ett levande ord.

I intervjun med Clemmensen yppar Karlfeldt en tanke om diktandet som han ofta återkom till:

Jag vet nog att det finns folk som gärna uppfattar diktarens arbete som ett slags anställning, ett speciellt kall. Så kan jag aldrig se på mig själv. Jag känner mig som en alldeles vanlig människa. Att dikta är enligt min mening en glad och fri lek. Att diktande inte är en heltidssysselsättning gällde, mer av tvång än av fritt val, också för Kerstin Hed. Svenskt Biografiskt Lexikon skriver:

Inkomsterna från hennes uppskattade författarskap bidrog till familjens försörjning, men skrivandet tilläts aldrig inkräkta på de sysslor hon som bondhustru hade att ansvara för. "Hos mig har dikterna fötts under dagens arbete i köket, ladugården eller ute på ägorna och så har jag skapat fram det på kvällarna när familjen sovit." 
Hilda Olsson hade snävare utrymme för den glada och fria leken när hon var Kerstin Hed än Karlfeldt hade när han var Fridolin. Kerstin Hed var en god poet och hade kanske varit en ännu större om hon haft gynnsammare yttre förutsättningar. Eller om hon varit karl. Men det ska vi läsare vara tacksamma för att hon inte var. Det är nog bara en bondkvinna som så här intagande kunnat smälta samman urtida växtmystik med en modern och jämlik bondeverklighet i dikten "Bönen":

Det var rätt sent. Hon hörde gökens läte
när månens skära steg ur dimblå sky.
Hon steg helt stilla ur sitt traktorsäte
och neg tre gånger djupt för månens ny.
 
Tre gånger neg hon djupt för månens skära!
Vem niger väl så vackert nutilldags?
Vad bad hon om? Att trädan skulle bära
till sist en vacker skörd av gyllne ax?
 
En stum besvärjelse av livets lagar,
ur gången tid en nästan hednisk rit?
Nej, Gud, som styr för alla våra dagar,
o, låt omsider vännen komma hit.
...
Ty allt hon bad om på det stilla fältet
alltmedan månen gick sin tysta ban
under det osynliga Vinterbältet,
det var: "Låt vännen komma hem från stan!"

Kerstin Hed är en av de få som kunnat tulla på något av det poetiska arvet efter Karlfeldt men ändå bevarat sin egen personlighet. Lyssna till naturkänslan och naturiakttagelsen, inrimmen, de rytmiska friheterna, växlingen mellan vardagston och högstämdhet i dikten "Sommar":

Stig nära, du kära!
Nu faller natten sakta på,
men ej en natt som förr i gyllne ljus.
Nu bli de skumma nätterna, då allt i blom skall gå
och klövern ångar nära
vårt hus.
 
Kring stenar och renar
slå solöga och kungsljus ut,
de ha så brått – se slåttern kommer snart!
Och björkarna ha tyngre doft och tyngre grönska än förut
och äppelträdets grenar
ha kart.
...
Så stilla, så stilla
är sommarnatten kring vår gård.
Blott knarrens visa knirkar, lugn och kärv –
och är den fattig nog på klang och entonig och hård,
så passar den ej illa
vårt värv.
 
Du kära, vi bära
en enda bön i nattens fred:
O, sommar, av din fullhet mod oss giv!
Att veta gott vad möda ens skuldra orkar med
och lyfta den i ära är liv!

I ladugården var säkert Kerstin Hed Karlfeldts överman. Men Karlfeldt ägde en sällan påpekad egenskap som Carl Larsson i By berättat om för Gösta Attorps, en gåva som kunde ha gjort honom användbar även på Hilda Olssons Matsbo:

Den gamla bonden Jans August Pettersson på Jansegården nära Näs bruk, i vilken trakt Karlfeldt vistades en sommar i början av nittiotalet, berättade hur Karlfeldt en gång kom till Jansegården för att hämta kvällsmjölken, som han fick ute i hagen. Han hade, som det heter på landet, hand med djur (en halvt hemlighetsfull egenskap) och stod och pratade med korna, och när han fått sin mjölkflaska och gick sin väg, följde de efter honom i en lång rad. Det var så fint att se honom komma först i studentmössa och korna efter, sade Jans August Pettersson; och vem måste inte tycka att det är en vacker vinjett Karlfeldt, jordsonen och djurens vän, vandrande genom sommarkvällen och kreaturen följande honom som sin herde. Han är kanske den ende av våra stora diktare som det är naturligt att tänka sig i den bilden.

Christer Åsberg

                                                     Kerstin Hed 2
                                                                      Kerstin Hed