Redaktionellt innehåll
Dikter & Årsböcker

Det röda korset

Dagsaktuell ännu efter hundra år

av Christer Åsberg

Karlfeldt skrev en hel del dikter som är så kallad "tillfällespoesi". Det handlar om prologer, kantater med mera som framförts, av Karlfeldt själv eller av andra, i samband med en speciell händelse. Det hörde till en äldre diktarroll att acceptera sådana beställningar, och skalderna tryckte dem med stolthet i sina diktsamlingar. Karlfeldt var dock trög med sina leveranser. Det vittnar Hugo Alfvén om, han som vid några tillfällen skulle tonsätta dikterna. Vid Linnéjubileet 1907 dök den beställda kantattexten aldrig upp, vid reformationsjubileet 1917 kom den så sent att Alfvén bara hann komponera en rutinmässig halvmesyr, och de sista renskrivna noterna delades ut till oboeisterna när konserten redan hade börjat. (Om man ska tro Alfvén, vilket man kanske inte ska.)

År 1917 skrev Karlfeldt ännu en tillfällesdikt, "Det röda korset". Anledningen var en soirée som svenska Röda korset anordnade på stockholmsoperan i fastlagen den 19 februari, med repris dagen därpå. Prins Carl, som var Röda korsets ordförande, presiderade vid soiréen, hela hans familj var där liksom prominenser från svenska och danska hovet, regering och riksdag, diplomatiska kåren och det stockholmska etablissemanget i stort. Dagens Nyheter noterade att en parkettplats kunde kosta 1.000 kronor. "Överallt ordnar, pälsverk, briljantdiadem och collierer; frackar och toaletter ända upp på tredje raden". Göta livgardes musikkår spelade, Karlfeldts prolog lästes av operasångaren Sven Nyblom, son till Karlfeldts lärare och akademikamrat Carl Rupert Nyblom, innan ridån gick upp för en tableau vivant, regisserad av Olle Hjortzberg, där "den vackert leende" prinsessan Margareta personifierade Röda korset i en kyrkointeriör med sårade och sjuksystrar och med kvinnliga ljusgestalter som symboler för Tron, Hoppet och Kärleken, publikfavoriten Ellen Hartman återkom till scenen efter 25 år och framförde ett par kortpjäser tillsammans med Anders de Wahl, sångarna dr Hübinette och madame Skilondz stänkte "kaskader av välljud kring sig" osv.

Man kan undra hur Karlfeldt hade dragits in i detta överklasspektakel. Någon hade väl övertalat honom men uppdraget markerade också vilken position han numera intog på den svenska parnassen, trots att det gått elva år sedan hans senaste diktsamling. Och ändamålet var ju gott, särskilt som prins Carl och Röda korset tagit initiativ till vissa fredssträvanden och ­organiserat utbyten av krigsfångar. Kriget var nu inne på sitt tredje år och på många håll, inte bara i Karlfeldts eget bröst, levde man i de stämningar som präglar den något senare dikten "I marsvind": krigsleda och fredslängtan.

Prologen bygger på schemat tes-antites-syntes. Den inleds med att diktaren samlar åhörarna kring en gemensam tradition. Fastetiden innebär självrannsakan, undervisning och botgöring och uppfattas som en vandring från askonsdagen till påsk. En förebild är Jesus vandring "från Galiléen till Jerusalem". Söndagens evangelietext var Lukas 18: "Se, vi gå nu upp till Jerusalem, och Människosonen skall bliva utlämnad ..." (som återklingar i Paul Nilssons klassiskt vordna psalm från 1906). Fastetidens 40 dagar är "åt smärtans minnen vigda". De 40 dagarna motsvarar också israeliternas 40-åriga ökenvandring till det utlovade landet, och Karlfeldt har ett par associationer dit men utvecklar inte temat, kanske för att inte hamna i skuggan av Rydbergs universitetskantat från 1877. Kyrkans tydliga ordning i samband med fastetiden upphävdes vid reformationen, men den grundläggande bilden levde kvar och kunde aktualiseras även av en sekulariserad och välnärd publik.

Den form Karlfeldt valt är en varierad blankvers med omväxlande manliga och kvinnliga radslut och med ett rimmat parti av sammanfattande och fokuserande art. Det är en form som svenska poeter efterhand tillägnade sig under 1800-talet, Tegnérs Magisterepilog och Hagbergs Shakespeareöversättningar visade hur formen kunde utnyttjas inte minst för monologer av resonerande karaktär. Karlfeldt valde en heltigenom rimmad variant i sitt tal till Uppsalas studenter vid sekelskiftet 1900. Och i generationerna ­efter Karlfeldt har formen begagnats av till exempel Birger Sjöberg, Bertil Malmberg, Karl Vennberg, Gunnar Ekelöf och Harry Martinson.

Soiréen hölls dagen efter fastlagssöndagen och prologen kunde följaktligen inledas med "Nu är det fastlag". Det är nu dags för "jordens son" att lägga av "sin vardagslast av futtiga bekymmer" och rikta blicken mot påskens försoningsverk. Men föresatsen att möta Jesus i skärtorsdagens Getsemane framstår som en privat och självcentrerad gest så länge världskriget pågår, "folkens väldiga Getsemane". Getsemane betyder "olivpress" och Karlfeldt samlar folkens lidande i bilden av "en storm av suckande oliver". Den följs av flera bilder från västfrontens förhärjade landskap med vissna kullar, stympade lemmar och svartnande kors på soldatgravar så långt ögat når. Den stundande våren närmar sig i prologens rimmade del en förhärjad jord. En botgörande pilgrim kan i denna tid inte höja sig över världen och, likt dalmålningens Jungfru Maria, "trampa på törnen" utan måste stiga på "den splittrade granatens skärvor". Det är med sådana antiteser diktaren gör klart för sig själv och därmed för sina åhörare att krigets ohyggliga realiteter ställer den ännu icke drabbade, den neutrale åskådaren, inför imperativet att verkligen uträtta något, inte bara odla sin egen själ.

Mot de svarta korsen med deras påminnelse om dödens herravälde ställs så det motvärde som det röda korset representerar. Det påminner om en annan sorts andlighet än den privata, den konventionella och egocentriska, det är en andlighet som mynnar ut i barmhärtighet och kärlek, i insikten att påsken innebär att "palmsöndag stundar, fridsfursten nalkas" och att "kärlekskällans flöden" går djupare än "hatets heta flod". Det röda korset är inte bara varumärket, med stort R, för en berömvärd institution, det är, med litet r, en symbol för det goda i människan, för hennes inneboende drift till barmhärtighet och kärleksverk.

Så kan det diktarjag som i prologen vill inkludera hela auditoriet nå fram till den vackert formulerade slutsatsen:

Min egen klagan vill jag ödmjukt dränka
i världens mäktigt stora sorgebrus
och minnas: vad den ringe nu bör skänka
är ej sitt mörker, men en glimt av ljus.

"I gripande ord tolkades här det ve hvarunder världen nu våndas tills skaldens uppsyn ljusnar vid tanken på Röda korsets försonande verksamhet", skrev Stockholms Dagblad. Nya Dagligt Allehanda trodde att Karlfeldts högstämda och gripande och om stundens allvar erinrande prolog ... ej lämnade något hjerta oberördt", medan Dagens Nyheter var mera skeptisk: "Kanske vittnade publikens yttre habitus icke så övertygande om det människornas begär till späkning och självtukt varom skalden i sin dikt talade, men man hörde dock på under uppmärksamhet."

Men tillfällesdikten nådde en vidare publik. Den trycktes i Post- och Inrikes Tidningar och Stockholm Dagblad direkt efter soiréen och, samma månad som vapenstilleståndet 1918, i Flora och Bellona. Då kom den i en annan kontext som en av flera dikter. För många recensenter var "Det röda korset" samlingens höjdpunkt, "ett mästerligt stycke retorik" (Johan Mortensen i Nordisk Tidskrift), "ett storslaget förhärligande av barmhärtigheten" (Sven Söderman i SvD).

Diktens slutackord är att varken den blåögda optimismen eller den nattsvarta pessimismen ska få råda, utan en balanserad syntes, en förening av de två. Den annalkande vår som väntar vid botvandringens slut ses som ett bevingat väsen med en vit och en mörk vinge, som lyfter själen och leder den in på den stig där "korset vinkar rödt framför mig".

Sina hundra år till trots är "Det röda korset" en dikt med plågsam aktualitet, fastän den skrevs till en välgörenhetstillställning för den högre stockholmssocieteten. Den ställer frågan hur vi som – ännu – undsluppit krigets fasor ska agera när nu världen ser ut som den gör? Ska vi nöja oss med att vårda vår egen själ och självbild eller ska vi våga öppna oss för vad som sker i omvärlden och reagera på det med människokärleken som ledstjärna. Karlfeldts dikt påminner oss om detta eviga dilemma.

Christer Åsberg
(Artikeln publicerad i Karlfeldtbladet nr 1/2017)

Skriv ut