Redaktionellt innehåll
Dikter & Årsböcker

Olof Lagercrantz om Karlfeldt

Ständigt aktuell ur-poesi

Föredrag av Arne Mellberg vid Karlfeldtsamfundets Vintermöte 2017. Arne Melberg är professor emeritus i litteraturvetenskap och författare till böcker om bl.a. Hölderlin, Rilke, Nietzsche och Strindberg. Artikeln är publicerad i Karlfeldtbladet nr. 1/2017. 

JungfruDemonOlof Lagercrantz skriver sin första författarstudie när han är 27 år gammal, 1938: Jungfrun och demonerna. En Karlfeldtstudie. Bokens fem första kapitel följer bestämda teman genom Erik Axel Karlfeldts författarskap: vinden, landskapet, "demonerna", växtligheten, kvinnan. Vidare ett kapitel där Lagercrantz observerar versekvilibristen Karlfeldt, slutligen kapitlet "Tro och religion", där han hävdar att Karlfeldt rör sig "inom kristendomens värld" och att hans författarskap ytterst syftar till "barndomens saga om Kristus" som "en fast klippa i alla väderstreckens rytande vindar." (1)

Unge Lagercrantz läste litteraturhistoria på Stockholms högskola och tilldelades 1936 "Karlfeldts första diktsamling" som ämne för sin trebetygsuppsats. (2) Året därpå hyllar han Karlfeldt i en finskt publicerad artikel på följande tvetydiga sätt: ”Hur hjälplöst kortsynt är inte den ståndpunkt som framförts i Sverige att vår stora diktare Karlfeldt har mindre att säga vår tid därför att han sällan har behandlat tidens frågor direkt. Som om hans hela liv icke vore en social bragd. Som om Fridolins visor icke vore ett det allra kraftigaste och strängaste slag måttat mot förflackad storstadskultur och kollektiva tänkesätt.” (3)

Det kan verka av detta som om Lagercrantz värderar Karlfeldts anti-modernism som högsta modernitet. Tankegången går igen i monografin, om än inte lika bastant. I själva verket slår Lagercrantz med sin appell till Karlfeldts modernitet an ett ledmotiv i sitt förhållande till litteratur: aktualiseringen. Hur bär man sig åt för att aktualisera Karlfeldt?

Karlfeldt ägnas knappast särskilt mycket av den spontana läsning som kommer andra av författarna i samma generation – Fröding, Selma Lagerlöf – till del. Inte heller är han särskilt uppmärksammad av forskningen. Jag har bara hittat tre större arbeten från senare tid: Jöran Mjöbergs Många maskers man. Vad dikterna berättar om Karlfeldt (1997), Staffan Bergstens Karlfeldt. Dikt och liv (2003), Stina Otterbergs Älska, dricka, sjunga, leva, dö. En essä om Erik Axel Karlfeldt (2014). De är alla är innehållsrika och gedigna och försöker göra Karlfeldt modern på det sätt som man förväntar sig att en poet ska vara modern idag. De försöker framhäva Karlfeldts normalitet för att därmed dämpa just det som gjorde honom till något av en "nationalskald" vid förra seklets början: storsvensk yvighet, hembygdsromantik, manliga män och väna kvinnor och – som ju Lagercrantz framhöll som dygd och högsta modernitet – ett slags antimodernism. När jag har följt Lagercrantz genom Karlfeldts författarskap har det inte varit svårt att se det anti-moderna; svårare, däremot, att upptäcka den kristna tendensen och ännu svårare att finna den där modernt bekännande människan av "kött och blod", lanserad av hans senare uttolkare.

Vill man modernisera Karlfeldt måste man bortse från att han är en rolldiktare, som nästan alltid talar genom starkt stiliserade figurer. Det är också detta som gör honom svårläst idag, då vi väntar oss att poeten talar i egen sak och med egen stämma. Vi väntar oss inte heller det som är Karlfeldts specialitet: den bundna versen och det ålderdomliga språket. För att kunna läsa Karlfeldt med behållning krävs att vi sätter parentes om den modernisering som det poetiska språket har genomgått från ungefär Karlfeldts tid till idag. Kanske man måste avstå från all slags modernisering för att kunna ta till sig Karlfeldt. Kanske man måste låta sig charmeras av hans rollgestaltningar eller se dem som tidstypiskt intressanta, eller man får försöka att så att säga se igenom rollerna för att därmed komma närmare poetens stämma. Det sista är också den strategi som hans moderna uttolkare prövar.

Lagercrantz kan i sin Karlfedtstudie ännu inte kallas en modern uttolkare. Han skriver den bara några år efter Karlfeldts död och den traditionella synen på poesi var fortfarande stark. I Jungfrun och demonerna försöker Lagercrantz, som vi sett, aktualisera Karlfeldt genom att läsa honom som en protestsångare mot "förflackad storstadskultur och kollektiva tänkesätt". Anti-modernisten blir därmed modern. Det kan man kanske kalla det ideologiska spåret, som förstås finns där men som ändå är underordnat ett uppslag som snarare är psykologiskt och poetologiskt och handlar om "demoner". I ett brev till förläggaren 1937 framhåller Lagercrantz Karlfeldts aktualitet och betydelse för diktarna i nuet: "Han är också det undermedvetnas, demonernas (för att tala Malmbergskt) diktare och ingen förenar så som han materia och ande, frän realism och romantik." (4) Lagercrantz argumenterar således för en obruten kontinuitet mellan den traditionella Karlfeldt-dikten och den gryende modernismen. För att få till en sådan kontinuitet måste man sätta parentes om utvecklingen mot så kallad fri vers för att istället uppmärksamma innehållsliga kategorier; Lagercrantz finner sålunda Karlfeldts aktualitet under rubriken "demoni".

I kapitlet "Demonerna" utvecklas tanken. Vi läser där att Karlfeldt är en sinnlig och lidelsefull poet, som dock tyglar och behärskar sina lidelser: känslomässigt modern, klassiskt kontrollerad. Lagercrantz avläser sådana spänningar med hjälp av Nietzsches berömda och motstridiga parhästar Dionysos / Apollon. Nietzsche utvecklar sina tankar i Tragediens födelse, som gavs svensk dräkt 1902 av en av Karlfeldts vänner, Wilhelm Peterson-Berger. Lagercrantz hävdar att det är "uppenbart" att tanken om de dionysiska lidelserna i konflikt och samspel med den apollinska formgivningen "har den allra djupaste giltighet". (s. 77) Han hänvisar till Bertil Malmberg, som ”talar om formen som en mystisk verklighet, som håller demonerna borta, som bildar ett galler mot den oansvariga demonvärld, som vi ständigt frestas att sjunka ner i.” Problemställningen berör all konstnärlig alstrings innersta rot och har ju inte minst sysselsatt vårt årtiondes diktare, fast den dionysiska polen fått ett vetenskapligare namn och kallas det undermedvetna. (s. 77)

Unge Lagercrantz, som själv skrev rimmad vers, uppfattar den bundna formen som en nödvändig kontrollinstans. I samspelet mellan känsla och form har han funnit något som gör Karlfeldt ur-poetisk – det gäller ju "all konstnärlig alstrings innersta rot" – och samtidigt högmodern. Karlfeldt är aktuell eftersom han skriver ett slags elementär poesi, som – dionysiskt - låter den "hedniska berggrunden" (s. 81) gå i dagen. Men om "berggrunden" innehåller fallgropar eller vulkaniska element så rör sig ändå poeten med säkra steg och smyckar dessutom sitt urberg med stiliserad natur. Han är apollinskt kontrollerad. Det karlfedtska landskapet är så att säga både dionysiskt, med berggrund och fallgropar, och ett apollinskt musée imaginaire.

Det viktigaste uttrycket för det dionysiska elementet har emellertid inte med naturen att göra utan med kvinnan och sexualiteten: Lagercrantz observerar att Karlfeldt ofta vänder sig "till könet och de avgrundssidor, som han spårar i könens förhållande till varandra" (s. 87). Han nämner särskilt den långa dikten "Häxorna" i Flora och Pomona: "Karlfeldt tränger i denna dikt ned till känslolivets dunklaste och hemlighetsfullaste förirringar." (s. 88) Man noterar att Lagercrantz broderar på den metaforik som förlägger Dionysos till berggrund, avgrund och dunkel. Staffan Bergsten uppskattar likaså "Häxorna" i sin monografi och moderniserar Karlfeldt ytterligare ett stycke genom att hävda att han i denna och några andra dikter rentav rubbar den klassiska rollfördelningen mellan könen: "Mötet med kvinnan som mannens like i egen lust, med häxan, innebar ett hot mot den manliga potensens suveränitet och kullkastade de invanda rollmönstren i hans poesi." (s. 179)

De "invanda rollmönstren", den klassiska rollfördelningen, handlar å ena sidan om karlakarlen Fridolin i Fridolins visor och Fridolins lustgård; å den andra sidan om exempelvis den väna kulla som "kommer utför ängarna vid Sjugareby" som det heter i "Jungfru Maria" i Fridolins lustgård. Jungfrun är förstås något helt annat den parad av häxor, som vi möter i "Häxorna". Rättare sagt: vi möter jungfrur förvandlade till häxor under djävulens och demonernas inflytande. Jungfruns "lekamen" bär spår "av sot från Diaboli rike, / en skugga av skumma begär" – Karlfeldt verkar faktiskt säga att kvinnokroppen, åtminstone till någon liten del, är av Djävulen. Det är också förklaringen till att jungfrun med sina systrar vill ägna sig åt häxsabbat och att hon i diktens slutrader bestiger "leende lugnt" sin "flammande brudbädd, bålet."

Att tillskriva unga kvinnor erotiska lustar var kanske originellt på Karlfeldts tid och i Karlfeldts miljö men jag tvivlar ändå på att Karlfeldts första läsare lät sig stötas eller fick sina könsroller "kullkastade", som Bergsten föreställer sig; än mer att Karlfeldt, som Lagercrantz tänker sig, uppsöker det allra djupaste "känslolivet" och dess "förirringar". I Stina Otterbergs "essä" om Karlfeldt finner man en betydligt mer skeptisk läsning av "Häxorna". Hon brukar "undvika" dikten, skriver hon. "Inte bara för det våld som den beskriver utan på grund av något mer som känns för tungt – det där sjukliga som ligger i formuleringen 'leende lugnt'." (5) Mina egna reservationer mot att läsa dikten som djuplodande och omstörtande hänger ihop med att Karlfeldt håller de sinnliga excesserna på rejält avstånd: dikten kan uppfattas som en övning i barock stil, en djupdykning ner i en 1600-talsmiljö där diktaren iklär sig roller som djävul och demon för att därigenom upptäcka – och upphetsa – jungfrun till sinnlighet. Karlfeldt är ofta arkaiserande, inte minst i denna dikt, vilket tillåter honom att utveckla häxornas lustar i barock stil samtidigt som han därmed understryker avståndet. Då förefaller mig den kvinnliga lustan mer påfallande och påträngande i exempelvis den berömda "Dina ögon äro eldar" (Fridolins lustgård) som dock inte kommenteras av Lagercrantz. Där ges inga möjligheter till historisk eller arkaisk distansering; kvinnan är aktivt upphetsande men också ombytlig: "Vänd dig till mig, vänd dig från mig!" Och mannen-jaget både attraheras och repelleras: "Jag vill brinna, jag vill svalna". En slags distansering, som verkar typisk för Karlfeldt, sker ändå mot diktens slut, då den erotiska elden förläggs till en "höstkväll" som ett sista uppflammande innan den "skymning" inträder då "dina steg försvinna"; dikten frammanar med andra ord ett sista möte och diktaren tar ut avskedet i förskott. Hösten är också prominent i Karlfeldts värld, som också Bergsten påpekar. "Nu är den stolta vår utsprungen, / den vår de svage kallar höst" heter det triumferande i "Höstens vår" (också i Fridolins lustgård). Men hösten betyder också avsked och tillbakablick; hösten samverkar med den konstfulla arkaiseringen till att stilisera Karlfeldt som en Spätling med en tysk term: en sista utpost i den traditionella diktens värld – med all den nostalgi som betingas av utsikten från den sista utposten.

Det tidsbundna och tidstypiska förstärks om man kopplar samman den nietzscheanska impulsen med den hembygdsromantik som är så påfallande hos Karlfeldt. Det finns visserligen inte ett spår av hembygdsromantik eller nostalgi hos den urbane kosmopoliten Nietzsche, vilket inte hindrade några av hans tidiga läsare att göra just den kopplingen och därmed så att säga omvandla den dionysiska impulsen – som hos Nietzsche handlar om musik, dans och kollektivitet – till det som Lagercrantz kom att kalla den "hedniska berggrunden". Något sådant företogs av Julius Langbehn med Rembrandt als Erzieher, ett verk som utkom 1890 och beundrades av exempelvis Ola Hansson och August Strindberg. Hansson skrev en presentation som Lagercrantz citerar: "Att Rembrandt är så individuell kommer åter därav att han är så folktypisk. Det egentliga värdet i all konst ligger i det typiska, nationella, lokala personliga. ... Stark personlighet framväxer endast ur stark stamkänsla och denna endast ur stark folkkänsla. Den äkta konstnären kan inte vara nog lokal." (s. 52) Lagercrantz tänker sig att detta måste ha gjort intryck på Karlfeldt: "Rembrandtboken harmonierade inte bara med hans längtan till en förlorad hembygd och med hembygdsrörelserna hemma, utan också med hans eget väsens förtegenhet." (s. 53) Hos Langbehn finns också en förbindelse till Nietzsches version av Dionysos, om än omvandlad till en stiliserad hembygd, i sin tur omvandlad till det som Lagercrantz döpte till den "hedniska berggrunden" . Förbindelsen mellan Nietzsche och Langbehn förblir outtalad hos Lagercrantz, som inte heller nämner att Langbehns bok innehåller kraftiga inslag av det man sedermera kallade Blut und Boden, dessutom skarpa aversioner mot allt som kunde uppfattas som "franskt", kosmopolitiskt, modernt och, framför allt, judiskt. Langbehn beundrade Nietzsche men hans bok stämmer dåligt med Nietzsches synnerligen kosmopolitiska filosofi. Den stämmer bättre med den korrupta version av Nietzsche som hans syster kolporterade och som sedermera adopterades av nazistiska filosofer – just vid den tid då Lagercrantz skriver sin bok om Karlfeldt.

När Lagercrantz hävdar att Karlfeldt "som ingen annan [kom] att förverkliga Langbehns diktarideal" (s. 54) finner jag det svårt att bortse från de politiska aspekterna av den antipolitiska och antidemokratiska och antisemitiska position som Langbehn intog. Också Karlfeldt är politisk på ett antipolitiskt vis och jag skulle tro att den unge Lagercrantz tänkte likadant – även om jag lyckligtvis inte har funnit någon anledning att misstänka vare sig Karlfeldt eller Lagercrantz för det fascistoida tankegods, som är påfallande hos Langbehn. Lagercrantz hyllade Karlfeldt som aktuell och modern eftersom han så att säga stod över tiderna.

I monografin hyllas Karlfeldt som naturdiktare medan Lagercrantz tar lätt på de dikter i Flora och Bellona, där Karlfeldt "stiger ut i det sociala livet och gör för första gången en insats som 'tidsdiktare'" (s. 183). Men också som "tidsdiktare" står Karlfeldt över tiden; Lagercrantz skriver att den "linje han följde fanns inte representerad i riksdagen" och nämner som enda exempel dikten "Demagogisk söndag", där "alla dess partier" förlöjligas. (s. 183)

Staffan Bergsten, i sin monografi, utnämner sviten av "samhällskritiska" dikter i Flora och Bellona till "ett lågvattenmärke i skaldens senare diktning." (s. 231) Själv finner jag dem svårbedömda: odlar Karlfeldt också här sin rolldiktning eller faller han ur rollerna och gör sig till konservativ megafon? I alla händelser går de inte att skilja ut från hans övriga produktion: de går utmärkt samman med det så kallat storsvenska och det hembygdsromantiska. De hänger dessutom ihop med Karlfeldts konservativa versform och det arkaiserande språket. För att inte tala om att det ihärdiga rimmandet med tiden blir en markering mot den "fria vers" som började dyka upp och som Karlfeldt på gamla dar avfärdade i en "Oration till skalder och kompaner" (1930).

Lagercrantz går, som sagt, snabbt förbi "tidsdikterna" och vill placera Karlfeldt i en upphöjd position ovan alla tider. Han inleder sin monografi med kapitlet "Vindens diktare" där han konstaterar att vinden spelar "den allra största roll för den karlfeldtska dikten" (s. 17), som motiv och tematik men också "tekniskt", som den pust som driver den ofta komplicerade och nyckfulla rytmen. Karlfeldt som "vindens diktare": det tror jag är en originell och fruktbar observation, som tyvärr inte plockas upp av de senare läsare som jag har konsulterat. Men också Lagercrantz själv tappar bort den karlfeldtska vinden när han närmar sig det dionysiska "urberget", t.ex. i "Häxorna". Även "demonin" försvinner när han kommer till de två sista dikterna från den sista diktsamlingen, Hösthorn (1927): "Höstpsalm" och "Vinterorgel". I en "Höstpsalm", skriver Lagercrantz, ger sig diktaren ut på sin "sista vandring" där han möter "den, som han visste han skulle möta, när han besegrat livet och förstått att bryta upp från sig själv." Karlfeldt möter Kristus – och Lagercrantz bortser från att diktens Jesus-liknande figur blott är en skugga och att slutradens betoning av "mörkret" gör mötet och uppenbarelsen tvetydiga: "att gå i mörkret är att gå med dig". Lagercrantz vill inte veta av sådan tvetydighet eftersom han presenterar Karlfeldts författarskap som en lång vandring mot ett bestämt mål: kristendomens "fasta klippa". (s. 185)

Från den "hedniska berggrunden" till den "fasta klippan", således. Staffan Bergsten, som är angelägen om att göra Karlfeldt läsbar i vår tid, insisterar på att Karlfeldt är en helt och hållet "inomvärldslig" diktare och är därför skeptisk till att läsa "En höstpsalm" konfessionellt. Jag delar denna skepsis och föreställer mig att den unge Lagercrantz var alltför angelägen att läsa in Karlfeldts författarskap i en meningsfull berättelse som slutar gott – som nu Lagercrantz 1938 tänkte sig den goda berättelsen och den goda ordningen.

Karlfeldt skriver ett slags ur-poesi och är just därför aktuell, tänker sig Lagercrantz. När senare läsare, som Staffan Bergsten, Stina Otterberg och Johan Stenström, som kommenterat dikterna i Karlfeldt-sällskapets utgåva, vill framhålla Karlfeldts modernitet väljer de en kort dikt ur den sista samlingen, Hösthorn. "Första minnet" består av fyra treradiga strofer, den första lyder:

Det är långt, långt borta på en väg, det är halt,
Svart och kalt,
Det är vind, stark vind.

Den sista raden upprepas i följande strofer, vilket ger den lilla dikten karaktär av klagande ballad – dikten synes också "handla om" en begravning, eller minnet av vägen och vandringen till en begravning. Bergsten faller till föga: "Inför 'Första minnet' ... faller all kritik som riktats mot Karlfeldt för poserande rollspel, tom retorik och poetiskt välljud som självändamål." (s. 290) För Otterberg räcker denna dikt som svar på frågan om Karlfeldt "alls går att läsa" idag. (6) Och Stenström förtydligar: Karlfeldt har med denna dikt "vidgat gränsen för sin poetiska förmåga" och ställt sin dikt "i samklang med modernismen." (7) Jag har svårt att följa med i associationen till modernismen; balladformen är alltför arkaiserande. Men jag håller gärna med om att dikten övar ett starkt tilltal och därmed känns "tidlöst" aktuell. Att det blåser "stark vind" i alla fyra strofer tror jag kan uppfattas som en sorts existentiell uppmaning, därmed en aktualisering i Lagercrantz anda. (Han nämner också dikten som exempel på just vindens betydelse: "Så snart något sker i den karlfeldtska dikten, är vinden närvarande" – s. 18).

Kanske man i Karlfeldts fall borde skilja på modernisering och aktualisering? Jag tror att man bör vara försiktig med att modernisera Karlfeldt: det som kännetecknar hans dikt är just traditionalism i alla meningar: ideologiskt såväl som verstekniskt. För att uppskatta honom måste man helt enkelt sätta parentes om moderna föreställningar om dikt – för att inte tala om moderna uppfattningar om det svenska, det manliga, kvinnliga, naturliga – för att istället försöka öppna sig för det tilltal som aldrig är direkt, men som ändå finns där, någonstans. Karlfeldts röst förmedlas via roller och spelas fram i en främmande värld. Själv uppfattar jag den som starkast i alla dessa höstdikter, där förgängligheten råder. Ta bara den "Augustihymn" (i Flora och Pomona) som Lagercrantz i Min första krets nämner som en självmordsdikt8 men som han i monografin istället tillskriver en "läkedomskraft" som blir "till en mäktig hjälp för oss alla." (s. 91)

Dikten omfattar fyra strofer med åtta versrader i varje, parvis rimmade. Det som skildras är höstens ankomst även om de fyra stroferna kanhända leder associationerna till årstiderna och återkomsten. Med tre ord sammanfattas utvecklingen: "Flytt och förbytt!" I Min första krets kallas utropet för "ångestfullt" – Lagercrantz läser nu i ljuset av mosterns självmord. Han citerar vidare början av den sista strofen; i monografin (s. 91) citeras strofen i sin helhet:

Går du min väg, lägg av din glada krans,
lindad på lek i vänligare dalar;
aldrig i den du uppstår mer till dans,
ivrig och röd, i tungel-ljusa salar.
Sörj ej din krans! Jag flätar dig en annan,
flyende blad ur Floras lustgårdsdörr.
Den som bär höstens krona över pannan
drömmer och ler, men skrattar ej som förr.

De manande frågorna från de första stroferna byts här till en uppmaning: "Sörj ej din krans!" "Kransen" har med glädje, dans och ungdom att göra och uppmaningens innebörd är att "du" måste inse att den tiden är förbi och istället acceptera "höstens krona" – acceptera åldrandet, förgängligheten, tidens gång. Dikten är med andra ord en moralitet med några ålderdomliga inslag – "tungel-ljusa" är ett gammalt ord för "månljus". Den har ändå en tidlös karaktär: diktens "jag" och "du" är inte kostymerade i några tidsbundna rolldräkter och den natur som beskrivs är förstås stiliserad men ändå välbekant. Tidlöst om tidens gång, således. Inte lätt att säga om detta kan vara till "en mäktig hjälp för oss alla", som unge Lagercrantz föreslår; eller om budskapet är "ångestfullt", som det heter i Min första krets. Det beror nog på hur man uppfattar hösten, med alla de moraliska och existentiella implikationer varmed Karlfeldt utrustar sin favoriserade årstid. Det beror också på hur man uppfattar Karlfeldt som höstdiktare och Spätling: det är inte lätt att undgå den historiska ironi som betingas av att han som "bär höstens krona över pannan" också är den poet gått från att vara högst närvarande i sin egen tid till att bli nästan frånvarande i vår tid. "Flytt och förbytt!" – som det heter i "Augustihymn". Vilket kan uppfattas både som en dödförklaring och som ett löfte om nytt liv. Kanske har poeten bara tagit vintervila i väntan på det som höstdikterna utlovar: en ny vår.

Arne Mellberg

Fotnoter:
(1) Jungfrun och demonerna. En Karlfeldtstudie. W & W 1938. Citeras med sidhänvisning i löpande text, här s. 186.
(2) Siv Storå: Lyriker med förhinder. Studier i Olof ­Lagercrantz' tidiga författarskap. Åbo Akademis ­förlag 1990, s. 172.
(3) Ib. s. 174.
(4) Siv Storå, op.cit. s. 174.
(5) Älska, dricka, sjunga, leva, dö. W & W 2014, s. 48.
(6) Op. cit. s. 13.
(7) "Inledning" i Erik Axel Karlfeldt, Samlade dikter, W & W 2001, s. 19.
(8) Min första krets, W & W 1982, s.121. Moster Viveca begick självmord som nygift, enligt Lagercrantz med denna dikt som inspiration.

 

Skriv ut