Helmer Grundströms nekrolog över Karlfeldt 18 april 1931

Helmer Grundström och Erik Axel Karlfeldt

Inledning av Christer Åsberg

Helmer GrundströmHelmer Grundström (1904–1986) kom från ett fattigt hem i Svanabyn, Dorotea kommun, Västerbotten. Han arbetade som skogshuggare och flottare, gick på Brunnsvik och försörjde sig som frilansjournalist. Han skrev ett tiotal diktsamlingar och hans lyrik, egensinnigt knotig och kärv, representerar en särartad norrländsk dialekt i det litterära landskap som formades av modernister och arbetarförfattare och hade sin storhetstid på 1930-talet.

Langt bort i helvitta,
langt nol i väla,
drar ja mitt dragspel
för värken i själa.
 
Bälgen ä sprucken.
Å sprucken ä själa.
Langt nol i helvitta.
Langt bort i väla.

Grundströms livsväg gick över ett fåtal höga berg och genom en mångfald djupa dalar. Genombrott, uppmärksamhet och återupptäckter växlade med nedgångsperioder och bortglömdhet. Till Grundströms umgängesvänner hörde Nils Ferlin och Gunnar Ekelöf. Det var hemma hos Grundström i Svanabyn som Ekelöf ställde samman sin centrala diktsamling Färjesång i början av 1940-talet. På 1970-talet "återupptäcktes" Grundström ännu en gång. Thorstein Bergman spelade in hans visor. Robert Sund komponerade fyra sånger för manskör som med framgång sjöngs av Orphei Drängar och nu kan avlyssnas på OD:s cd Sounds of Sund. I samband med hundraårsminnet av hans födelse aktualiserades Helmer Grundström på nytt genom återutgivning av dikter och tidningsartiklar och genom en stor biografi av Gunnar Balgård, Detta är mitt land. Helmer Grundströms liv och diktning, 2006.

Helmer Grundströms nekrolog över Karlfeldt publicerades i IOGT:s organ Templar-Kuriren. Det spännande med den är att Karlfeldt här betraktas ur en ung arbetarförfattares fattigsvenska perspektiv. Grundströms debutdikter i Skum, 1929, var påverkade av Karlfeldt. I en artikel i Västerbottens-Kuriren 1927 hade han instämt i Karlfeldts analys av ungdomens belägenhet: "Med livsångesten gnagande i våra bröst dansa vi till vår 'ukulele och vår saxofon' och desto våldsammare greppet känns kring våra hjärtan, desto vildare kasta vi oss i nöjenas häxkittel."

Grundström ser andra sidor hos Karlfeldt än den officiösa litteraturkritiken, och han har fäst sig vid andra dikter i Karlfeldts författarskap än de som framhävdes av de mera etablerade dödsruneristarna. Hans minnesord är ett vittnesbörd om att Karlfeldt vid sin bortgång var en hela svenska folkets skald, inte bara, som stundom antyds, en angelägenhet för en litterär elit, dästa farbröder och ett nationellt sinnat borgerskap.


I samma nummer av Templar-Kuriren publicerades en dikt till Karlfeldts minne skriven av en annan, jämtländsk, norrlandsförfattare, Per Nilsson-Tannér (1904–1978). Dikten kan fogas till det urval som publicerades i Dikter till och om Karlfeldt (Karlfeldtsamfundets skriftserie 9) 1978.

Dikten återfinnes längre ned i texten efter Grundtröms nekrolog.

***************************************

 

Det förgångnas diktare

Helmer Grundströms nekrolog över Karlfeldt

Templar-Kuriren 18 april 1931

När ett par av de dagliga huvudstadstidningarna en vacker aprilmorgon meddelade att Erik Axel Karlfeldt var död blev det förstämning i Sverige. Dödsbudet kom så oväntat att man nästan gick och väntade på en dementi. Det föreföll så ofattbart att den kraftige daladiktaren gått bort för alltid. Han hade nyss stått mitt uppe i sitt arbete, till det yttre obruten, strålande av andlig vigör. Men det gick med honom som med mannen i en av hans mest egenartade dikter, när döden spelade upp på sin giga var det ingenting annat att göra än att böja sig och följa med. Och när man läste dödsrunorna erinrade man sig en dikt om en gammal dräng, som haft mycket roligt i sin krafts och sin ungdoms dagar, men som nu låg i sängen med en aning av dödens närhet inom sig. När man nu läser om dikten i Karlfeldts senast utkomna diktsamling förstår man kanske bättre den stämning som dikterat slutorden.

Jag tycker aldrig asparna blåst
som denna höst.
De sjunger mycket vackert
med hög och tydlig röst.
De säger: Gamle drängen,
nu sover han i sängen,
och han skall sova länge,
och vi skall kasta röda löv
som blommor på hans bröst.

Erik Axel Karlfeldt var en diktare, som hade sina rottrådar starkt fästa i den svenska bondejorden. Han sög sin andliga näring ur det förgångna, ur de bibliska urkunderna och den gamla bondepraktikan, han omsatte de gamla dalamålningarna på rim, han diktade om Folkare och Brunnbäck, om slåtter och skörd och dalskt folkliv. Han säger visserligen i sin ståtliga dikt till fäderna att han är

ryckt som en ört ur sin groningsgrund,
halvt nödd, halvt villig er sak jag svek

men denna bekännelse kan man knappast sätta som motto över hans diktning. Karlfeldt svek inte fädernas sak. Han tog upp deras arv och förkovrade det och långt efter det de gamla sederna ha dött och glömts skall hans diktning kvarstå som en andlig nationalskatt, en outtömlig källa att dricka och vederkvicka sig ur. Man skall minnas honom – icke som en som svikit fädernas tro och föreställning – utan som en av de sista bondeättlingarna. Man skall minnas honom som den glade Fridolin, som

är full av minnenas vin.
Här hugsvalades far och farfar en gång
av den surrande bondviolin.

Det är samme Fridolin som "talar med bönder på bönders vis och med lärde män på latin". Man skall minnas honom som den oförliknelige dalamålaren och bland dessa dalamålningar skall man minnas en av de sublimaste kärleksdikter som skrivits på svenskt språk – en ynglings avsked till en jungfru i den yttersta domens tid:

Det var i jordens sista vår
du vart mig dyr och kär.
I ångest kom vårt sabbatsår
och nu är änden här.
 
I dagg och renhet utan sot,
av ingen hand berörd,
så skall du stå vid mästarns fot
du blåklint i hans skörd.
 
Om jag skall skiljas ut och bo
i mörka ödeland,
så skall jag lämna dig med ro
i Herrans nådes hand.

Och längst skall man minnas honom som redbarhetens, trohetens och ärlighetens diktare. Väl vetande sig stå i en tid som var på väg att försvinna, själv bekännande sig vara "den siste riddaren i dessa boleriska tider" var han trogen sina ideal, även i det ögonblick då han om sin egen Fridolin siade att

även sång blir mylla
hur år och dagar gå.
O Fridolin, din sång är tömd
och dömd och glömd också.

Men även om Karlfeldt övergav sin Fridolin och sin ungdoms löskerkarlar förlorade han aldrig kontakten med sin hembygds jord. Och om hans diktning kan sägas detsamma som han själv säger om sin barndoms Träslott med

de tunga kistor av ek
som gömma bak väldiga lås
den åldriga skatt som tiden gjort blek
men som varar och sent skall förgås.

En nyare tid än Karlfeldts har så lätt att döma och fördöma, att rata och förkasta. En yngre diktargenerattion, uppväxt under världskrigets tunga och svåra år, har helt andra ideal än den gamla hederliga bonderomantiken. Perspektiven ha förskjutits, idéerna ha omvärderats, horisontlinjen har möjligen vidgats. Denna generation har mycket litet gemensamt med Karlfeldt. De ha gått vidare mot andra mål och efter andra vägar. Dessa vägar äro kanske mindre och dunklare än den trygge bondediktarens, de föra antingen ut i den tomma intigheten eller också ledas de in i andra riken, högst olika, men med samma rika blomningskraft som Karlfeldts. Om detta är ännu för tidigt att uttala sig, det händer ju – tyvärr alltför ofta – att sommaren icke infriar de löften som våren ger. Oavsett dessa unga löften infrias eller ej kommer Karlfeldt att framstå som en av våra monumentalaste nationaldiktare. En diktare blir varken större eller mindre av dagens domar, ty dessa äro som dagsländor, de födas och dö inom bråkdelen av ett dygn. Och vi, som icke lever i Karlfeldts bondevärld, som kanske helt förlorat rotfästet, bandet, med det förgångna, vi ha all anledning att böja oss i vördnad inför någonting som kommit och gått och som ändå lever som en av våra stora andliga tillgångar. Och mitt i allt vårt krampaktiga och kanske många gånger fåfänga försök att i diktens lera forma den nya tidens ansikte, är det möjligt, att vi, trots allt vårt skenbara förakt för den tid som gått, kunna hämta styrka och förnyelse i de gamla källorna, att vi i vår ensamhet gå och längta efter tonerna från den hornlåt, som en gång fick sitt uttryck i diktarens egna ord:

Över åsar där majgräsen tätna
i de nyspruckna lundernas tid
låt den dansa, dess sång, den förgätna,
som en vårdans av bräkande kid.

I en av sina tidigare dikter (Drömmen om livet) ger Karlfeldt en livsförklaring, som är karakteristisk för det bästa och ursprungligaste i hans eget väsen:

Jag ville vara en märklig man
och bygga mig borg och röja mig rike
och gräva omkring dem ett väldigt dike,
så långbent ondska för brett det fann.
Där ville jag duka borden till fest
och bjuda var hungrig från vägen till gäst
och alla raska och präktiga karlar.
Där skulle det sägas högt och fritt,
att svart är svart och vitt är vitt är vitt,
och livet berömmas, så länge det varar.

De billiga klaunkonsterna, hokus-pokus-tricken och den lismande falskheten funno ingen boplats hos Karlfeldt. Han var en utmärkt typ för urbonden, han ville att var sak skulle stå på sin plats och att ja skulle betyda ja och nej betyda nej. Dagens strider lade han sig icke i, han ställde sig utanför, men icke som en hemlös, en vilsekommen, utan som en manlig stridsman, en kraft som man lyssnade till, såg upp till, respekterade. I Likhet med Snoilsky saluförde han icke sitt hjärtas strider och sorger, han gömde dem, och han säger själv i sin Epistel till Sabbacus:

Hur mången sorgens mil jag haft att vandra
må bli fördolt ---.

Men ur det svåra kroppsliga och själsliga kristillstånd i vilket han någon gång befann sig, framsprang en av hans djupaste och sublimaste dikter, Sjukdom. I denna dikt öppnade han portarna till sin själs mest fördolda gömslen och skapade en av de dyrbaraste pärlorna i svensk dikt. Och ur denna kris steg han mera mogen, mera allvarlig. Han hade stått så nära det rike, som fanns på andra sidan livets gräns att han hade förlorat hoppet om att kunna stiga tillbaka. Men han vaknade upp till livet och han ger också förklaringen till denna återkomst:

Så får jag stanna, så skall jag dröja.
Men panten vet jag som dyrt skall lösas,
och klart jag ser som ur remnad slöja
mot nya nådår, som ej får slösas.
 
Jag var ej mogen, jag var ej värdig,
ty nog jag lidit och nog jag njutit,
men ett står kvar, förr'n en man är färdig:
att skapa lycka ur det han brutit.

Och nu är han borta. Hans diktarstämma har tystnat. Inför en stor mans död bli ord så tomma, så fattiga. Han skrev under sin livstid en runa över en död lantman, den kunde ha varit skriven över honom själv.

Du sådde din säd,
guldregnet flöt ur din hand.
Du satte träd
och blomster vid åkrarnas rand.
 
Ditt väsen var kärvt,
din själ var enkel och stor,
ty allt vad du var, det var ärvt
från jorden, din stränga mor.
 
Hon höll dig i aga,
hon skiftade mildhet och ris,
tills hon tog dig in i sin saga,
sitt drömmande paradis.
 
Är kvällen ej skön
för markens dagströtte son?
Som asplundens bön
förgår i en stormnatts dån,
som bjuggstrået domnar
med glädje vid skördarens fot,
som örten om hösten välkomnar
sin vila i lök och rot.

Och som en sista hyllning från det folk han sjöng och diktade om kan sista strofen i den ståtliga bondedikten tillämpas:

Vi lyfta dig upp
och bära dig bort att bo,
där aldrig en manande tupp
skall störa din morgonro.
På ren och vid dike
det viskar där fram du drar:
ett grönt och blommande rike
har mist sin herre och far.

Det är ord värdiga en diktare.

(Anm.: Några tryckfel i de citerade dikterna har rättats.)

**********************************************



Det är sorg i Sångs

Till Erik Axel Karlfeldts minne

Per Nilsson-Tannér

Templar-Kuriren 18 april 1931

Det är sorg i Sångs i Sjugare by,
i sångens by vid Opplimens strand.
Det är sorg i hela det svenska land,
en malmsund fura föll —
Döden red under vårens sky,
in över lustgårdens knarrande grus,
och mitt framför porten till Fridolins hus
sin häst han höll.
 
Du har tjänat som diktens redlige dräng,
din dagstjänst är slut och orlov du fått:
ditt pund det var rikt, du förvaltat det gott
i en vacklande tid.
Du var myndig och styv och värdig och sträng,
en järnbärason av nämndemansätt,
med vägande ord och svenskmannasätt
och sinnets frid.
 
Det är sorg i by, det är sorg i skog.
Där gick en hövding ur livets mitt.
Ditt Järnbäraland det är svept i vitt,
din lustgård är tom och död.
Det drabbade hårt, det slag som slog.
Vår dikt blev fattig och grå och arm.
Där dog en ton i en ursvensk barm,
en hög, en röd ...