Selma Lagerlöfs tid i Dalarna och kontakter med Karlfeldt

Föredrag av Anna Nordlund vid Karlfeldtsamfundets sommarmöte i Falun 2016

Den 12 december 1897 någon gång under efter­­middagen klev Selma Lagerlöf av tåget vid det pampiga stationshuset i Falun. På perrongen möttes hon troligen av sin mor och sin syster Gerda och första natten i den nya hemstaden tillbringade hon i systerns hem. Gerda Ahlgren hade bott i Falun sedan 1892 och var gift med Johan Ahlgren, som var jägmästare vid Stora Bergslagets skogsbruk.

Med sig till Falun hade Selma Lagerlöf honoraret för Antikrists mirakler från sin danska förläggare ­Bojesen, som vunnit striden om hennes verk över Bonnier år 1895 och fem år framåt och därmed gjort det möjligt för henne att säga upp sig från sin lärartjänst i Landskrona. Honoraret uppgick till 5160 kronor och huvudparten lades undan för en resa till ­Jerusalem. Baktanken med flytten från Landskrona var att närheten till lillasyster Gerda skulle ge henne större frihet att resa, då hon nu lätt kunde lämna sin gamla faster Lovisa och mamma Louise i systerns vård. Mårbacka var sedan 1888 inte längre i familjens ägo.

Familjen Ahlgren hyrde en våning i närheten av gruvan och den av slaggprodukter rödfärgade sjön Tisken. Bara några hundra meter därifrån i hörnet Promenaden och Svärdsjögatan hade familjen ordnat ett par rum på övervåningen i ett litet trähus åt den tacksamma Selma. Huset är nu rivet. Hon hade sedan kom hem från sin stora Italienresa våren 1896 i stort sett saknat en egen fast punkt för en längre period och längtade nu efter att ställa om ett eget hem.

Falun var till invånarantal inte större än Landskrona, men det var en residensstad med slott och landshövding. Men Falun saknade Landskronas närhet till en huvudstad.

Liksom i Landskrona fanns goda möjligheter att delta i föreningsliv och välgörenhetsverksamhet och Selma beskriver "de vanliga småstadsinstitutionerna" för sin vän Sophie Elkan: "Jultomtar, läseföreningar och välgörenhetsinrättningar. Här finnes tre bönhus två kyrkor, Arbetarförening, där det hålles föredrag, och K.F.U.M., där det undervisas i allt möjligt, sjunges, spelas, och föreläses." Hon hade inte alls samma drivkraft som i Landskrona att bli en del av staden och dess umgängesliv. Här ville hon isolera sig i lugn och ensamhet för att kunna koncentrera sig på sitt litterära arbete.

Helt isolerad från stadens societet kunde hon dock inte räkna med att få leva. Landshövdingskan Wersäll tog det också som sin plikt att föra ut Selma Lagerlöf i stadens sällskapsliv. Den andra maj ordnades mottagning på residenset för att fröken Lagerlöf skulle presenteras för stadens högre lärarkår.

Selma Lagerlöfs första dalaroman kom ut i julhandeln 1899. En herrgårdssägen markerar något nytt och helgjutet inspirerat i hennes författarskap, en intrig­roman möjlig att läsa på flera olika plan. Om det vittnar också de tolkningar som romanen genom åren genererat.

Arbetsnamnet var "Hjärnspånad". Det kunde asso­­ciera till en närmast naturalistisk eller dekadent skildring av undermedvetna psykiska förlopp och själslig frigörelse, i utförande helt olik August Strindbergs uppmärksammade verk från denna tid, den auto­fiktiva romanen Inferno (1897) och dramat Till ­Damaskus (1898). Ändå hade de klara samband i symbolmättade expressionistiska gestaltningar av själstillstånd och det själsliv som Sigmund Freud vid denna tid började kalla det omedvetna, som Freud menade kunde medvetandegöras genom drömtydning, konst och samtal.

Drömmar, konst och seende ögon utgör i En herrgårdssägen möjligheter till kontakt med styrande känslokrafter i det undermedvetna. Den unga Ingrid Berg är en blindförerska med stjärnögon som ser för två. Och den som ska lära sig se är student med namnet Gunnar Hede. Romanen slutar som en feministisk sekelskiftessaga i en utopisk förhoppning om ett lyckligt samliv mellan kvinna och man som jämlika älskande och konstnärer. Vägen till förverkligande av fiktionsvärldens lyckliga slut var lång. Men en utopi om jämställda förhållanden är grundläggande och sinnrikt varierad i mycket av det som Selma Lagerlöf hädanefter skrev.

elma Lagerlöfs största dalaroman är förstås ­Jerusalem. Hon gick och bar på tankar om Nås-bornas utvandring till Jerusalem redan när hon anlände till Falun strax före jul 1897. En drivkraft var att hitta ämnet för en stor svensk ­roman. Det berodde också på att hon starkt ogillade att den inflytelserike kritikern ­Georg Brandes hade utnämnt Heidenstams Karolinerna till svenskarnas första ­nationalepos, när den kommit ut i maj 1897. Selma Lagerlöf insåg att den moderna tidens intrång krävde något annat än Heidenstams tillbakablickar på forn­stora dagar. Dessutom var hon tvärarg för att han hade imiterat stilen i Gösta Berlings saga: "Om ett fruntimmer gjort något sådant i härmningsväg – då hade ni allt fått höra", skrev hon till Sophie.

Deras stora orientaliska resa började den första december 1899. Lagom till julafton kom de till Alexandria. I Egypten stannade de och följde Thomas Cooks reseguidebok noga, med en längre vistelse i Kairo, besök vid pyramiderna och en lång kryssning längs med Nilen. Resan går att följa tack vare de många brev Selma skrev till sin mamma.

Det var en dag i början på mars år 1900, när Nås-bönderna bott nästan fyra år i den religiösa kolonin, som Selma Lagerlöf och Sophie Elkan ringde på porten till den orientaliska villa församlingen fått hyra en bit bortom stadsmurens Damaskusport. Byggnaden finns kvar och drivs bland annat som hotell. I två veckor stannade Selma Lagerlöf och Sophie Elkan i Jerusalem och många av deras intryck går igen i ­romanen.

Tillbaka i Falun började hon ta reda på mer om ­livet i Nås. Hennes syster och svåger hade en piga från Nås och fick berätta för Selma om utvandringen ur sin synvinkel. I Falun träffade Selma också folkskollärarinnan Stina Falk, som hade växt upp i Nås. Av henne fick Selma låna brev från en av de utvandrade. Breven återfanns för övrigt av en slump år 2000 i ett dödsbo och finns nu på Dalarnas museum. Stina Falk berättade även om sin far, skollärare i Nås och ordförande i Missionsföreningen och gav henne en hel del annan information som användes av Selma ­Lagerlöf.

Bara en gång besökte Selma Lagerlöf själv byborna i Nås. Det var en söndag i början av september år 1900. Man kom fram på lördagskvällen, sov hos jägmästaren i Nås och uppsökte på söndagen byns förnämsta bonde. Han lovade att samla utvandrarnas släktingar till ett möte i sin gård. Under tre timmar på söndagen satt Selma och Sophie där och talade med släktingarna om allt de sett och hört i kolonin. Sophie Elkan skrev i ett brev till sin väninna Betty Warburg att det var bland det märkvärdigaste hon varit med om att höra dessa bönders frågor, se dem lyssnande och funderande och tigande för att höra om det de hade att berätta stämde med vad släktingarna skrev. Selma Lagerlöf och Sophie Elkan var ju de första som sett kolonin i Jerusalem och kommit med presenter och hälsningar till Nås.

Efter besöket i Nås satte Selma Lagerlöf igång med att skriva. Förvånande ofta hämtade hon uppslag ur tidningar. Hon hade läst om en bondson, som hämtar hem sin flickvän från fängelset efter att hon avtjänat straff för barnamord. Kring detta spinner hon den storslagna inledningen till Jerusalem, om Brita och Ingmar, och Ingmar som blir en man när han handlar enligt sitt eget samvete men precis tvärt emot vad han tror att alla förväntar sig, och åker till fängelset i ­Falun och hämtar hem Brita.

Romanen kretsar sedan mycket kring Ingmars­släkten, en stark bondsläkt i en icke namngiven by i Dalarna. Stor-Ingmar dör och sonen Lill-Ingmar är, liksom en gång hans far, inte mogen att axla faderns ansvar för bybornas värdegrund. Så kan en religiös väckelse svepa in och dra med sig flera storbönder. De reser till Jerusalem för att möta Jesus. Men livet där blir inte vad de tänkt. Ingmar fästmö Gertrud har också rest med. Ingmar har svikit henne för att få tillbaka sin gård genom giftermål med Barbro, en storbondedotter. Kärlek växer fram mellan Barbro och Ingmar i ett äktenskap som till en början syntes hopplöst. I takt med att Ingmar mognar känner han också ansvar att föra Gertrud tillbaka hem. Hon håller på att bli galen i Jerusalem. Han reser till den religiösa sekten, lyckas ta Gertrud ur sina religiösa villfarelser och får med henne tillbaka hem tillsammans med den man hon nu älskar. Själv försonas Ingmar med ­Barbro, som nu fått en son. Så har Ingmar på sätt och vis gjort samma resa som hans egen far i ungdomen gjorde, då han hämtade hem sin hustru Brita.

Första delen av Jerusalem utkom på hösten 1901 och andra delen 1902. Det var alltså samtidigt som Nobelprisen började delas ut. Jerusalem blev Selma Lagerlöfs största kritikerframgång och försäljningssuccé dittills och grundlade hennes världsrykte. De kom ut samtidigt på svenska, danska, finska engelska, tyska, holländska och franska. Flera kritiker argumenterade redan 1902, när andra delen av Jerusalem kom ut, för att Selma Lagerlöf borde få Nobelpriset. Hon ansågs vid detta lag ha en alldeles egen ställning i den svenska litteraturen och jämfördes i recensionerna sällan med andra samtida svenska författare. Flera recensenter betonade att Jerusalem tillhör det bästa som skrivits på svenska och står i paritet med det bästa som skrivits på de så kallade världsspråken. Lagerlöf betraktades i jämnhöjd med Ibsen och Björnson och recensenter tog upp hur hon, liksom dessa, hade gett den skandinaviska litteraturen ett världsrykte. Björnson fick priset 1903 och att Ibsen aldrig fick det blev mycket omdiskuterat.

Jerusalem gavs ut direkt av Bonniers utan Bojesen som mellanhand och inkomsterna för Jerusalem avspeglar sig därför också i hennes deklarationer: för inkomståret 1901 ännu förhållandevis modesta 6 000 kronor, men för 1902 hela 29 479 kronor. Endast disponenten i Bergslaget och två andra privatpersoner i Falun hade nu högre inkomster än Selma Lagerlöf.

I och med de ökade inkomsterna bytte hon åter­igen bostad. Det nybyggda centralpalatset vid Stora torget i Falun erbjöd i början av 1902 en paradvåning med så stora rum och högt i tak att ingen annan ville hyra den. Huset hade ritats av Ferdinand Boberg och är det enda av Selma Lagerlöfs bostadshus i Falun som finns kvar i dag.

Under slutarbetet med första delen av Jerusalem hösten 1901 inträffade en av de livs­avgörande punkterna i Selma Lagerlöfs liv. Hon fick ett erbjudande från folkskollärare Alfred Dalin, drivande inom Sveriges allmänna folkskollärarförening, att skriva en ny läsebok för folkskolan. Förfrågan ställdes via en ­seminarieadjunkt i Falun, Valborg Olander. Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige skulle göra henne världsberömd och ge de ekonomiska möjligheterna att köpa tillbaka Mårbacka. Men minst lika viktigt var att hon nu lärde känna Valborg Olander.

I december 1901 bjöd Valborg första gången på middag efter ett möte om läseboken och Selma skriver om mötet till Sophie Elkan: "vi voro ensamma, ­efter maten sutto vi och språkade och läste poesi, ­Levertin, Nilsson och Karlfeldt. Det var helt egendomligt för att vara i Falun att få sitta och tala och läsa så där med en, som är lika bildad som jag själf i litterära frågor. Det är en stor vinst i tillvaron att ha funnit reda på henne."

Valborg Olander var förmodligen den enda kvinna i Falun som kunde matcha Selma Lagerlöf både ekonomiskt och intellektuellt. Valborg Olanders släkt tillhörde Dalarnas mest inflytelserika och förmögna. På 1890-talet blev Valborg Olander seminarieadjunkt vid Folkskollärarseminariet i Falun. Hon var också rösträttsaktivist och hon tog initiativ till Faluavdelningen av Föreningen för kvinnans politiska rösträtt, där hon var ordförande mellan 1905 och 1920 och också engagerade Selma Lagerlöf.

Efter Lagerlöfs död lät Olander 1941 publicera ett urval brev från Lagerlöf. Ingen läsare av de breven kunde sväva i tvivel om att de var ett kärlekspar. År 1990 släpptes Selma Lagerlöfs brev fria för läsning, deponerade på Kungl. biblioteket.

Efter framgångarna med Nils Holgersson köpte Selma Lagerlöf i januari 1907 en egen gård i Falun, ungefär samtidigt som hon köpte tillbaka Mårbacka. Hon var nu en celebritet av sällan skådat slag i den svenska litterära världen. Hennes 50-årsdag firades storslaget 1908. Många skolor slutade läsningen klockan 12 på födelsedagen och höll sedan en Lagerlöftimme eller en högtidlighet för både barn och vuxna. I Falun deltog Selma Lagerlöf själv vid barnens firande på gamla missionshuset.

50-årsdagen toppades året därefter med att hon tilldelades Nobelpriset. Men när Falu stadsfullmäktige ville beskatta priset skrev hon sig i Östra Ämtervik och därmed var flytten till Mårbacka ett faktum. För Nobelprispengarna köptes jord och skog tillbaka och stora ombyggnationer påbörjades. Även villan i Falun byggdes om och byggdes ut 1910 med ett stort sällskapsrum och ett ståtligt bibliotek.

Mårbacka var till en början hennes sommarbostad. På 1920-­talets påbörjades den stora ombyggnaden och Mårbacka fick det utseende det har i dag.

Det var på Mårbacka Selma Lagerlöf fick den ­första personliga kontakten med Karlfeldt. Han hade tagit över som Svenska Akademiens ständige sekreterare efter Wirsén 1913 och på våren 1914 när en ny ledamot skulle väljas in efter skalden Gellerstedt ­figurerade Lagerlöf i diskussionerna. Karlfeldt skrev till kungen för att uttrycka åsikten att det kunde vara förenligt med stadgarna att välja in en kvinna bland de aderton, vilket aldrig tidigare skett.

Kungen gav sitt bifall och Karlfeldt ringde till ­Mårbacka på själva pingstaftonen den 30 maj, medan Selma Lagerlöf satt på verandan och skrev till vännen Sophie Elkan. På så sätt vet eftervärlden en del om hur hon tog emot beskedet att hon invalts: "Jag svarare att de skulle göra ett bättre val, någon som kunde göra akademien nytta. Nej, de ville ha en författare för att bringa akademien närmare sin ursprungliga uppgift att vara en hedersinrättning för Svenska skalder." Först tvekade hon alltså ödmjukt. En medveten förminskning av sin egen betydelse. Hon visste hur hon skulle spela med etablissemangets män, eftersom hon också visste att hon hade trumfkortet på hand: att alla innerst inne visste att hennes litterära talang var unik och oöverträffbar.

Även Karlfeldt visste hur han skulle lägga sina ord. Hon fortsätter: "Han påminde om, att om jag sade nej, så blev vägen till akademien inte så lätt igen öppnad för en kvinna. Han ville det mycket gärna, tycktes det. Men arbetet." Hon bad om betänketid och skrev vidare på brevet till Elkan. Så ringde Karlfeldt igen och ville höra hennes svar. "Detta är som en slags pensionering. Nu duger jag inte till mer, nu blir jag invald i akademien", reflekterade Lagerlöf till Elkan.

Men Lagerlöf var inte klar för pensionering. Det var efter inträdet i Akademien som hon skrev sina mest kvinnopolitiska verk – Bannlyst och Löwensköldstrilogin – och i den självbiografiska Mårbacka­sviten med dräpande ironi också beskrev sina egna uppväxtvillkor i 1800-talets patriarkat.

Någon kontakt i Dalarna hade Karlfeldt och ­Lagerlöf aldrig. Medan Karlfeldt på 1920-talet byggde Sångs i Sjugare och återetablerade sig i Dalarna ­avvecklade Selma Lagerlöf alltmer sitt liv i Falun. ­Däremot bodde de i närheten av varandra i Stockholm. Valborg Olander flyttade 1924 till en våning på Karla­vägen 99, där livskamraten Selma bodde när hon var i Stockholm, ofta större delen av november och december. Valborg skickades också ibland på besök till Karlfeldts på Östermalmsgatan i olika brådskande ärenden relaterade till Svenska Akademien. Inget tyder på att Lagerlöf och Karlfeldt umgicks, men de brevväxlade om ärenden i Svenska Akademien och framförallt rör det Selma Lagerlöfs olika förslag att få igenom stipendier till kvinnliga författare. Men ett mer personligt brev finns också i samlingen, det enda brev där Karlfeldt tackar för en bok han fått. Det gäller Kejsarn av Portugallien, romanen Lagerlöf gav ut samma år som hon valdes in i Svenska Akademien.

Som så ofta i Lagerlöfs författarskap inleds Kejsarn av Portugallien storslaget och känsloladdat, denna gång med skildringen av hur den känslomässigt frusna backstugusittaren Jan sitter i vedboden och väntar medan hans fru föder barn och för första gången känner han sitt hjärta klappa då han får sin nyfödda dotter i famnen. Karlfeldt läste boken vid nyår, efter att han nog för första gången firat jul med sina båda ­söner och deras mor. Först i mars 1915 skrev han och tackade. Han hade då själv just fått en flicka. "Till sist ett tack för 'Kejsarn'. Den gav mig vid nyårstiden – då jag först hann ordentligt läsa den – en vecka af djupare och noblare sensationer än jag på länge erfarit vid läsningen af en bok."

Som ständig sekreterare och som poet var Karlfeldt mycket uppskattad av Lagerlöf. När hennes 70-årsdag firades på Kungl. Operan den 20 november 1928 med premiären på Kavaljererna på Ekeby intog han sin plats bredvid henne i hederslogen.

Karlfeldts död 1931 kom som en chock för Selma Lagerlöf, liksom för hela Sverige. Hon deltog emellertid inte vid begravningen i Storkyrkan. Vid den här tiden vistades hon mestadels på Mårbacka och skrev till sin syster i Falun att hon tyckte att det var för långt att åka. Systern fick också veta att Karlfeldt undanbett sig blommor och bett att pengar skulle samlas in till en fond för fattiga men begåvade författare. Självfallet skickade hon sina kondoleanser till familjen, ett fint formulerat kort som visades på Dalarnas museum ­häromåret.

Förslaget att postumt tilldela Karlfeldt Nobelpriset 1931 bedömde Selma Lagerlöf skulle gå igenom med alla röster "så jag tror inte alls, att man väntar, att vi ledamöter i förskingringen ska infinna oss", skrev hon till Valborg Olander i oktober 1931.

Men att Karlfeldt 1919 avsade sig Nobelpriset tyckte hon var storartat: "Det var ett sådant där ögonblick, som jag har läst om i romaner och själv skrivit om, men inte förr upplevat", skrev hon till Sophie Elkan.
Vad man vet besökte Selma Lagerlöf endast en gång Sångs. Det var i anslutning till en längre vistelse i ­Falun våren och sommaren 1937.

Selma Lagerlöf dog 16 mars 1940 på Mårbacka i närvaro av sin syster Gerda Ahlgren och Valborg Olander. Lösöret i Falun var då överskrivet på familjen Ahlgren sedan 1933 och Falugården testamenterades nu till Gerda och hennes man. Gerda dog 1952. Därefter bodde hennes ogifta dotter Helena Ahlgren kvar i gården till 1968 och hade visningar för allmänheten under några år. Men 1958 hade hon beslutat sig för att sälja. En byggnadsfirma ville bygga radhus på den stora tomten och gården skulle rivas. En del protester började höras. 1961 skulle det hållas auktion på lösöret. Den inställdes efter en insamling initierad av landshövdingen och Lions Club i Falun och ett stort bidrag från Diana Krüger i Stockholm. Stiftelsen ­Selma Lagerlöfsamlingarna i Falun bildades och före­målen finns nu i Dalarnas museums samlingar. Biblioteket plockades ner i detalj och återuppfördes på museet 1985. 1968 revs huset och radhus byggdes på tomten med Selma Lagerlöfs sista Faluadress: Villavägen 34-36.

Lagerlöfgårdens öde väcker förstås frågor kring hur en betydelsefull persons kvarlåtenskaper kan bevaras för eftervärlden, med vilka medel och under vems ansvar. Bara några veckor innan Selma Lagerlöfs hem i Falun revs filmade Ruben Östlund gården och de rum som Helena Ahlgren brukade visa. Filmen finns bevarad på Dalarnas museum.

Anna Nordlund är univer­sitetslektor i ­didaktik med särskild inriktning svenska på institutionen för peda­­gogik, didaktik och utbildnings­studier vid Uppsala universitet. Hon disputerade i ­litteratur­vetenskap på avhandlingen Selma Lagerlöfs ­underbara resa ­genom den svenska litteratur­historien (2005).

Noter:

  • Dalarnas museum har gett ut en dvd, Falukrönika 1, med ett avsnitt om Selma Lagerlöfs tid i Falun och där ingår Ruben Östlunds film från Lagerlöfgården.
  • Sigvard Lindqvist har skrivit om Selma Lagerlöf i ­Dalarna i Lagerlöfstudier 1961, utgivna av Selma ­Lagerlöf-sällskapet.
  • Monica Hildings utgåva med brev mellan hennes pappa och farmor ger intressanta inblickar i Selma Lagerlöfs och familjen Ahlgrens liv i Falun, Falun – Shangai T/R. Selma Lagerlöfs systerson i kinesiska tullens tjänst, Mårbacka förlag 2014.
  • Om Selma Lagerlöf i Svenska Akademien, se vidare Anna Nordlund, "'Jag vill inte in. Jag vill hellre ha Nobelpriset'. Svenska Akademien och Selma Lagerlöfs författarkarriär" i Spänning och nyfikenhet. Festskrift till Johan Svedjedal, Gidlunds förlag 2016.
  • Uppgifter om Karlfeldts julfirande 1914 finns i ­Carin von Sydows Jag ville ha sagt dig det ömmaste ord. Kärleken mellan Gerda och Erik Axel Karlfeldt, Karlfeldtsamfundets skriftserie nr 31, Wahlström & Widstrand 1999.
  • Det citerade brevet från Karlfeldt finns i Mår­backastiftelsens samlingar på Kungl. biblioteket.
  • Övriga brevcitat är ur Ying Toijer-Nilssons samlingar Du lär mig att bli fri. Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan samt En riktig författarhustru. Selma ­Lagerlöf skriver till Valborg Olander, Albert Bonniers förlag 1992, 2006. Toijer-Nilsson har även gett ut Mammas Selma. Selma Lagerlöfs brev till modern (1998).
  • Valborg Olander publicerade ett antal brev från Selma Lagerlöf i Mårbacka och Övralid 2, J. A. Lind­blads förlag 1941.
  • Tack till Mika Larsson som visade mig gästboken från Sångs.