Karlfelts faror: krig och erotik

av Ingrid Elam

Ingrid ElamI generationen efter Karlfeldt föds en rad ismer: futurism, expressionism, imagism, dadaism, vorticism och flera andra. Dessa modernismer kom till Sverige samtidigt som de sista 90-talisterna fortfarande gav ut dikter. Två år efter Heidenstams Nya dikter och ett år före Karlfeldts Flora och Bellona gav Pär Lagerkvist ut Ångest. Kontrasten kunde inte varit större. Det fanns i delar av den modernistiska rörelsen före första världskriget också en entusiasm inför industrialismen, farten, ­maskinernas kulsprutesmattrande sång och krigets renande kraft. I futurismens manifest lovsjungs "En racerbil med motorhuven prydd med stora tuber som liknar ormar med explosiv andedräkt... en rytande automobil som verkar driven av en kulspruta är vackrare än Nike från Samothrake". Vidare heter det i manifestet "Vi vill förhärliga kriget – världens enda hygien – militarismen, patriotismen, anarkistens destruktiva handling, de sköna idéer för vilka man dör, samt föraktet för kvinnan".

Det låg i tiden, inte bara att förhärliga racerbilen och andra manliga attribut utan även att förakta kvinnan.

När kriget verkligen kom bleknade dess vapen­glans och sången tystnade i skyttegravarna. På hemmafronten, i mödrarnas och barnens vardag, hade kriget aldrig varit föremål för jubelsång. Efter nästan tre års krig, den 8 mars 1917, gick kvinnorna i Petrograd ut i demonstrationer för "bröd och fred" och efter tre dagar övergick oroligheterna i regelrätt ­revolution, kallad februarirevolutionen eftersom Ryssland följde en annan kalender än övriga Europa. Tsaren abdikerade och sattes i husarrest.

Samtidigt, i Dalarna, sitter ett antal herrar och pratar om världshändelserna. Där är Pillman, Ollondal, Laxander och Fridolin, delar av persongalleriet i Erik Axel Karlfeldts poetiska värld. En muttrar lutherskt som en gammal german, en annan flöjtar på om sin fransyska beredvillighet att gå "i mull/ för den stora gestens skull", en väntar på flyttfågelsträcken som nu störs av en ny företeelse i skyn, en "gul och bulen krigskomet", en fjärde fyller i med en nymodighet i havens djup, "den lunsiga järnpolypen", och till yttermera visso sitter nu "Rysslands beskedlige far/ i kärt förvar". Då tittar Fridolin fram mellan lackviol och balsamin: "Vad bry vi oss om tsaren? Se staren, Se staren!"

Dikten "I marsvind" ingår i Karlfeldts diktsamling Flora och Bellona som gavs ut 1918, medan Första världskriget fortfarande pågick. Hur går den att förstå idag, om alls? Med lite fantasi och teknikhistoriska kunskaper kan man kanske identifiera krigskometen och järnpolypen som zeppelinare och sjömina, båda var nya vapen under Första världskriget. Och med en bra fältflora till hands kan man se hur lackviol och balsamin ser ut. Idag är det bland författare nog bara Kerstin Ekman som kan tävla med Karlfeldt i ämnet botanik, men det finns ju som sagt och som tur är böcker att titta i. Tolkningsproblemen ligger på ett annat plan: berättarröstens. Den ligger nära Fridolin, som också får sista ordet i dikten, men hur allvarlig är den?

Fördomarna om det typiskt tyska och franska får nog herrarna själva stå för. Vitsen med ett diktat persongalleri är att poeten kan fördela roller han inte själv vill spela, i alla fall inte oförklädd, men motsättningen mellan naturen och kriget som förstör den i luften, i havet och på land finns redan i diktsamlingens titel. Bellona är ingen rar ört i floran, utan krigets gudinna. Karlfeldt har ingenting till övers för maskinernas kulsprutesång. Han är antimodernist och ser kriget som ett hot mot den idyll han vill försvara. Och utanför denna nordiska, sommarnattsljusa idealvärld finns ingen god häst att hålla på. USA:s Wilson "svänger en skarp tomahawk under fanor av viftande sedlar". Kapitalism är lika illa som kommunism och det färgrika följe Bellona samlar i sin här, "hvita och bruna och röda och svarta och blacka och gula", hotar med rasblandning. När Karlfeldt någon gång uttrycker åsikter och idéer i stället för känslor och sång vill man helst hålla hårt för både ögon och öron.

Men Fridolin är Karlfeldts ljusa alter ego, stark och fin, full av det söta vin och kan tala med bönder på bönders vis och med lärde män på latin, som det står i "Sång efter skördeanden". Ironin finns där, som en underton, men vi måste nog också ta den medryckande melodin och ljudleken på allvar: glöm tsaren, se staren! Fridolin tar inte i första hand politisk ställning mot tsarväldet eller för revolution, han tar avstånd från all politik och odlar i stället sin lustgård.

Provinsialism går nästan alltid hem i svensk litteratur, hem till byn och landskapet. Åren efter sekelskiftet sken vårljuset över Skåne och Mälarpirater seglade i laber bris, Karlfeldt hade med sina diktsamlingar skapat ett Dalarna som aldrig funnits, ett paradis som framträdde i all sin prakt först när han fördrivits ur det. Provinsen är inte som i fransk tradition eller som i Marx kommunistiska manifest en landsort med fördummande inverkan på sina innevånare, en avkrok att längta bort från, till storstaden, utan tvärtom en plats att längta till, ljus, fridfull, skyddad från den främmande omvärldens, industrialismens, och alla möjliga andra ismers förstörande inverkan. Men så kom kriget och inte ens Karlfeldt kunde blunda för faran. Under själva kriget gavs det inte ut mycket poesi över huvud taget, Flora och Bellona är ett undantag, i den mullrar kriget och hotar att ödelägga lustgården. Dikten "I marsvind" går kanske inte att förstå fullt ut, men den går fortfarande att lyssna till, vinden viner genom den och de röster som talar i den är inte samstämmiga: här finns en orolig puls, olika hållningar, ett pågående samtal.

Fyra män talar, några av dem gör det lätt för sig, sitter på glasverandan och tar ställning i ett krig som förs långt bort. De utgår från sig själva, den jordnäre med starka vader identifierar sig med tysken, medan kvinnotjusaren känner sig som en fransos. Lättsinnet förbyts i sorg när den tredje talaren önskar att människan vore som djur, "ty tiger jagar ej tiger", och när den fjärde sedan förbannar tiden som smutsar ner naturen med ny teknik har samtalstonen skruvats upp rejält. Då dyker Fridolins leende ansikte upp mellan krukväxterna som balsam för själarna. Lackviol och Balsamin är inte valda av en slump eller bara för rimmets skull, de användes i folkmedicinen för sårskador.

När Viktor Svanberg, som var en ung man på 22 när Flora och Bellona kom ut, några år in på 20-talet varnade för "Karlfeldtfaran" i en artikel i Clarté var det utifrån ett krav på dikten att den måste ta ställning, förhålla sig till samhälle och politik. Svanbergs Karlfeldtbild har haft ett stort inflytande, särskilt i ­tider som krävt engagemang och realism av litteraturen, men han var döv för Karlfeldts rika tonspråk. Det finns dock en fara hos Karlfeldt, den bultar strax under diktens yta, det luktar besvärjelse om Fridolins se staren se staren, inte bara lättsinne.

Ta en annan av dikterna i Flora och Bellona, slagdängan "Svarta Rudolf". Rudolf har varit till sjöss och haft en flicka i varje hamn. Nu drömmer han om 13-årig prinsessa och dansar i Roslagen med en tös som "ler i den väldiges nävar/ åt allt vad han tog och gav,/ hon suckar och vinden svarar/ från Ålands jäsande hav". Där är den igen, vinden, som blåser så styvt ­genom Karlfeldts dikt, och havet jäser skrämmande. Hos Evert Taube är Roslagens mö aldrig ett offer, hon kan vara lite korkad och kokett, svänga på sin nya kjol och tänka att karlar är troll, men hos Karlfeldt pågår ett krig. I dans och lek och skördefest går människan driven av passionens vindar, blommorna doftar förföriskt, ståndare och pistiller står som soldater i givakt och testikelformade orkidérötter lurar som landminor under det mjuka gräset. Kriget och kvinnan kopplas ihop även hos Karlfeldt, men hos honom handlar det inte som hos futurismens Marinetti om förakt, utan om en mycket mer komplex känsla.

Att Karlfeldt erotiserar naturen och gör erotiken till en oemotståndlig naturkraft är uppenbart för alla som läser hans dikt. Otaliga är de unga flickorna i hans dikt, de går på villande stigar, ibland med trollblick, ibland med oskuldsfullt sänkta ögonlock. Men det är alltid en farlig färd som kan sluta illa, med förlorad oskuld, som föranleder diktjaget att tilltala flickan med "du arma fallna rosenblad". När bladen fallit står hon naken. Ordet barm är minst lika vanligt hos Karlfeldt som hos Tegnér och det vill inte säga lite. Men där Tegnér är odelat förtjust i bröst och vetebullar finns hos Karlfeldt en oro. Hans diktjag hör hur flickans hjärta slår mot snörlivet och när i dikten ­Januarivår jorden blottar "sin bruna i linnet bävande barm" är det en mörk och lite hotfull bild.

Erotiken är årstidsbunden hos Karlfeldt. Våren är den enda tid då kvinnorna röjer ömmare begär, heter det i en dikt. "Jungfrurnas blod och kvistarnas sav" är två safter som stiger om våren. Hösten är den lugna eftertankens och mognadens tid, men även där finns en doft som förför: "O du jungfru av skördarnas månad,/ du de mörkljumma kvällarnas mö,/ jag vill andas din doftande trånad,/ och din doft är som vårbrodd i hö".

Natur och erotik, ja. Men krig och erotik? Kopplingen är inte lika uppenbar mellan de två i Karlfeldts diktning, men visst finns den. Det finns gott om krigsmetaforik i hans dikter om kärlek. "Min kärlek är en lur/ som ropar högt på stridens dag", heter det till exempel. Mannen är hos Karlfeldt jägare eller riddare eller krigare, på jakt, eller i strid, som här: ­Anemisk längtan och bultande pulsar, mandelblomshy och brusande blod, kärleken är motsägelsefull hos Karlfeldt, krigets örnar svävar inte på jakt efter byte, de längtar, kärleken doftar inte ros, den luktar krut!

Jag vet inte hur väl Karlfeldt kände till den fram­växande modernismen, men i hans diktade värld släpps det som låg i tidsandan av fart och fabriksbuller, kortare kjollängder och bobbade frisyrer inte in annat än som hotbilder. Närheten mellan krig och erotik har hos Karlfeldt mycket äldre förebilder, bland barockens diktare. De verkade på 1600-talet, en tid av oavbrutna krig och obotliga sjukdomar, det syns i deras komplicerade bildspråk och deras upptagenhet av tidens gång, av död och förgänglighet. I kärleksdiktningen uppmanade de till att älska den korta tid ungdom och skönhet varade, men dagen följs alltid av natt, naturen är oskyldig men människan är slav under den, nattviolen doftar fränt om den bryts. Även Barockens färgprakt, dess snabbt falnande rosenblad och glöden från kättarbålen åter­speglas i Karlfeldts diktning, som här i "Den mörke jägaren":

Hon dansar ner genom lindallén
vid klangen av hackspettens kastanjetter,
ty söderbackarna locka re'n
med gröna oaser och späda buketter.
Hon bryter rabattens röda tulpan
och fäster den vid medjan.
Hon vandrar längs skogens brända plan,
så svart som golvet i smedjan.
Hur ljus hon glimmar där,
ett smultronstånd vid svedjan
med både blom och bär.

Men de röda och glödande färgerna förbyts i brunt och svart när hon stöter på den vilde jägaren:

Han är med ett blänkande bälte bespänd,
med horn och musköt ombunden;
en flaska hänger vid hans länd
när ej hon sitter för munden.
Hans öga är mörkt som bäckens göl,
hans hy som det mustiga gamla öl.

Hon blir rädd men han vädjar

»Ack, se icke till mina grönskande kläder,
min krigiska ståt och hattens fjäder!
Väl flög i skogarna vida mitt lod,
men aldrig jag gjutit en varelses blod;
fördöme mig, om jag fördärvat en kråka!
Mitt väsens djupa mystär du vet
förgät all fruktan och bitterhet.
Ty nu är vårens tid:

Det kan också vara Kvinnan som lockar mannen i fördärvet, som det heter i "Häxorna", "De vittna att blickens duva/kan lyftas till korpens flykt/att drömmen, den jungfruljuva,/ haft skydrag av hemligt och styggt." Kvinnan är hos Karlfeldt inte alltid antingen häxa eller jungfru, under jungfruns sänkta ögonlock döljer sig ibland en trollblick och även mannen är dubbel, en förförare med skräck för vad den egna sexualiteten kan ställa till med.

Jag är beredd att hålla Karlfeldt räkning för att han tillerkänner kvinnan eget begär och inte bara ser henne som ett ibland minderårigt offer för manlig åtrå, men det är sällan mötet mellan man och kvinna är okomplicerat hos honom. Eller rättare: mannens förhållande till kvinnan och erotiken är ambivalent. Om hennes förhållande till honom vet vi däremot inget, hon är tyst och hemlighetsfull, talar med få undantag aldrig annat än med blicken. Diktjaget är alltid en man, han kan tala om sig själv och till sig själv, han kan tala om och till kvinnan men aldrig med henne. Och den farligaste mötesplatsen är den där dansen går över ängar, på logar eller i kungens salar.

Tillåt mig en privat anekdot. I min förstaupplaga av Flora och Bellona har min morfar skrivit sitt eget namn och årtalet 1918, som man gör i sina egna böcker. Men lite längre ner på titelbladet står det "Till min hustru Ingrid". Min mormor och morfar gifte sig 1917, i juli 1918 fick de sitt första barn. Morfar var son till en schartauansk präst i Halland, själv blev han läkare, mormor kom från Djursholm där Karlfeldt för övrigt var lärare i samskolan. I min morfars döds­annons, han dog 1945 innan jag var född, stod några rader av Karlfeldt, "låt klinga våra dagar som vind i gröna hagar som hav i böljegång". Karlfeldt måste ha betytt något för honom, varför annars ge sin unga hustru Flora och Bellona? Vad jag vet hade mina morföräldrar ett bra, barnrikt och kärleksfullt liv, utan ­otroheter, utomäktenskapliga barn eller skandaler, men vad vet man? Ett vet jag dock att min morfar hade gemensamt med Karlfeldt: han såg dans som ren eller snarare oren parningslek. Så farlig ansåg han dansen vara att han förbjöd sig själv och min mormor att dansa. Enligt en familjeanekdot lämnade han festen och gick i vredesmod flera mil hem till fots en kväll när min mormor hade tagit sig före att för en gångs skull tacka ja när hennes egen bror bjöd upp henne till dans.

Dansen är hos Karlfeldt en fest där kavaljeren tar dansgolv och mö i besittning:

Jag lyfter dig högt i den sjungande vår,
du mö som vart min i den stormande dansen.
Jag ser i ditt öga den smäktande glansen,
jag hör hur ditt hjärta mot snörlivet slår

men också en oroväckande eller rentav livsfarlig lek:

Se krögarns dotter, snörd och fin!
Av dansen yr och matt,
hon tar ett glas konvaljevin,
med anisfrö försatt.

Konvaljevin låter som en dödlig dryck men var ett beskt brännvin. Om inte dödlig så farligt berusande. Dansen kan locka in den oskyldiga på farliga stigar, längre och längre in i skogen förbi odlad rabatt till vildväxande smultron och nattviol. Kvinnan är ofta hotad av mannens erotik, hon förlorar sin oskuld och därmed sitt värde. I "Nattyxne" skildras hur

vinden far upp, som sov vid din fot,
ur mörkret ett lidelsens stråkdrag svingar
på flädermusvingar
mot månens klot.
Jungfrublomma, böj dina knän,
oskuld som brytes, dess doft är frän.
Vet du de skära drömmarnas öde?
Djupt i din rot går ett hemligt flöde,
en jordbrygd skum,
Veneris blomma, Satyrium.

Här är de igen – vinden som sliter och far och doften som vittnar så starkt om brott och begär. Kvinnorna kan vara förförare hos Karlfeldt "Flickan så smilande och skön hon lockar dig till dårskap", för att ta ett exempel, men de är oftast förförda duvor som lockas av den bedrägliga göken.

Karlfeldt är en rolldiktare, det kan vara värt att påminna om det, och inte en naken självbekännare. Där håller jag med Arne Melberg som förra året skrev en artikel i Svenska Dagbladet med anledning av 150-årsminnet av Karlfeldts födelse. Kvinnorna får spela antingen förförd oskuld, hon som dansar en sommar, förförerska eller häxa, offer för mannen eller hot mot hans själsliga hälsa. Männen är "allesamman brusande män, i kamp och kvinnolek" som det står i Fridolins lustgård, väldig och glad som Svarta Rudolf, eller käck som soldaten i Amors armé eller karlaktig som Fridolin. Man och kvinna rör sig av och an som i dans, drivna av vinden som Paolo och Francesca hos Dante.

Men om Karlfeldt inte är naken självbekännare är han i alla fall något av en maskerad eller omedveten självbekännare. Han verkar inte alltid trivas i förförarrollen, om man får tro "Tillägnan":

Jag är den siste riddaren av liljan
i dessa boleriska rosentider,

Mina studenter tolkade en gång i tiden detta som ett avståndstagande från dans, de kände till bolero men inte vad bola betyder, och deras känsla för versmått var inte djup nog att hjälpa dem till den rätta tryckaccenten. Bólerisk är ett grovt och fult ord, lika grovt som nosserot, det kontrasterar mot den ­oskuldsfullt vita liljan som jungfrun mot häxan. Det är svårt att inte se en olust inför den manliga lusten i sådana bilder, mannen är i vissa av Karlfeldts dikter lika mycket som kvinnan offer för den manliga åtrån, förförare mot sin vilja, tvingad till våldtäkt av en drift som inte går att motstå, så som soldaten tvingas ut i fält. I Flora och Pomonas "Augustihymn" märks en längtan efter den höst som lägger sordin på åtrån och tystar dansmusiken:

Går du min väg, lägg av din glada krans,
lindad på lek i vänligare dalar;
aldrig i den du uppstår mer till dans,
ivrig och röd, i tungel-ljusa salar.
Sörj ej din krans! Jag flätar dig en annan,
flyende blad ur Floras lustgårdsdörr.
Den som bär höstens krona över pannan
drömmer och ler, men skrattar ej som förr.

I Flora och Bellona är det inte bara dansen och skrattet som måste offras på fridens och fredens altare. Mästerstycket i diktsamlingen är "Oxen i Sjöga", en dikt om ett muralmåleri i en medeltida kyrka. ­Någon gång efter reformationen har de naiva bilderna av evangelisterna, som framställts som djur, målats över. Nu ska kyrkan restaureras,

Kitt och klister,
allting brister,
världen står i damm.
Märken I ej hur det grånar
åter till medeltid?

När den vita färgen skrapas bort och dammet lagt sig träder Lukas fram:

Heliga oxe i Sjöga!
Heliga äro dina horn.
Helig är svansen
du lyfter i dansen

Freden kommer nog men ställer tvetydiga krav: stridens tjur har pacificerats, förvandlats till oxe vid fridsfurstens krubba:

Fjärran i fridens ängder,
ledd som med solskensgarn
följer stuten
glansbegjuten
himmelens förstfödda barn

"Oxen i Sjöga" är en dikt som likt muralmålningen lagrar bildskikt över varandra, den skildrar en svunnen värd där nuet tränger in och motas bort igen. ­Något måste bestå när kriget och erotiken rasat ut: ängen, blommorna, dikten, verstekniskt virtuos, mångskiftande och med en förförande rytm. Men de boleriska rosentiderna är förbi.

Det är kanske inte så mycket som har bestått av den värld Karlfeldt diktade och diktade i. Sexualiteten skapar inte längre så stor vånda och så mycket skuld – eller gör den det? Böndernas skara har minskat ­radikalt, de lärda talar inte längre latin och livet på landet har blivit en del av den stora fritidssektorn. Men Karlfeldts dikter har hållit stånd där många ­andra har vissnat längs vägen, kanske just på grund av det Svanberg kritiserade dem för: att de saknar idéer, att de inte pekar ut betydelse. De lever i kraft av att vara bara dikt.

INGRID ELAM
(Föredrag vid Karlfeldtsamfundets Vintermöte 2016 i Stockholm)

Ingrid Elam är dekanus vid konstnärliga ­fakulteten vid Göteborgs universitet, ­professor i litterär ­gestaltning, docent i litteratur­vetenskap, författare och kritiker, ­tidigare kulturchef på Göteborgs-Posten och ­Dagens Nyheter.