Helmer Grundström om Karlfeldts vinterdikter

Inledning av Christer Åsberg

Karlfeldt är vår store årstidsdiktare. Hans favoritsäsong var väl hösten, men de övriga tre årstiderna är väl företrädda i hans poesi. Minst tänker vi väl på vintern – bortsett från Vinterorgel, som dock i det allmänna medvetandet främst är knuten till senhöstens allhelgonadag.

Christer ÅsbergChrister ÅsbergHelmer Grundström höll Karlfeldt som en av sina två favoritförfattare. Den andre var Runeberg och vi förstår att också Topelius fanns med i bagaget. Grundströms nekrolog över Karlfeldt finns på hemsidan. I Arbetaren den 4 december 1943 skrev Grundström om Karlfeldt som vinterdiktare. Lapplandsskalden och skogshuggaren Grundström hade en särskild känsla för vintern. Men artikeln tillkom i första hand som brödskriveri och återanvändes i flera andra tidningar under de närmaste femton tjugo åren. Vid skrivandet har Grundström slarvat med diktcitaten. De återges här enligt Samlade dikter.

Artikeln är sannerligen inte djuplodande, men den har ett visst värde, eftersom den lyfter fram några annars lätt förgätna karlfeldtdikter. Grundströms uppskattning av Karlfeldt är också en påminnelse om skaldens starka ställning hos många arbetardiktare och klarabohemer ännu under mitten av förra seklet. En dikt som "Ny nord", vars hurtiga patos gärna betraktas med generat överseende av sentida bedömare, hade uppenbarligen något väsentligt att säga till ett par generationers ungdom. Och "Långt borta i världen", som fick en olycklig rad parodierad av Alfred Vestlund, har gett eko hos Grundström.

Hans bästa dikt heter "Langt bort i väla".

Christer Åsberg

-------------------------------------------------------

Vinterdiktaren Karlfeldt

Helmer Grundström

grundstrm
Var årstid har sin fägring sjöng en av min barndoms naturpoeter. Var det Topelius? Han var ju sin tids flitiga och förnöjda arbetsbi, älskad, läst och sjungen som få. Sin största insats gjorde han med Sylvias visor, där spelar den nordiska sommaren upp sitt ljusa och varma register. Utan synbar möda kunde han rimma om vilken årstid som helst. Men sommarsolståndet var grundelementet i hans natur. Man behöver bara erinra sig hans en gång så populära "Vintervisa" för att förstå hur han hade det inombords:

Och nu är det vinter,
och skidan hon slinter
i bukter och finter.
Helmer Grundström

Nej, ska man välja en skald med utpräglat vintersinne ska man inte välja Topelius. Då ska man välja Karlfeldt. I likhet med Topelius var han framförallt vinterns genuine diktare. Hans vinter var också frisk och sund och robust och präktig. Men där fanns även det barska och karska inslaget. Karlfeldt var inte rädd för kyla och storm och obygdsväder. Han var av göters och dalkarlars ätt och älskade att framstå som en bister och manlig karlakarl. Och att det fanns kraft och stringens i hans dikt framgår av exempelvis dessa rader:




Vi ha sett för länge mot söder,
vi ha lyssnat till fåfänga ord –
nu, unga systrar och bröder,
låt oss vända vår panna mot nord.
Låt oss känna, utan förblandan,
med vädren från främmande strand,
den klangen, den doften, den andan
av hela vårt vinterland.

Redan i "Vildmarks- och kärleksvisor" finns det två dikter som i större utsträckning än det övriga i hans lyrik blivit det svenska folkets egendom. Det är "Serenad" och "Långt borta i världen". I de dikterna är Karlfeldt längtare och drömmare. Vintern är i den första dikten endast med som en dekorativ bakgrund:

När vintern fram till din fönsterkarm
som en vitklädd giljare träder,
dröm en dröm som kan hålla dig varm
där inom väggarnas bräder.

Men i den andra dikten – hyllningen till modern – stiger det svenska skogslandskapet fram i storvulen och stämningsfylld vinterskrud:

Det drager en väg långt borta i världen
igenom en vinterlig ödemark.
Mellan bolmande milor och vindfällen bär den
mellan mäktiga stammar med frusen bark.
Där susar den digre tjäderns flykt,
där susar det dovt ur de tunga grenar.
I glänsande skare kring knottriga enar
ha skogens djur sina fotspår tryckt.

I sina nästa två diktsamlingar, "Fridolins visor" och "Fridolins lustgård" har Karlfeldt inte gett rum för så många vinterdikter. Det finns i den första en inte alltför märklig luciadikt, dikten verkar oinspirerad och själva vinterstämningen är direkt svag. Bättre är då den vintervisa ur bondepraktikans fatabur som tagits med i den andra samlingen. Karlfeldts vintersinne är inte att ta miste på:

Nordan är min kärleksvind
och Göja min älskogsmö.
Aldrig står solen så röd vid min grind
som stigen från bolster av snö.

Flora och PomonaFörst i samlingen "Flora och Pomona" blir Karlfeldts vinterlyrik åter rik och fulltonig. Lika stämningsfullt målerisk som i "Långt borta i världen" är han nog inte. Men i gengäld har han blivit kraftigare, medvetnare, stridbarare. Vintern är inte längre enbart skogsnatur för honom. Den är i lika hög grad symbol för det friska och livsdugliga hos de unga. Och det inverkar inte menligt på hans konstnärliga ådra. En så pass programmatisk dikt som "Vinterhälsning" blir tvärtom en av topparna i hans vinterdiktning. Det finns i denna dikt ingen klemighet, ingen rädsla för kyla och storm, där brusar det i stället av käckhet och vitalitet:

Möter du nordanvinden, karl,
då möter du sång och yra.
Nordens Apoll bland tallarna far
med snöfjun på sin lyra.
Möter du nordanvinden, karl,
då möter du eld och låge.
Nordens Cupid bland tallarna far
med lingonlindad båge.


Flora och Bellona
De flesta av Karlfeldts vinterdikter finns i samlingen "Flora och Bellona". Den kom ut under det första världskrigets år och är starkt influerad av de årens tragik och mörka händelser. Här står också Karlfeldt närmare den kulna gråvintern än tidigare. Två av dikterna, "Svart jul" och "Tjugondag" är helt tidsbundna och direkt inspirerade av tidsskeendet. Såväl konstnärligt som innehållsmässigt kan de inte mäta sig med de friska och kärnfulla dikterna "Fjällstorm", "Vintervila", "Ny nord" och "Januarivår". Man märker att Karlfeldt i dessa två dikter varit för starkt känsloengagerad i krigshändelserna; de avspeglar krigspsykos och trötthet.

Helt sig själv är han emellertid i de övriga vinterdikterna i denna samling. Man märker att han inte länge besitter den ungdomliga glöden och käckheten. Så är exempelvis "Vintervila" en dikt om vinterns trygga inneboarebehag, den ger uttryck för den förnöjsamma känslan av att kunna stänga grinden och bomma porten när vinterstormen ylar om knuten. Karlfeldt identifierar sig i denna dikt med den självägande odalbonden som sitter lugnt inomhus därför att han vet att hans hus är välbyggt och att hans affärer befinner sig i bästa ordning.

Något av samma makliga inomhuskänsla återspeglas också i dikten "Januarivår". Men i "Fjällstorm" karskar han opp sig och mobiliserar fram sin envishet och obändighet:

På dörren famla tunga, grova nävar,
och axlar bända hårt mot kojans knut –
bor,t gråa bur, där mänskor lyssna ut
den stora natt då jordens hjärta bävar!
 
Nu sitta fjällens tystnadsdigra troll
och sjunga mässa mellan skilda toppar,
och molnen störta fram som svarta kroppar
och sopa marken med sin mantelfåll.

Dikten "Ny nord" skrevs direkt för en ungdomsfest. Karlfeldt lägger här fram ett nationellt program. Djupare och mer gripande nådde han nog i den märkliga dikten "Ungdom". Den dikten är en av de stora hörnstenarna i hans sinnrika diktbyggnad. Som appell, som fanfar och eggande maning, verkar "Ny nord" direktare och medelbarare.

Du nordans friska anda,
din domning var allt för lång.
Höj upp din röst och blanda
din klang i de ungas sång.
För länge vi spelat och sjungit
de välska visor i moll
och glömt, hur det brusat och sjungit
därovan från hemvindens håll.

Hösthorn"Vinterorgel" är den stora huvuddikten i "Hösthorn", Karlfeldts sista diktsamling. På tröskeln till den livets vinter varifrån ingen vänder åter tar han här avsked i en uppgörelse som är honom värdig:

Tungt trampar Eol, alltid beredd,
sin flåsande bälg
och håller väderkistan försedd
från helg till helg.
Där väntar nordan på nyårsny
att stöta i smattrande horn av bly
och östan att följa med herdesång
de vises gång.
 
Du höga orgverk, jag är en man
i din menighet
och samlar med mångfald, så gott jag kan,
till enighet.
Nu lär min ande din egen ton,
den fulla klangen, den djupa ron,
att jag må gå som på sabbatsfärd
i min vintervärld.

Med de citaten framför oss kan vi nog ena oss om att Karlfeldt är vår suveränaste vinterdiktare. Det finns många diktare som grävt djupare än han, men knappast nån med ett väsen så befryndat med den svenska vintern. Och när det gällde de unga levde han helt med. Han gladdes åt deras vinteridrotter och hade inget till övers för veka stugpiltar. Härvidlag var hans inställning analog med den som Topelius gjorde sig till tolk för. Topelius riktade sig framför allt till skolbarnen och då kunde han uttrycka sig så här hurtfriskt:

Det kallar jag en riktig pilt
som fryser året om
och sveper sig i päls och filt
för minsta pust som kom.

Det var till den vuxnare ungdomen Karlfeldt vände sig. Och då kunde han lyfta sig till den fina och höga idealitet som genomsyrar dessa slutrader ur "Vinterhälsning":

Kom, går du med för gammans skull?
Den kyliga vinden lågar,
skyn är av glimmande strängar full
till lyror och till bågar.
 
Hövding, ryck an, jag är din man,
din man under sälla stjärnor.
Bistra kämpar följa ditt spann
och leende vintertärnor.
 
Kom och följ med för gammans skull,
envar som kan le och sjunga!
Skyarna gå som fanor av gull:
framåt, I stridbart unga!

Införd i Arbetaren 4 december 1943