Redaktionellt innehåll
Dikter & Årsböcker

Hösthorn och Frosttid – E.A. Karlfeldt och Gustaf Larsson

Föredrag av Eva-Britta Ståhl vid Karlfeldtsamfundets Vintermöte 2007 refererat av Doris Lundh

Gustaf LarssonGustaf Larsson i hemmet vid Fjäle, Anga.
Foto omkring 1960.
Med en dramatisk skildring av det kraftiga åskväder som drog fram över Gotland en natt i slutet av augusti 2006 inledde Eva-Britta Ståhl sitt föredrag vid årets vinter­möte. Som sommargotlänning hade hon upp­levt en lång, het sommar – den annalkande åskan ledde hennes tankar till Karlfeldt och en av hans mest älskade dikter från Sångs, "Den långa sommarn". När­ ­åskan tilltog och blev allt våldsammare fann hon skäl att försöka erinra sig en dikt på gotländska av Gustaf Larsson, "Allmakt" ur Gutniska dikter:

Lains skälvar så ditt hjärte när dei ljungar?
Dei finns ju En, som haldar allt ei fang...

(Varför skälver så ditt hjärta/när det blixtrar?/Det finns ju en som håller allt i sina händer...)

De två diktsamlingar som givit rubriken till föredraget är hämtade från de båda skaldernas senare liv och skapande. Hösthorn från1927 blev Karlfeldts stora lyriska testamente. Gustaf Larsson befinner sig vid tiden för Frosttid 1952 i ett nytt skede av sitt liv och ska under kommande decennier skriva några av sina förnämsta dikter.

Gustaf Larsson (1893-1985) föddes i Norrlanda socken. Han började tidigt ta del i de inventeringar i gutnisk hembygdshistoria som fadern påbörjat. Norrlanda forn­stuga, skapad i Artur Hazelius' anda, är främst ­resultatet av Gustafs och hans brors insamlingsarbete. I Gustaf Larssons bakgrund finns även folkrörelsearvet, närmast väckelserörelsen. Dess durstämda, lättfatt­liga läsar­sånger, som han kom i kontakt med ­ge­nom farmodern, blev hans första min­nen av poesi. Gustaf Larsson blev bygg­nads­snickare och försörjde sig som sådan fram till 50-talet. Som Gustaf Larsson själv berättat i essäsamlingen Anteckningar utgick hans litte­rära bildningsgång som autodidakt från den svenska poesins båda guldåldrar romantiken och 90-talismen, med särskilt Karlfeldt som stor förebild. Gustaf Larsson debuterade i bokform 1921 med samlingen Strandbygd. Sångfragment. Gustaf Larssons tidigare dikter innehåller hembygdsmotiv och han skriver även rolldikter liksom 90-talisterna. I besjungandet av den östgotländska strandbygden har han redan från början inmutat en egen poetisk guldåder. Bland de olika porträtt han tecknar finns den trygge odalbonden – i dikten "De gamle" från debutsamlingen finns mycket som påminner om Karlfeldts "Fäderna" och även ett stänk av "Sång efter skördeanden":

De gamle som trampat vår hembygds strand,
de som gåvo oss bygd, de som gåvo oss land
att älska, värna och skydda.
De som givit oss torva med härd och hem,
låt oss ägna vår vördnad och hyllning åt dem,
de gamle från tiderna flydda.

Redan länge I sovit i gravarnas natt,
men vi ärvde en gåva, vi ärvde en skatt;
det var kärlek till farsärvda jorden.
Det var ord, som från vissnade läppar sprang,
det var hopp, det var tröst av den sällsamma klang.
Hav tack för de tystade orden!
Hav tack, I gamle, som slumra i frid!
Det kommer en dag av en nyare tid
med skymning i aftonväkten.
Då längta ock vi under hjässornas snö
att lämna vårt arv, förr'n vi somna och dö,
åt nya åldrar och släkten.

I Den låga stranden från 1930 finns en intressant ansats att skapa ett persongalleri och en fiktion om vissamlingar som attribueras till olika lokala, namngivna personer – enligt Eva-Britta Ståhl en uppenbar motsvarighet till Fridolins visor.

Under Gustaf Larssons tidiga år dog hans mor i tuberkulos och på 50-talet insjuknar han själv i TBC, genomgripande sjukdoms­upplevelser som sätter spår i hans diktning, på samma sätt som Karlfeldt i dikten "Sjukdom" vittnar om det fjärran landet och det outsägliga ordet han hörde vid en fjärran port. I samlingen Tillflykt (1960) diktar Gus­­taf Larsson om sitt återvändande till livet. Sjukdomens feberanfall hade han också skrivit om i en dikt om ­modern.

Gustaf Larsson har antytt att Karlfeldt med tiden kom att bli "för stor". Själv söker han sig till andra stigar: han prövar med allt större framgång att skriva fri vers och han söker sig till sitt eget språk, gutamålet. När Gustaf Larsson i mogen ålder funnit sina egna vägar är det som om Karlfeldt åter finns där. Den starka symbolismen i Hösthorn låter sig gärna läsas tillsammans med Gustaf Larssons dikter från Fjäle i samlingen Frosttid, t.ex. titeldikten:

En flamma av sorgsen glädje
är änget om hösten.
– Varför skulle jag fröjdas åt fagnings­eldarna
eller åt slåttertiden,
midsommarblomstret och blodtoppstängeln
som grät sig röd i morgondaggen?
Vad rör mig ängets skönhet
där jag själv skrider mot förgängelsen?
Oktober, du som befriar markerna
ur deras fägrings fängsel, endast du
ger vederkvickelse och frid för min själ!
Låt mig få gå in i tystnaden
som ett änge om hösten!

I Gustaf Larssons reaktioner på moderniteten finns också tydliga paralleller till Karlfeldt. Gustaf Larsson hävdar det lokalas livsvärden och i det han skriver finns ett uttalat antimodernt drag, ibland t.o.m. en ­polemik mot företeelser som modern bebyggelse, bilburna turister och de nyrikas exploatering.

Intresset för hembygden och övertygelsen om att människans identitet ligger i det egna språket förenar Gustaf Larsson med den isländske skald han sätter högst, 1800-talsdiktaren Jónas Hallgrímsson, vars verk han läser på originalspråket och vars "Ferdalok" han översätter till svenska.  För Gustaf Larsson går en dröm i uppfyllelse när han på 1970-talet får resa till Island och färdas i Hallgrímssons spår i Öxnadalur.

Gustaf Larsson är hela livet trogen sitt ursprung. Han förblir under flera decennier kroppsarbetaren som cyklar till sina byggen. Cyklandet innebär också exkursioner där han medför sin kamera. Vid sidan av diktsamlingarna och hembygdsskildringarna är hans fotografiska dokumentation också högklassig bildkonst.

Med sitt mycket intressanta föredrag (betydligt innehållsrikare och mera fullmatat än detta referat) gav Eva-Britta Ståhl mötesdeltagarna ett fascinerande  porträtt av diktaren, hembygdskännaren och fotografen Gustaf Larsson – en, som hon själv förmodade, för de flesta fastlänningar obekant författare.

DORIS LUNDH

(Publicerat i Karlfeldtbladet nr 1/2007)

Skriv ut