Fyra äro säsongerna

Om årstiders porträttering i Erik Axel Karlfeldts diktning

1:a pris i uppsatstävlingen Ungdomens Karlfeldtpris 2014

Uppsats av Rebecca Hagberg Snäckerström

"Fyra äro elementen,
fyra äro temperamenten,
fyra äro månens kvartal,
fyra fönster har himmelens sal,
fyra äro idisslarens magar,
fyra äro de brännvinsdagar."[1]

Ovanstående strof återfinns i Erik Axel Karlfeldts dikt "Dryckesåret". I Karlfeldts diktning finns ytterligare exempel på fyrtal, de fyra årstiderna. Vår, sommar, höst och vinter vävs in i miljöbeskrivningar för att skapa en stämning samtidigt som de alla karaktäriseras individuellt. De kontrasteras, jämförs och ställs mot varandra. Många av dikterna skildrar tidstypiska högtider eller månader. Årstiderna och deras respektive karaktärsdrag används även vidare som symboler för människors liv. Centralt i några av dikterna finns också samspelet mellan årstider och kärlek samt årstider och musik.

Våren skildras med ord som uttrycker lätthet och iver. Våren är en förändring mot den ljusare och friare sommaren jämfört med vinterns kyla. Den ivriga stämningen som förmedlas i och med vårens intågande ses bland annat i dikten "Intet är som väntanstider". Bland upplyftande parrim och en fallande trokeisk rytm beskrivs de första vårmånaderna positivt. "Intet är som väntanstider, / vårflodsveckor, knoppningstider, / ingen maj en dager sprider / som den klarnande april."[2] Senare i dikten jämförs de känslor våren för med sig med att vara kär: "Ingen vår ett skimmer sprider / som en hemlig hjärtanskär."[3] I "Vårsång" lovsjungs hur "Det är ljuvligt att våren nalkas" och hur det är "nöjsamt i spelande hagar / att lustvandra i kärlekens dagar"[4] där kärlekens dagar syftar på våren.

Våren är kärlekens tid där unga förenas och trånar efter varandra. Kärleken är nära anknuten till våren. I "Vad skall man sjunga?" skapar Karlfeldt en neologism, "våramurös"[5], vilken ytterligare gör våren till en tid för kärlek. I diktens centrum är, liksom titeln anvisar, frågan om vad som ska sjungas. Diktjaget kommer till slutsatsen att en sång "om vårtid och ung amur"[6] inte kan förarga någon, "[d]en sången kan ingen förtörna". I dikten "Vårlåt" uttrycks hur "de ungas hjärtan darra / liksom lärksång i hembygdens vår!"[7] I "En madrigal" får man ta del av hur "Nu är det vårtid, och ensam jag sitter, / trycker mitt spelverk mot hjärta som spritter"[8]. Diktjagets hjärta är påverkat av våren.

Karfeldt skrev även dikter om människor som inte härstammade från Sverige där vårkäkleken framställs som än vildare. Exempel på detta finns i dikten "Vild kärlek". Ett möte mellan man och kvinna byggs, som så ofta annars hos Karlfeldt, upp parallellt genom de två personernas perspektiv i vardera strof. När de väl möts beskrivs hur "De voro i älskogsåren. / Den glödande junivåren / göt eld i hetsig natur."[9] Årstiden har tydlig inverkan på deras naturliga beteenden och att våren benämns som "glödande" och att den "gjuter eld" bidrar till karaktäriseringen till den vilda våren.

I flertalet dikter beskrivs kroppens lätthet i och med vårens antåg-ande genom blodets fysiologi. I "Vårskymning" beskrivs hur "blodet bankar hett"[10] och i "Mot våra" "sjuder likt bäckarnas vatten / min blod som, rann lugn och sval."[11] Våren är ett uppvaknande, inte bara för natur men också för människorna i kontakt med naturen.

Liksom våren är sommaren en glad och lättsam tid. I dikten "Sommarkarlen" står en ung man i fokus där han vandrar fritt i sommarlandskapet. Han ser sig själv som "en diktens vagabond"[12] och säger att han kan "slita en sommar" på landsbygden för att "byta pedantens dräkt / mot lantliga blaggarnshosor"[13]. För honom är sommaren tydligt en tid av frihet och obekymmer. Det obekymrade återkommer i "En vandringsdag". Diktjaget, möjligtvis Karlfeldt själv, ger sig av, han "bröt upp från byn"[14]. Tiden är sommar och han är fri vilket förstärks av att landskapet ter sig varmt och öppet. Omgivningen "tycks bada / i sommarfärger glada"[15]. I miljö-beskrivningarna ligger fokus på stora områden som skogar, ängar, backar, slätter och kärr snarare än på små detaljer. Det gör att frihetskänslan förstärks då diktpersonen ser ut över områdena och kan vandra dit han önskar.

Dikten "Ung kärlek" illustrerar hur två unga möts i sommartid. De blir "yra av doft och sommar"[16] efter de har kysst varandra och i sommarskogen känt "det brusa och slå i barmarna"[17]. Kärlek och sommar är åter anknutna i "Kilak". Kilak är en skald som alla flickor håller av runt honom "sjuda i junivärmen / unga lemmars blod, unga grevars sav."[18]

Sommaren är också en flyktig tid. Exempel på detta kan hittas i "Sommardansen". "Jag dansade en sommar, / det var min enda sommar, / och sen så var jag gammal, / och sen så var det slut."[19] I "Göken" är sommaren också kort, "Jag spelade och lekte de veckorna bort / av en sommar så kort".[20] I "Josep i skogen" säger Josep själv: "mina sommarår gå snabbt och snarligt hän"[21], vilken även detta förstärker bilden av sommaren som kortvarig och något man borde ta vara på.

Hösten är ståtlig och trygg men också lite dyster. "September" är en dikt helt tillägnad hösten och landskapets förändring. Karlfeldt apostroferar "Septemberluft och septemberdag"[22] genom hela dikten på den första versen i varje strof. Dagen har en "glödande, sydländsk färg"[23] och himlen är "ståtligt blå"[24]. Vidare sägs till september att "du samlat all sommarens fröjd, / dess skönhet, dess färgprakt och solskens glans / hos dig nått sin strålande höjd"[25]. I hösten finns allt det vackra sommaren fört med sig samlat, vilket gör hösten till en vacker årstid. I "Höstvisa" återkommer apostroferingen av hösten då den hyllas genom direkt tilltal, "låt mig vila vid ditt bröst / dig kärligt bringa, klara, blida höst!"[26]

Hösten liknas också vid kvinnor och deras egenskaper: "Om dagen går du som en jaktgudinna / och blåser horn inunder björkars glans, / men som en ung och levnadslustig kvinna / du svingar het och yr på nattens dans."[27]

Vidare är hösten "glad, ty du [den] är god och skön"[28]. Hösten är en glad tid eftersom det är skördetid. Allt slit med att så och annat jordbruksarbete som upptagit stor del av sommaren belönas på hösten. "Nu vankas i var bondgård rik förtäring, / vid varje skördefest en tår på tand."

Den vilda och spirande kärlek som återfunnits i vår- och sommardikterna får även den sin belöning i hösttid. Gårdens folk sitter lugnt inne i husen eftersom "Dem sommarns oro skingrat hösten enar". Kärleken som började i vårtid finns på hösten kvar men är nu tryggare. En replik från en av gårdsfolket lyder: "Ja, det är höst. Mitt hjärtas väna vän, / vad lust, att vårfödd kärlek lever än [. . .] Stort är att älska, mer att vara trogna / i älskogs brusande och bråda glöd."[29]

Höstens storhet och glädje beskrivs i dikten "Höstens vår", där hösten beskrivs som just en andra vår. Dikten börjar med ett påstående, "Nu är en stolta vår utsprungen"[30], för att sedan vända på innebörden, "den vår de svaga kalla höst"[31]. Här går Karlfeldt emot den föreställning som byggts upp om att våren är den främsta årstiden. Hösten är mycket mäktigare än både vår och sommar, "Nu är den sista visan sjungen / av sommarns kvinnligt veka röst"[32]. Istället är det starka färger, "Nu blommar heden röd av ljungen"[33], och stabilitet, "Nu äro alla drömbarn döda / som fötts ur vårens sköra lek"[34] och "nu vill jag, mätt på sötman, fästa / min boning långt från kust och rus / och vila under fasta bjälkar / ej under lösa blomsterstjälkar"[35], som symboliserar hösten.
På många sätt är hösten därigenom en förberedelsetid för vintern. I "Äppelskörd" är det höst och äpplen plockas samtidigt som det skojas med flickor. En lättsam höst beskrivs. Den avslutas med en diktjagets önskan om hur vintern ska te sig: "Hela vintern, långa kvällen / ska vi sitta framför hällen / läppja vin och äpplen steka / handelsmän och kunder leka."[36]

Vintern beskrivs som både kall, hård och mäktig även om positiva aspekter av den också förekommer. Vinterns mäktighet förstärks då den jämförs med kraften hos en man. "En man är än ett nordanväder / som blåser upp till hårdhänt strid"[37]. En av Karlfeldts mest kända dikter, "Vinterorgel, skildrar vinterns hårda tid med hjälp av musiken. Dikten börjar med att påstå att hösten släcker sommaren, "Där slocknar sommarens hymn som ett skalv / av klämtande slag"[38]. När vintern sedan kommer så "dagas [det] ånyo"[39]. Vintern kommer med en del ljus men är samtidigt vass och kall. Vintern och vintervädret är något som väcker landskapet. Många musikaliska liknelser och metaforer förekommer. Granarna låter som "sträv principal", "dov bordun" och "gäll trumpet"[40] är vad som ljuder snarare än de glättiga ljud som sommar för med sig, "För svag är den saviga bågen, för vek / är blomstersträng"[41] (553). Vintern är allsmäktig och genom diktjaget får man ta del av hur "En fimbulnatt som i hedenhös / med bävan jag hör, / när svällaren öppnas och blästern går lös / ur flöjtverk och rör."[42] (554) Vintern och vindarna är kalla, mäktiga och går igenom allt. Diktens slut skildrar vårens ankomst där vintern ombeds att vila, "Nu vila, du vita organist!"[43] Att vintern beskrivs med hjälp av tyngre och mörkare instrument gör att även den framstår som en mörkare och mäktigare tid. Det finns däremot aspekter av vintern som är positiva. Ett lugn verkar infinna sig i de diktpersoner Karlfeldt skriver om. I "Vintervila" målas en bild av värme och vila upp under vinterns månader. De i stugan värmer sig "med skämtan och kryddade drycker"[44] samtidigt som husfolket uppmanas komma så att de alla kan vila, "kvinna och man / må vila från hjordar och slagor / och sitta i stillhet och le mot varann"[45]. Dikten genomsyras av ett uppskjutande drag, saker kan likaväl göras i morgon som i dag, "Imorgon, kanhända; nu vila vi ut."[46] Även om hösten i andra dikter beskrivits som den tid då det lugnar ned sig uttrycker denna dikt att det egentliga lugnet inte infinner sig förrän vintern har kommit. Diktjaget uttrycker sig som följande: "Jag stred för mitt hue. För dess folk och fä, / vår, sommar och höst utan vila."[47] Dikten avslutas med en liknelse och den sävliga inställningen når sin kulmen: "Nu vill jag slumra loj på ditt knä, som Simson sov hos Delila."[48]

De olika årstiderna nämns alla i sammanhang där de kan tolkas som metaforer för en människas liv. Vår symboliserar ofta ungdom medan hösten fått symbolisera ålderdomen. I "En gammal man" finns flertalet exempel på just detta. Det beskrivs hur Kronos, tiden, "kör sitt spann / mot höstens gula hagar"[49], alltså ålderdomen. Våren som metafor för yngre dagar kommer genom benämnandet av fåglar vilka man kan placera i olika årstider "Där fordom göken satt / och sjöng gutår, gutår / skall ugglan flaxa matt / och ropa sorg och bår"[50]. Både vintern och sommaren har beskrivningar av sig vilka kan tolkas som metaforer för hela livets gång. Dels i tidigare nämnda "Sommardansen"från "Fattigmansverser" där sommarens flyktiga gång i "Jag dansade en sommar, / det var min enda sommar, / och sen så var jag gammal, / och sen så var det slut"[51], dels i dikten "Åka på isen hala" där följande sägs om vintern: "Åka på isen hala / med oskodd häst och yr, / kryssa i stormen strida / med båt som ingen styr, / ränna ikapp den där renen / på våta drivan flyr: / det är en galnings göra / och mannens äventyr."[52] De sista två verserna öppnar upp för tolkningen att halka runt på isen utan någon som styr är vad människolivet är likt.

I framställningen av årstiderna använder sig Karlfeldt inte bara av benämnandet av de olika årstiderna genom att kalla dem vid namn utan benämningen av högtider förankrar ofta dikten i den menade årstiden. I "Vinterorgel" signaleras brytpunkter i årstider genom att utropet "Allhelgon- adag!"[53] ger läsaren höstens tid och vårens ankomst kommer genom beskrivingen av hur "Maria går skär av sol / på skarens glans"[54]. Maria syftar här på Marie bebådelsedag som inträffar den tjugofemte mars. Vanligt förekommande är att dikternas titlar anspelar på årstidsbundna högtider. Exempel av detta kan ses i titlarnas namn till dikterna "Midsommarvisor", "Lucia", "Månhymn vid Lambertsmässan," vilken syftar på Lambersmässans inträffande den sjuttonde september[55], och "Mikael", vilken syftar på Mikaels dag den tjugonionde september[56]. Ofta ges månaden eller årstiden också i titelns, "Augustihymn, "Vintervila", "Januarivår" och "En höstens kväll" är exempel på det.

Betecknandet av årstiderna och deras essens ter sig naturlig med tanke på den bondebakgrund från vilken Karlfeldt härstammar och användandet av bondepraktikan och dennas idéer för samman de olika årstiderna. Karlfeldt föddes i Tolvmansgården som son till en bonde[57]. Detta lägger en grund som gör att Karlfeldt själv, som bondson, väl känner till årstidernas skiftningar och har ett nära naturförhållande. Växtlivet, skördelivet och bondfolkets beteenden kan därför i dikterna beskrivas autentiskt. De situationer som beskrivs är lantliga och människorna är ofta bondfolk. I flera av sina verk anspelar Karlfeldt också på bondepraktikan, vilken hade som mål att kunna utläsa vädret för årets alla månader med de tolv juldagarna som utgångspunkt. Dikten "Göjevisa" har fått en undertitel, "Skall granneligen förstås av en var som känner bondepraktikan"[58]. Även "Mikrokosmos", med undertiteln "Motiv ut bondepraktikan", behandlar årstiderna i förhållande till bondepraktikan. Här skildras de fyra elementen, jord, vatten, luft och eld. Jorden är "sval och tung" med "ett gulnat höstträd" i själen, vattnet är "kall och våt", luften är "ljus och blid" medan elden är "torr och het"[59]. Här har varje element sammanknutits med en var av årstiderna. Deras tvetydighet och dubbla karaktärsdrag illustreras här i en och samma dikt. Johan Stenström skriver följande i de kommentarer han publicerat till dikten: "Varje element förbinds med ett visst temperament [. . .] och en årstid."[60] Hösten är "gammalstämd fast ganska ung", vintern har "flegma" vilken är "som frusen gråt" samtidigt som det talas om hur "vinterglädje bullrar stark men bråd", våren är där "Vad långa år försummat och försönt / står upp vid vädrens lekar friskt och grönt"[61] och sommaren, den heta och varma frågar sig själv hur det kan komma sig hur den inte är förbränd ännu, den som har så många element. Den antika föreställningen om kroppsvätskornas inverkan på kroppen ligger bakom och ger årstiderna ännu ytterligare egenheter. Jorden, och därmed hösten, är melankolisk. Vintern och vattnet karaktäriseras med flegma, alltså slem och trötthet. Våren, med luften som element, hör ihop med sangvinikern och har ett överflöd av blod och slutligen är det sommaren som förbinds med kolerikern och eld. "Mikrokosmos" kan därför ses som en dikt vilken sammanfattar och binder samman de olika årstiderna med såväl de sinnelag som återfinns i årstids-dikterna som bondesamhället i vilket de utspelar sig. Dikten sammanfattar de "personlighetsdrag" som de olika årstiderna fått i hans verk.

Sammanfattningsvis kan sägas att Erik Axel Karlfeldt i sina dikter skapar en utförlig karaktärisering av årets fyra årstider. De får alla sina egenheter, våren är förlösande och kärleken blossar, sommaren är frihetens tid, hösten kommer med både vemod och glädje i sin pampighet medan vintern framställs som både en tid för vila och en kall, hård årstid. Vidare används säsongerna även som metaforer för människolivet. För att förankra sina dikter i årstiderna använder sig Karlfeldt av diverse tekniker. Dels nämner han årstidernas namn eller den månad han beskriver, dels nämns årstidstypiska högtider. Årstiderna har också ett nära samband till bondelivet och bondepraktikan, något man kan tolka biografiskt då Karlfeldt själv var delvis uppvuxen på en bondgård. Årstiderna anknyts också i bredare bemärkelse till de fyra elementen och de fyra kroppsvätskorna, populära under antiken och den inverkan de har på personligheter. Alla dessa aspekter gör Karlfeldt till en sann årstidsdiktare.

Bibliografi:
Karlfeldt, Erik Axel Samlade dikter (2001), Wahlström & Widstrand, Avesta
http://www.karlfeldt.org/biografi/biografi 2014-05-27

Fotnot:
[1] Karlfeldt, Erik Axel Samlade dikter (2001), Wahlström & Widstrand, Avesta 2002 s. 566
[2] a. a. s. 21
[3] a. a. s. 21
[4] a. a. s. 125
[5] a. a. s. 164
[6] a. a. s. 164
[7] a. a. s. 169
[8] a. a. s. 225
[9] a. a. s. 64
[10] a. a. s. 159
[11] a. a. s. 56
[12] a. a. s. 47
[13] a. a. s. 47
[14] a. a. s. 76
[15] a. a. s. 76
[16]a. a. s. 50
[17] a. a. s. 50
[18] a. a. s. 50
[19] a. a. s. 419
[20] a. a. s. 121
[21] a. a. s. 235
[22] a. a. s. 35-36
[23] a. a. s. 35
[24] a. a. s. 35
[25] a. a. s. 36
[26] a. a. s. 70
[27] a. a. s. 70
[28] a. a. s. 71
[29] a. a. s. 71
[30] a. a. s. 204
[31] a. a. s. 204
[32] a. a. s. 204
[33] a. a. s. 204
[34] a. a. s. 204
[35] a. a. s. 204
[36] a. a. s. 237
[37] a. a. s. 224
[38] a. a. s. 552
[39] a. a. s. 552
[40] a. a. s. 553
[41] a. a. s. 553
[42] a. a. s. 554
[43] a. a. s. 555
[44] a. a. s. 369
[45] a. a. s. 369
[46] a. a. s. 370
[47] a. a. s. 370
[48] a. a. s. 370
[49] a. a. s. 391
[50] a. a. s. 392
[51] a. a. s. 419
[52]a. a. s. 328
[53] a. a. s. 552
[54] a. a. s. 555
[55] a. a. s. 148
[56] a. a. s. 368
[57] http://www.karlfeldt.org/biografi/biografi 2014-05-27
[58] Karlfeldt, Erik Axel Samlade dikter (2001), Wahlström & Widstrand, Avesta 2002 s. 205
[59] a. a. s. 209
[60] a. a. s. 209
[61] a. a. s. 209