Lust och längtan

"Vem bryr sig idag om Heidenstam, Lagerlöf, Fröding, Karlfeldt?
Överlever nittiotalisterna? 
En provocerande fråga här bland de litterära sällskapen..."

Så börjar Claes-Bertil Ytterberg sin presentation på Bokmässan i Göteborg 2010

cb ytterbergClaes-Bertil Ytterberg vid Bokmässan 2010  

LUST OCH LÄNGTAN. OM KARLFELDTS ANDLIGHET

av Claes-Bertil Ytterberg, Ordförande i Karlfeldtsamfundet
 
Vem bryr sig idag om Heidenstam, Lagerlöf, Fröding, Karlfeldt?
Överlever nittiotalisterna? En provocerande fråga här bland de litterära sällskapen.
Ligger det inte något i det som Alf Henriksson en gång skrev:
 
"Hur barskt och brutalt har ej tiden gått fram
och härjat i själen och kroppen
på oss som beundrade Heidenstam
och tyckte att Karlfeldt var toppen.
 
Hemsökt av minnen från ungdomens år
begynte jag plötsligt tråna
till att glutta i Vallfart och Vandringsår
samt Flora och Bellona.
 
Det borde jag verkligen inte ha gjort.
Den lektyren är omöjlig vorden.
Tiden har ridit förfärande fort
över den svenska jorden.
 
Ja, de flyende åren har samlat damm
och dels omskolat huvudknoppen
på oss som beundrade Heidenstam
och tyckte att Karlfeldt var toppen."

Vid samtalet med Tomas Tranströmer på Karlfeldtsamfundets sommarmöte 2009 var han av en annan mening. Nittiotalisterna har ett ärende giltigt än idag. Poeterna är tidens seismografer. Fångar in och hjälper oss att se!  Speglar tiden. Men finns det inte något som är genuint mänskligt och som kan kännas igen i alla tider. En sorts tidlöshet.

Tidssammanhang kan skifta. De kulturella förutsättningarna är olika i olika epoker. Men ur detta stiger ibland fram något som är tidlöst. En röst når oss tvärs över epoker och århundraden.

Mitt i det nattståndna och ur vår synpunkt orimligt overkliga finns plötsligt ett "nu" som berör. Berör oss olika. Och berör olika människor. Men lika fullt berör. Finns det en tematik som är tidlös och inte har något "bäst före"-datum? Kanske inte i ett helt författarskap men i några bärande teman och tekniker. "Lust och längtan" är satt som rubrik över de här reflektionerna –just för att jag tycker det är några bärande och tidlösa motiv i EAK:s författarskap.

EAK har kallats för en utomordentligt erotisk poet. "Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda. Vänd dig från mig förrn jag tändes som en mila innantill!" Och är inte detta något tidlöst? Pilskheten och brånaden som något som i mindre eller högre drag följt människan genom hela hennes historia. I poesin är det en biologisk nödvändighet kulturellt tyglad och infångad. I bästa fall. Tillkommer så naturlyriken och den botaniska pregnansen. Ibland  kombinerad med erotiken. Som i

"Nu öppnar nattglim sin krona
I åkrarnas yviga korn.
Och älgtjuren söker den hona
Han vann med sitt stridbara horn,
nu teckna slåtterblomma
och glimtande ögontröst
den skymningsväg jag vill komma
som förr till min älskades bröst."

Den här erotiska elden framträder ofta hos EAK mot bakgrund av en i hans diktning högstämd idealism.(Kanske har Jakob Kulling i en gammal bok från 1934 fixerat vad det är fråga om i titeln "Karlfeldts livsproblem.") EAK hade en stark Libido. Svårtyglad. Sinnligheten i hans diktning är starkt framträdande. Redan som lärare i Djursholm fanns ju problemen med kvinnliga elever där. Förorsakade honom problem som inte blev lättare med åren. Det är en kroppslighet som doftar av natur.

Men libidon hade i hans medvetande en kontrapunkt- motpol- som jag tror är själva drivkraften i hans andlighet. Nämligen den han inhämtat i sin barndoms fromma kyrkliga miljö. Där skuldproblematiken – särskilt på det sexuella området – var ständigt närvarande. Som i Staffan Stollars  skämtteckning där damen säger "Jag ogilla rall synd, men synd mot 6:e budet med särskild förtjusning!

Att vara pilsk och veta att man inte får det annat än inom väl reglerade gränser är en mäktig spänning som man kan hantera antingen genom förnekelse eller kapitulation. EAK klarade inte det här. Därför blev spänningen en dominerande konstant genom hans liv. Med skulden som en dominerande kontrapunkt.
Ruelse och äckel.
En av hans få prosaskildringar är en ungdomlig beskrivning av ett misslyckat försök att besöka en prostituerad. Kvinnan är inte bara renhetens Madonna som Jungfru Maria i Bergsängs backar. Hon är också Häxa. (F.ö.ett vanligt motiv i manlig diktning, liksom i hela den kultur där den tillkommer!)
Se t.ex. Häxorna i Flora och Pomona.

Det språk EAK använder för sin andlighet, för sin lust och sin längtan" , är ju ett konventionellt kristet. Det som stod till förfogande i hans kultur och som inympades i barndomen. Och kanske den snabba sekularisering som vårt samhälle genomgått idag där denna kultur bleknar är ett hinder för att nu uppleva EAK som angelägen? Regelbundna kyrkobesök, bibelläsning och psalmsång ingick i det självklara, inte minst hos modern som han var starkt bunden till.

Han lärde sig den kristna koden och tog in den som en självklarhet. Han var djupt förtrogen med bibel och psalmbok- som han inte distanserade sig ifrån ens när han andligen hade fjärmat sig och brutit upp från barndomshemmets andliga självklarheter. Då hade hans position varit närmast agnostisk. Som i en Löskerkarl.

"Vad är din tro och din religion?
Jag vet blott att intet jag visste,
och var jag ej av den rätta tron
så trodde jag dock ej miste!
Gud har jag sökt, den förste och den siste."

Är det här ett språk för litterär kommunikation eller är det en personlig bikt?

Det finns en dubbelhet i hans förhållande till den andliga tradition han ärver och förhåller sig till som kanske är tydligast i hans Dalmålningar på Rim. En lekfull och humoristisk och närmast ironisk. Utan någon andligen kämpande Karlfeldt. Kanske tydligast i Jone havsfärd.
Men det finns andra Dalmålningar då frågan om hans närvaro kvarstår, som hos Dalmålaren i Yttersta Domen.
Hur mycket flyttar EAK in i sina texter? En stursk dalkarl bär inte sitt hjärta på utsidan.

Om det finns en spänning mellan libido och ruelse/skuld, förstärkt av hans lutherskt färgade fostran, mellan lust och längtan och försoning/nåd, så finns det också något i hans utvecklingslinje mot hans ålderdom- när libidon har svalnat-  som frestar kristet färgade uttolkare att utan vidare inhösta den åldrande skalden i sin fålla.

Jag skall sluta med två exempel och en fråga som jag nog inte kan besvara. Det första är den dikt som han i samband med sitt tal till J.O.Wallin uppläste i Sv. Akademin 1929 och som kan tyckas ha strängast möjliga koppling till sin kristna kontext.
Den finns också som Läsepsalm i den gamla Psalmboken:

"Snabbt jagar stormen våra år
som skyar över hav.
Knappt tändes år din blida vår
så bleknar glansen av.
Din sommarblomstring är sin kos,
hav tack för vas du gav,
om ock du endast gav en ros
att lägga på en grav.....
 
Giv oss en härd att njuta vid
av vårt beskärda bröd.
Giv oss ett bröst att luta vid
när glädjen vänds i nöd.
Giv oss en tro att sluta vid,
tryggt i den mörka död."

Finns det en kristen tro i dogmatisk mening i detta?
Möjligtvis en försoningsdimension i insikten om livets snabba förgänglighet och vad som är viktigt i detta sammanhang.
Men någon dogmatisk bekännelse är det inte.
Den håller sig på religionens allmänning.

Till slut den dikt som ofta åberopas som hans sluttestamente. "Höstpsalm" i hans sista diktsamling "Hösthorn".
Det är efter ett besök i Franciskus Assisi och en reaktion på all andlighets urartning, också på orden som blir till kitch och flyr in i tystnaden. Men kanske är det också en gripande bekännelse.
För att citera Pär Lagerkvist: "Bortom allt heligt bråte måste det heliga självt finnas.."

"Jag såg en rosenbuske stänkt i blod,
jag såg ett rep som gnagt en tiggarländ,
och jag gick dädan, kvalmig i mitt mod
av dödbenskult och murken munklegend.

.......

Det går en man bredvid mig. Är det Frans,
den fattige, vars håla jag besökt?
Nej, han är mer, ty dagens hela glans
står som en gloria kring hans panna krökt.

.......

i aftonlandet är min ro belägen,
mitt Emmaus bland kullarna vid vägen.
Det är din närhet som gör trygg min stig,
Att gå i mörkret är att gå med dig."

Det är en form av odogmatisk personlighetsmystik .
Med evangeliernas berättelser om de första apostlarnas möte med den uppståndne och levande Herren den första påsken.
Var EAK med sin andlighet, lust och längtan, kristen?
Ja, i den meningen att han hämtade sitt språk och sina referenser från den kultur som präglat honom.
Men han kan inte pressas in i någon förenklad mall. Och han skulle nog kanske inte själv kunna besvara frågan!

/Claes-Bertil Ytterberg