Redaktionellt innehåll
Dikter & Årsböcker

Fröding i Karlfeldts ögon

av Christer Åsberg på Bokmässan, Göteborg 2010-09-23

(Hans Barenthein bidrog med diktuppläsningen)

Christer Åsberg             
                Christer Åsberg


Låt oss lyssna till en dikt som fångar aftonstämningen i en mellansvensk skogsby
mot slutet av 1800-talet:



Bjällklangen dallrar och faller och stiger,
suset är stilla och vilar i ro,
skogen är kvälltung och sömnig och tiger.
Endast den vallande
låten går kallande
fram genom nejden kring myr och mo.
 
Än i en bakgårds mörka lider
slipstenen skumpande, tungt sig vrider
i plaskande hon;
lien i sliparens händer gnisslar.
Långt ut på älven en åra visslar,
flöjtspel dör bort i en suckande ton.
 
Natten är nära och solskenet rymmer,
ser du på tjärnet, hur töcknet står!
Skuggan förlänges, förtätas och skymmer,
snart över skogarne mörkret rår.
 
Snart på skullarnas strån och stjälkar
karlarna sova i blytung ro.
Svalan därovan bland takets bjälkar
gömmer sitt huvud i barnrikt bo.
Suset vilar
i bygatans rönnar och strandens pilar.

Medan skymningen faller och skuggorna tätnar börjar folket somna in. Vi hör strödda ljud från en vallflicka, en senfärdig slipare, en roddare på ån. Kvällsbrisen susar i trädkronorna. Det är en vacker stämningsmålning, men detta är faktiskt inte en dikt – utan två. Det är saxade strofer av två olika, fastän just här intill förväxling lika, diktare, Gustaf Fröding och Erik Axel Karlfeldt. Vi kan kalla skalden Erik Gustaf Karling. Stroferna är tagna ur "Vallarelåt" och "Inom hässjorna" i deras respektive debutsamlingar och visar på frändskapen de båda skalderna emellan: naturskildringen från deras lantliga hemprovinser, de exakta detaljerna i landskapsmålningen, den gungande rytmen med den typiskt svenska daktylen som presensparticipen erbjuder: vallande, kallande, plaskande, suckande, de vackra, mjukt melodiska klangerna: dallrar och faller, skumpande tungt.

Karlfeldt debuterade fem år efter Fröding, och det är inte så konstigt att rumpmasen till att börja med uppfattades som en efterföljare till värmlänningen. Att misstänkas för att vara en epigon smärtade Karlfeldt djupt, det framgår av en historia om ett gräl med gode vännen och retstickan Albert Engström som Torsten Fogelqvist berättat om:

Albert hade inbjudit Karlfeldt till sitt Grisslehamn någon semestervecka och Erik Axel kom i stråligt semesterhumör. Detta goda humör fördystrades som av en plötslig slagskugga, då de båda vännerna tillsammans läste en tidning, som anlänt med posten för dagen och som innehöll en litterär artikel, där Karlfeldts epigonskap framhölls och underströks. Han och hans värd voro ense om det oberättigade i denna analys. Men då värden sedan vid middagsbordet höjde sitt brännvinsglas och tillskålade gästen med ett skämtsamt: "Hej på dej, gamle epigon", brast fördämningen och sinnet rann. Karlfeldt reste sig hopknipen och stram, förklarade att han inte var van vid att förolämpas under gästvänskapens tak och anhöll att på kortast möjliga tid få skjuts framkörd på gården. Han ville genast resa. Han lugnade sig ju, men gick sedan omkring morrande och i tysthet idisslande sitt epigonskap.

Men Fogelqvist påpekar också: "Säkerligen skulle Karlfeldt, om han funnit anmärkningen riktig och varit hälften så överkänslig haft mindre emot att kalla Fröding sin mästare än kanske någon annan. Ty Karlfeldt hyste en djup både personlig och poetisk beundran för Fröding."

Gustaf Fröding och hans syster Cecilia bodde i Uppsala från september 1896. Redan då hade Karlfeldt lagt märke till den berömde och beundrade skaldekollegan:

Den första gången jag såg skymten av honom var en solig septemberdag i Slottsbacken i Uppsala. Han bar mycket riktigt även då en slängkappa, som han kastade omkring sig under gången med en viss abandon. Men vid närmare bekantskap och påseende var han inte den Fröding jag väntat. Stor och mäktig visserligen men starkt grånad i hår och skägg, med ett uttryck av stark depression i sitt anlete. Han var skygg och svårtillgänglig, om han än ständigt syntes ute på gatorna och promenerade i ungdomsstaden, där en ny generation såg på honom med ett intresse, som hos någon blandades med medlidande eller t.o.m. medömkan.

Det var just hösten 1896 som Fröding åtalats för den förment osedliga dikten "En morgondröm" i Stänk och flikar. Han frikändes visserligen men åtalet och rättegången skadsköt honom, förstärkte hans depressiva sinnelag och skärpte hans överdrivna självkritik. Under sommaren 1897 är det Karlfeldt som hjälper honom att komma in på Akademiska sjukhuset. Och det är den sjuke Fröding i Uppsala som Karlfeldt senare tecknade ett porträtt av i dikten "Vårskuggor":

Tomas Sköld som FrödingTomas Sköld som Fröding

Du vandrar tung i den berömda hatten,
som ståtar hög och svart och kväkarsträng.
Bredvid din väg drar strömmens jästa vatten
sin gula fåra genom sidlänt äng.
Lyssna! Sylfers flöjter dig följa.
Viskande ler dryaden.
Nymfens blick ur glittrande bölja
hälsar din gång ur staden.

[...]

Men ej tavernens fröjd ditt hjärta lockar,
för dig är vinets pärlskum idel drägg,
och ingen myrten passar dessa lockar,
som flyta samman med ditt siarskägg.
Borta är hon, guldårens musa.
Aldrig en marsvind banar
blåa vägar mer för det ljusa
sträcket av Delos svanar.

                                                                                                                                        


Karlfeldt kunde långt senare, i ett tal 1923, berätta om Frödings ensamhet och melankoli vid den här tiden.

För 25 år sedan satt Gustaf Fröding på sin kammare i en vindsvåning i Uppsala och väntade på vad ödet ville göra med honom. När man knackade på dörren och släpptes in brukade han säga: "Kors, jag trodde det var lyckan som kom. Någon gång skall hon väl också komma till mej."

I sitt gravtal över vännen säger Karlfeldt att detta "var den tid då tungsinnet i hans själ började växa sin tvillingbroder livsmodet över huvudet. [...] Han såg blott dödsmörkret över jorden; det var som en förkänsla i hans aningsrika själ."

Men Fröding var ändå den lyriske mästaren. Under 1897 låter Karlfeldt honom läsa olika versioner av utkast till det som skulle bli hans genombrottssamling, Fridolins visor, 1898. Den unge ville få den äldre kollegans råd, men kanske var det också så att den starkare unnade den svage ett tidsfördriv som kunde skingra dystra tankar.

Karlfeldt sparade utkasten med Frödings förstrykningar och kommentarer. De visar på det goda och vänskapliga förhållandet dem emellan och man kan avläsa vad Fröding kamratligt kritiserar eller ifrågasätter och vad Karlfeldt tar till sig eller lämnar utan avseende. Och samspelet säger också en del om deras egenart som poeter.

Ofta är Fröding berömmande. Första strofen i "Längtan heter min arvedel" får betyget "bra", "i synnerhet i början något naturstämning och äkta Karlfeldt" . Annars har Fröding just i den dikten flera kritiska påpekanden. Han sätter ett frågetecken för metern när Karlfeldt skriver: "Strängaspelets kammar är stängd/nyckeln aldrig jag finner" . Här, och i en annan strof, har Karlfeldt nämligen varierat metern och inleder raden med två trokéer i stället för med två daktyler, som han har i de övriga stroferna i samma position. Karlfeldt gör gärna sådana variationer medan Fröding är noga med att bevara det metriska mönstret dikterna igenom.

I samma dikt hade Karlfeldt skrivit att jaget i dikten har "sett hur du rör över glimmande bron händer hvita som linne". Här undrar Fröding vad den glimmande bron är för något, sådana oklarheter och nödlösningar skyr han. Han misstänker också att de linnevita händerna är alltför likt något som Oscar Levertin kunde ha skrivit. Just ekon från Levertin och Heidenstam varnar han för på flera ställen.

För Karlfeldt var den här lärotiden viktig på många sätt. Han skriver till Fröding när han lämnar Uppsala:

På grund av brådskan före min avresa kom jag ej i tillfälle att göra avskedsbesök. Men låt mig nu säga dig ett kraftigt tack för den tid jag haft hedern och vinningen av samvaro med dig i Upsala! Det blir riktigt tomt att ej få träffa dig som oftast. Heder och tack för ditt öl, för din kritik, för allt du lärt mig av levnadsvishet, för att du talat med mig öppenhjärtigt och kamratligt!
Sånt glömmer man inte.

När Fröding varnade för klanger från Levertin och Heidenstam rörde han vid en sak som var känslig både för honom och för Karlfeldt. Åtalet för "En morgondröm" hade gjort Fröding hyperkänslig för allt som kunde tolkas som oredligt och ohederligt. Samma överkänslighet i hederssaker hade Karlfeldt. Det ironiska inträffar nu att Fridolins visor av kritiken inte alls jämfördes med Heidenstams eller Levertins dikter, däremot med Frödings.

I en mycket positiv recension av Fridolins visor i Svenska Dagbladet redovisade Tor Hedberg den försiktiga reservationen att Karlfeldt hade tillgodogjort sig "en redan utbildad form" och hade "ett ämnesval [...] på vilket Fröding [...] med upptäckarens rätt för långa tider framåt tryckt sin auktoritets stämpel". Karlfeldt kände det som om han anklagats för stöld och skrev omedelbart ett brev till Hedberg:

Medvetet har jag ej imiterat en rad, har aldrig satt mig ner för att skrifva i den eller den tonen. En stor del af min första diktsamling var skrifven, innan jag läst en rad af Fröding [...] Den enda person, som läst manuskriptet, är just Gustaf Fröding, han fann grundtonen olik sin egen, förklarade Fridolin för en originell typ och hans visor för mina egna. [...] Mitt lifs högsta mål har varit och är att vara ärlig. För tvivel därom är jag sjukligt känslig.

När Fröding under de sista åren vårdades på Gröndal i Stockholm brukade Karlfeldt regelbundet besöka honom för att muntra upp honom. Han tog med honom på promenader, gav honom latinska meningar att översätta eller läste bibelns Predikare för honom. Ofta hade han Albert Engström med sig. Sköterskan noterade i maj 1910 att Doktor Karlfeldt och Herr Engström hade kommit på besök, "synnerligen uppryckande, en medhavd champagnebutelj gjorde sitt till att höja stämningen". Och Albert Engström själv berättar:

Glas kommo på hans bord och vi hade med oss förnämt material för glömska och minne. Om en kort stund lyckades vi framkalla hans studentkänsla, denna oöversättliga vildhet – och i nästa ögonblick var han vår vän och kamrat. Vi kände i våra själar en sportligt-poetisk längtan efter ordkonst och han följde oss. Han skaldade barnsligt lustigt, han och Erik Axel tävlade om rimmens fyndiga överraskningar och de stundom dystert fladdrande tankarnas fjärilsflykt, den svartvingade och den hemskt gyllene! Eller den solgula!

I ett kåseri bara ett par månader före sin död fantiserade Fröding om sin egen begravning. Han ser hur ett väldigt stenmonument genast ställs upp över hans grav, hur Verner von Heidenstam står där och talar om sina egna bedrifter och hur Albert Engström avtecknar det hela för Strix' julnummer, medan han hålls under armarna av "den gråtande akademikern Karlfeldt".

När Fröding faktiskt dör, i början av februari 1911, skriver Heidenstam en dikt till hans jordafärd, som tonsätts av Hugo Alfvén och sjungs av Orphei Drängar. Talet vid graven hålls av Karlfeldt, i facklornas sken "talade Dalarnes skald om Värmlands, varmt och manligt", skrev en tidning. Karlfeldt berättar om sina sista minnen av vännen och mästaren Fröding och han låter honom anta en profetisk gestalt med budskap till alla, och kanske inte minst till Karlfeldt själv:

Ett allt behärskande krav hängde som ett flammande svärd över hans huvud: du lever blott en gång i tiden; se till, att det icke blir ett liv i bedrägeri utan i anda och sanning. [...] Solen, blott stundtals fördunklad, sken in så starkt i det luftigt ljusa rummet och vid sidan av bilderna av två hans käraste skalder, Burns och Goethe, såg jag och betraktade länge Gustaf Frödings vita huvud, vilande på kudden. Det var ingen plågans syn; hans anletsdrag buro ett uttryck av lugn skönhet, av slutgiltig enhet och ro, för vilket jag ej kan finna annan beteckning än majestät.

Och när Karlfeldt sedan gick uppför den sidlänta backsluttningen vid Gröndal, där liljekonvaljerna brukade frodas, säger han att det kändes som om sorgehögtiden redan var inne. I hans öron sjunger en strof ur en Frödingsvisa, som han trodde skulle tona i mångas öron "i vår och många vårars gröna dalar".

Det susar ett bud genom dälden
om kungssorg bland viskande blad,
i skogens vida välden
från liljekonvaljernas huvudstad.

Slutstrofen av "Kung liljekonvalje av dungen" avslutar Karlfeldts tal vid Frödings grav och markerar samtidigt ett skifte på den svenska diktartronen: Konungen Fröding är död, Karlfeldt, som i sitt sista brev till Fröding kallar sig "en lillebror i Apollon", blir hans efterträdare.

Gustaf Fröding


Karlfeldt talar vid Frödings grav, 1911
   Karlfeldt håller tal vid Frödings grav - Uppsala kyrkogård 11 februari 1911

 

/Christer Åsberg

Skriv ut