Redaktionellt innehåll
Dikter & Årsböcker

Kärleken, livet och döden – Karlfeldt under månen

Vinnande bidrag i uppsatstävlingen Ungdomens Karlfeldtpris 2013

Uppsats av Isac Rider


Innehåll
Inledning ........................................................... 1
Konstruktion ...................................................... 2
Handling, tema och stämning ............................ 3
Sammanfattning ................................................ 8
Källor ................................................................. 8




Inledning


Erik Axel Karlfeldt är en av Sveriges genom tiderna mest berömde och inflytelserike lyriker, som med sin diktning har präglat 1900-talets första poetiska decennier. Det är utan tvekan möjligt att diskutera personen Karlfeldt och hans liv utförligt, vilket också gjorts. Att tolka, begrunda och analysera hans diktning är ett ännu större projekt; det finns någonting att säga om varenda dikt som skrivits av hans penna. Dikter är alltid i någon form ett uttryck för diktarens tankar och sinne, vilket gör att vi kan få insikt i personen blott av att läsa dennes dikt.

Det finns ett antal olika sidor av diktaren Karlfeldt som går att utläsa ur hans dikter utöver den biografiska kunskap vi har om personen Karlfeldt. Personen Karlfeldt har varit föremål för flera studier under andra hälften av 1900-talet och senare. Vad jag själv strävar efter är dock ej en psykologisk tolkning av vem, eller vad, Karlfeldt är. Icke heller kommer jag att studera hur Karlfeldts dikter kan ses som uttryck för hans personlighet, åtminstone inte på ett yttre plan. Jag väljer att i stället för Karlfeldts person koncentrera mig på hans poetiska hantverk – och om detta sedan säger oss något om författaren är upp till läsaren att avgöra.

Själv är jag framförallt intresserad av frågan: vad är det som gör Karlfeldts diktkonst storartad? Eller, annorlunda, och enkelt uttryckt: Hur bär han sig åt? På vilket sätt är dikten utformad? Vad är det den uttrycker? Och framförallt: på vilket sätt uttrycker den det den uttrycker för att fånga och fängsla läsaren? För att göra detta bör man helst sitta för sig själv, ensam, utan andras tankar och åsikter, läsa igenom och begrunda de olika diktsamlingarna. Här, i följande analys, vill jag visa att endast en enda dikt, kan säga oerhört mycket. Det finns naturligtvis oerhört mycket att säga om varje enskild dikt som skrivits av Karlfeldt, långa som korta, berömda eller mindre berömda. Om man tänker på att det finns hundratals dikter som berör en ofantlig mängd ämnen, så inser man först att det finns mycket att diskutera, och att det är omöjligt att gå igenom allt. Samtidigt inser man att varje dikt sannerligen är unik.

I det följande kommer jag att analysera, tolka och begrunda en enda dikt, "Sub luna", ur diktsamlingen Hösthorn från1927. Just denna dikt har jag valt av två anledningar. Den första är att Sub luna är en av Karlfeldts mest kända dikter, och min uppfattning är att diktens berömmelse inte enbart kan hänföras till dess ämne och stoff, utan i lika hög grad till dess estetiska form. Det är verskonstnären Karlfeldt som appellerar till oss. Den andra anledningen är att det kraftfulla konstnärliga uttrycket här förstärker ett allvarligt och djupt ämne, som trots diktens korthet, rymmer väldigt mycket. Det finns många intressanta fenomen att dyka in i när man läser denna, även för Karlfeldt, lite utstickande dikt. Därför ska jag nu bege mig ut "under månen" för att se hur "Sub luna" är konstruerad och därmed försöka förstå dess dragningskraft på läsaren.


Konstruktion

"Sub luna" är en relativt kort och avskalad dikt. Den består av fem strofer med åtta versrader vardera. Varje strof börjar med frasen "Sub luna" följt av ett tredje betydelsemättat latinskt ord, alla tvåstaviga, förutom det sista. Samtliga versrader är korta; tre, fyra, eller fem ord. Dikten har ett flertal rim, mest påtagliga är slutrimmen, vilka uteslutande är manliga. Dessa presenteras i ett konstant mönster: den andra och fjärde versen rimmar, med en orimmad tredje vers emellan. Detsamma gäller för den sjätte och sista (åttonde) versen, dessa rimmar, med en orimmad sjunde vers emellan. Till exempel:

Sub luna amo.
                  Mörk är min brud,
brinner i bruna kvällar,
                  dansar i månglitterskrud,
doftar som nattglim
                  under en kornblixtsky,
svalkar som morgondaggen,
                  växlar som nedan och ny.       (I)

Det här är alltså det återkommande mönstret för varje strof i dikten, utan undantag. Notera också de övriga markerade ljudmönstren i dikten, vilka ovan är exemplifierade med första strofens alliterationer. Denna tydliga, regelbundna rimning, i kombination med den tidigare nämnda, simpla strukturen utgör själva essensen för diktens fonologiska rytmik. Växlingen mellan de korta, runda verserna skapar en form av klassisk, tung och sjungande berättelse, som ger läsaren ett sorts automatiskt tempo vid läsningen. Denna rytm av korta, långsamma versväxlingar förstärks ytterligare av den ständiga upprepningen av titelfrasen, "Sub luna". Eftersom varje strof som sagt påbörjas med denna fras så blir diktens ordning och känsla ännu mer koncentrerad.

Dikten är självklart fylld med bildliga, sinnliga och målande kontraster, men dessa ska vi fördjupa oss i senare, för det finns ytterligare rytmiska och fonologiska kontraster att nämna. Först och främst är det ett märkbart fenomen att även om diktens övergripande konstruktion är jämn och regelbunden så skiljer sig stroferna kraftigt från varandra rent eufoniskt. Rim och alliterationer saknar upprepande mönster, medans slutrimmen är fast strukturerade. Ej heller verkar det finnas en påtaglig struktur vad gäller längden på versraderna, dvs. att växlingen mellan verser på fyra till sju stavelser är oregelbunden. Följden på de olika verslängderna är olika för varje strof, det som dock är enhälligt är det faktum att samtliga verser håller sig till denna ram, alla verser är mellan fyra och sju stavelser långa, men det påverkar inte diktens övergripande rytmik.

Om vi går över till diktens grammatiska konstruktion kan vi konstatera att användningen av tempus är mycket fascinerande. Genomgående i dikten används presens, med ett undantag i slutet, där den absolut sista versen är skriven i preteritum. Med tanke på att det är totalt fyrtio versrader, så är det väldigt uppseendeväckande. Jag återkommer till tempusformernas betydelse.


Handling, tema och stämning

"Sub luna" må vara en jämförelsevis kort och enkel dikt, men trots detta har den ett stort djup och berättar mycket både i form av beskrivningar och i känslor. Diktens motiv uttrycks kortfattat, är enkla men allvarliga och väcker många tankar. I grunden är det en mycket mörk, dunkel, närmast gotisk monolog, uttalad av en ospecificerad person i en ospecificerad miljö. Eftersom diktens jag är en obekant person, som ej visar några tydliga tecken på att vara någon av Karlfeldts vanliga karaktärer eller alter egon, så skulle man kunna dra slutsatsen att diktjaget är identisk med Karlfeldt själv. Det som talar emot denna möjlighet, är det faktum att diktens dystra, nästan depressiva perspektiv och stämning inte överensstämmer med den annars muntrare och mer livsnjutande attityden som Karlfeldt förmedlar i de dikter där hans egen koppling till diktjaget är tydligare.

De betydelsefulla, tunga orden i "Sub luna" är kärleken, livet och döden. Den första strofen börjar med versraden: Sub luna amo (kärleken), Den fjärde med: Sub luna vivo (livet) och den femte, och sista med: Sub luna morior (döden). Det är dessa motiv som utgör grundstenar för diktens helhet, kärleken, livet och döden under samma måne. Den andra strofens bibo, och den tredje strofens canto kan enligt mitt sätt att se underordnas kärleken som hos Karlfeldt så ofta förknippas med det sinnliga. Medan livet och döden står ensamma, varmt respektive kyligt, i varsin egen strof, så inbegriper den första strofens kärlek de två följande stroferna. Man skulle kunna säga att den andra och tredje strofen är som undergrenar till den första, med andra ord, de tre första stroferna tillhör samma helhet: kärleken och vad den innebär för diktjaget. Däremot, utan att ha mindre fokus, så står vivo och morior, för sig i sina egna strofer. Efter den första strofen, amo, så läser man de två följande stroferna, bibo och canto, som exteriöra aspekter av just kärleksaspekten av dikten. Bibo (drickandet) och canto (sången) är betydelsefulla delar av det breda begreppet "kärleken".

Karlfeldts dikter är generellt klassiskt allmängiltiga, alla kan förstå, känna igen och relatera till de avskalade fysiska beskrivningarna av miljöer och karaktärer. De budskap som hans dikter har och vad de säger läsaren är dock högst individuellt och den individuella tolkningen är därför svår att komma åt. Det finns lika många tolkningar som läsare, men alla läsare förenas av den allmängiltiga syftningen i Karlfeldts teman. Ska man titta närmare på de rena, objektiva beskrivningarna som förekommer kan man i Sub luna konstatera att diktjaget, oavsett vem man uppfattar det som, är en äldre herre som i en lugn tillvaro ser tillbaka på sitt liv och dess betydelse, eller brist på betydelse. Detta filosoferande sker som sagt i tre riktningar. Den första är såklart kärleken.

I den första av de tre "kärleksstroferna" talas det om den mänskliga, sensuella kärleken.

                  Mörk är min brud,
brinner i bruna kvällar,
                  dansar i månglitterskrud,      (I: 2-4)

Sedan följer de andra två, tillhörande stroferna, som tar upp drycken respektive sången. Dessa är på sitt eget sätt delar av jagets person, som ur ett perspektiv utgör olika aspekter av dennes sinnliga liv kopplat till åtminstone den sinnliga kärleken.

Andra strofen är alltså Sub luna bibo, drickandet, även detta under månen, alltid under månen. Man kan fastslå att drycken antingen symboliserar det för de flesta självklara: flykten från vardagen, livets lättja och allmän njutning i en annars moloken tillvaro. Eller så anser man kanske att det rör sig om djupare ting, ölet kan symbolisera allt möjligt mellan himmel och jord, beroende på hur man ser det, och vem – ett livselixir, en förbannelse, en ljuv plåga. Vad som än gömmer sig bland tolkningarna så är strofen enkel att läsa och förstå, bibo utgör en beskrivning av det öl som jaget i talande stund dricker.

                   Mörkt är mitt öl,
svartmältat korn dess kärna,
                   skummet som månglittermjöl.       (II: 2-4)

Tredje strofen, den sista av de kärleksinriktade stroferna, behandlar som sagt sången, Sub luna canto. Även här utgör den tydliga, beskrivande ytan en simpel, begriplig beskrivning, i detta fall om sång. Likt den andra strofen så består denna mer eller mindre av en deskription, av sången i fråga. Det vill säga hur den sjungs och upplevs, i alla fall ur jagets perspektiv. Vad sången och dess beteende innebär är även det varierande från läsare till läsare, man måste själv läsa för att se vad den säger dig – sinnlig njutning eller andlig kontemplation t.ex.

                   Mörk är min sång,
suckar som våg i vassen,
                   rullar som bränningens gång,
reser sig trotsig,
                   sjunker tillbaka tung,         (III: 2-6)

När de första tre stroferna är över kommer man till diktens epitaf, dess kärna och huvudsakliga tema. Livet, och döden. Fjärde strofen tillägnas livet, man skulle även här kunna påstå att det ännu en gång rör sig om en saklig beskrivning, i detta fall om diktjagets själva liv. I någon mening är det sant. Ett liv är ingenting som är lätt att fånga på några rader, trots detta så lär många finna en fascinerande känsla av igenkänning, detta fenomen och dess betydelse återkommer jag till senare.

Livet som jaget levt, och här blickar tillbaka, på utvecklas i denna strof till en form av betraktelse av jaget självt, vad livet har inneburit och fortfarande innebär för honom. Nästan som om han kommenterar hur han har levt och vad det har inneburit, ett liv under månen.

Sub luna vivo.
                   Märkt är mitt liv,
ringa och vanligt i öden,
                   sorger och tidsfördriv.
Gärna jag delar
                   tingens förgängliga lott,
lycklig att lida och njuta
                   jordlivets fulla mått.       (IV)

Slutligen, kommer diktens klimax, det som allt i grunden egentligen handlar om, den evigt närvarande och oundvikliga döden. Döden, som en del av livet, och ändå dess slut. Men även döden får en sinnlig konkretion under månen. Här, i denna slutgiltiga strof, blir vi åhörare till en död man, en död som först gestaltar sin kroppsliga död, i jorden, i de levandes värld, gentemot den andra tillvaron.

Den outgrundliga, men ändå så självkara, tomma rymd i vilken själen evigt förblir, fastän kroppen lämnats. En rymd som kan jämföras med det faktiska, påtagliga tomrum som vi som fortfarande är vid liv faktiskt kallar just rymden. Där universums eviga, meningslösa tomrum råder, med stjärnor, planeter och sist men inte minst, månen.

Sub luna morior.
                   Mörk är min grav.
Giv mig åt namnlös torva
                   eller åt vind och hav:
vilan i mullen,
                   eller ett skärat stoft,
fladdrande som min längtan
                   fladdrat mot månklara loft.  (V)

(Notera det tidigare diskuterade bytet av tempus i den sista versen.)

Nu när dikten är slut så lämnas läsaren med en bestående känsla av en mörkhet – en mörkhet som behärskar diktens alla motiv, även kärleken och livet. Därför bör man återvända till varje strof, för att då lägga märke till, (om man inte redan gjort det) att varje strofs andra versrad börjar med just ordet mörk.

Samtliga strofer börjar givetvis med Sub luna... följt av det latinska ord som respektive strof berör, men följande versrad i varje strof inleds med "Mörk/t är min/mitt..." följt av det ord, motiv, till vilken strofen är ägnad, förutom att ordet då istället är skrivet på svenska. Givetvis så utgör den första, andra och sista strofens respektive ord ej exakta översättningar. Efter "Sub luna amo", följer "mörk är min brud". Givetvis har orden amo och brud ej samma betydelse, men det spelar ingen roll i sammanhanget, bruden motsvarar ju trots allt kärleken, amo, för diktjaget. Detsamma gäller för den andra och sista strofen, ölet motsvarar drycken, precis som graven är en självklar konkretion av döden.

Märk väl att varje aspekt av jagets tillvaro och liv, benämns som mörk. Det är precis detta som dikten bygger på, mörkret. Mörk är hans brud, mörkt är hans öl, mörk är hans sång, mörkt är hans liv och, självklart, mörk är hans grav. Mörkret är det som genomsyrar hela dikten, det som ger den sin dystra och dunkla stämning, och de likartade känslor som uppstår vid läsning av den. Månen är aldrig uppe i ljuset, endast i mörker. När man befinner sig under månen kan man se allting klart, fastän allt är mörkt. Detsamma gäller för de sinnliga ting Karlfeldt behandlar. Kärlek, dryck och sång, alla kan uppfattas under månen, fastän dessa är omgivna av djupt mörker. För att jämföra med Karlfeldts övriga diktning så är det värt att påpeka att detta grepp är aningen säreget, även för honom. Han är känd för sina naturskildringar i diktningen, blommorna, ängarna, löven och fåglarna. Men här blir naturskildringen enklare, mer dunkel, mystiskt och mindre självklar. Även om månen som rymdkropp ej befinner sig fysiskt på vår jord så har den en för alla klar påverkan på den. Världen blir som en mystiskt främmande skugga av sig själv när den står under månljuset, detta fenomen känner vi alla till. Därför blir även tillvaron en skuggdimension av dess sanna, ljusa gestalt. Det gäller vardagliga ting som dryck och sång, likväl som det gör inverkan på mer genomgripande känslor och upplevelser såsom kärleken. Hela livet blir en skugga av sig självt, detsamma gäller döden.

Sub luna är en centrallyrisk dikt som så många andra dikter till stor del kretsar kring "jag", dvs. diktjaget, berättaren. Eftersom detta jag i denna dikt är så ospecificerat och mystiskt är det mycket svårt att sätta fingret på vem det är. Är det ännu en av Karlfeldts välkända karaktärer eller alter egon? Ska det kanske föreställa Karlfeldt själv? En kanske oväntad, men fascinerande möjlighet är att diktens berättare är ingen, eller rättare sagt alla. Om man tänker efter så beskriver dikten ett odetaljerat liv, som kan tillhöra vem som helst. Hela dikten är skriven på ett sätt som kan relateras till vilket liv som helst, aspekterna kärlek, liv, och död är alla delar av livet som alla människor upplever, på ett eller annat sätt. Alla livets känslor, ångestet som lyckan, manifesterar sig alltid i någon form under något tillfälle i livet och alla kan relatera till dessa känslor på ett eller annat sätt. Diktens jag är alltså egentligen du, åtminstone om du känner igen dig i dikten, om du kan relatera till dess skildring av livets kamp, hur vackert och underbart livet är, samtidigt som det är så meningslöst. Detta är diktens huvudperson, människan, den mänskliga individen. Oavsett vem man är så har vi alla dessa saker gemensamt: vi är alla människor, vi lever, vi älskar, vi dör.

Det är dock som sagt en fråga som ej behöver ett entydigt svar, och som antagligen klarar sig bättre utan ett. Utöver diktens huvudperson, berättaren, så nämns ej någon annan karaktär förutom min brud. Visserligen beskrivs hon som en riktig person, hon dansar i månglitterskrud och doftar som nattglim, men hennes roll i dikten är inte den av en till dikten bidragande karaktär. Hennes roll är föga mer än att gestalta kärleken, att agera symbol för den sinnliga och köttsliga kärleken.


Miljö och tid

Själva miljöskildringen är medvetet dunkel och oerhört enkel. Berättaren befinner sig ensam i tystnad, drickandes ur sitt öl. Det kan vara i en tom bar, ensamt i den lugna hemmavrån till bords eller i sängen, eller rent av utomhus. Den exakta platsen är oväsentlig. Poängen är att diktjaget sitter och minns, liksom filosoferar i lugn, ro och tystnad, under månen. Men på ett mer andligt plan så flyter den riktiga världen bort, ty berättaren svävar ut i minnenas och tankarnas obskyra limbo. I slutet inser man såklart att jaget i själva verket ej längre är vid liv, och ser tillbaka på sin vistelse på vår jord, snarare än att minnas den så som vi som fortfarande är vid liv gör. Det är just därför tid och rum i slutändan blir aningen irrelevanta. Detta är också anledningen till att hela dikten från början har en sådan mystisk, mörk och främmande natur, känslan av overklighet.

Eftersom rummet blir en nästan absurd aspekt av dikten, blir även tiden det. Hela dikten fram till sista versraden är som sagt skriven i en evig närvaro, uttryckt i presens, vilket ger en förstagångsläsare intrycket av samtid, ända fram till den nästan dramatiska "twisten" i slutet där även tempus byts. Sista versraden är som sagt skrivet i preteritum: ... fladdrat mot månklara loft – och markerar därmed skillnaden mellan det som varit och det som är, skillnaden mellan livet och döden. Denna oväntade vändning skulle i vanliga fall vara förbryllande, men man inser snabbt poängen. Efter bekräftelsen att diktjaget faktiskt är död kommer man till insikt om tempusbytets betydelse, både för karaktären i sig, och för dikten som helhet. I övrigt är det värt att nämna att denna ojämna tempusfördelning är näst intill nödvändig för diktens uppbyggnad och stämning. Avslutningen, med dess tidsväxling är som grundpelaren för hela dramatiken över diktens starka, mäktiga, men ändå ljuva, lugna kulmination.


Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att "Sub luna" är en kort dikt som har mycket att berätta. Ett enkelt, bergripligt stycke poesi som visar en annan sida av lyrikern Erik Axel Karlfeldt. Det är en mörk dikt, en mystisk dikt och en dyster dikt, men framförallt är det en dramatisk dikt. På ett nästan paradoxalt, bisarrt sätt så har Karlfeldt skrivit en mycket intensiv men ändå lugn dikt. En dikt som har väldigt mycket att beskriva och säga, men som ändå är jämförelsevis kortfattad.

Jag vill också återigen påpeka att min egen personliga tolkning av en dikt som denna i sammanhanget är mindre relevant eftersom att den i sin allmängiltighet talar till varje individ, som på något sätt redan kan känna igen sig i diktjagets tillstånd på ett unikt vis. Mitt syfte med denna helhetsanalys har varit att diskutera kring själva diktningen. Att läsa andras tolkningar är självklart givande och bra för att diskutera djupare och jämföra tankesätt, med det är som sagt ej det jag vill uppnå här. En annan sak jag har undvikit är att låta vår kunskap om och vår bild av Karlfeldt själv styra min läsning för mycket. Det är trots allt hans diktning som är intressant, och här har jag försökt visa det. Sub luna är ett för detta ändamål bra exempel på ett sant stycke svensk poesi, av en sann svensk poet.


Källor

Karlfeldt, Erik Axel, Samlade dikter, Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1981

Bergsten, Staffan, Karlfeldt. Dikt och liv, Karlfeldtsamfundets skriftserie, 37, Stockholm: Wahlström & Widstrand i samarbete med Karlfeldtsamfundet, 2005

www.karlfeldt.org




SUB LUNA

Sub luna amo.
                   Mörk är min brud,
brinner i bruna kvällar,
                   dansar i månglitterskrud,
doftar som nattglim
                   under en kornblixtsky,
svalkar som morgondaggen,
                   växlar som nedan och ny.


Sub luna bibo.
                   Mörkt är mitt öl,
svartmältat korn dess kärna,
                   skummet som månglittermjöl.
Tankar och löjen
                   sväva kring kannans rund,
sväva som läderlappar,
                   sväva som guldlöv i lund.


Sub luna canto.
                   Mörk är min sång,
suckar som våg i vassen,
                   rullar som bränningens gång,
reser sig trotsig,
                   sjunker tillbaka tung,
ebbar sin tid och flödar,
                   gammal och kvalfullt ung.


Sub luna vivo.
                   Mörkt är mitt liv,
ringa och vanligt i öden,
                   sorger och tidsfördriv.
Gärna jag delar
                   tingens förgängliga lott,
lycklig att lida och njuta
                   jordlivets fulla mått.


Sub luna morior.
                   Mörk är min grav.
Giv mig åt namnlös torva
                   eller åt vind och hav:
vilan i mullen,
                   eller ett skärat stoft,
fladdrande som min längtan
                   fladdrat mot månklara loft.

Skriv ut