Redaktionellt innehåll
Dikter & Årsböcker

Lust och längtan - Utställning

christer sbergl
                  Christer Åsberg

Lust och längtan

Erik Axel Karlfeldt i Siljansbygden

Tal vid invigning av utställningen i Leksands kulturhus
den 17 maj 2002

I en dikt från 1880-talet skildrar den av Karlfeldt mycket beundrade skalden A.U. Bååth en grupp turister på lusttur i Siljansbygden, där "man i julivärme gästar Dalarnes gamla jord". Turisterna anländer i ångbåt från Insjön och passerar Leksandsnoret:

Så når man Siljan,
som vattrad skiner
oändligt blå;
och kikarn riktas
mot fjärran stränderna
då och då.

På däcket dukas en läcker måltid upp: "ringlad gädda och melon som lyser bland smultronbär." Herrar med parfymerade cigaretter och damer "i ljus och smekande reskostym" serveras kaffe och god likör. Allt detta skapar hos turisterna ett "tyst begrundande pärlhumör". Men bergens vågiga, mjuka kammar alstrar samtidigt en mystisk stämning, som det inte står något om i den sakliga resehandboken:

Bak dessa blånande
vida höjder
man anar hem
för sång och saga,
fast icke Baedecker
nämner dem!

Mot soffkarm lutad,
man låter tankarne
taga fart:
af lif i Dalom
man formar fägnande
bilder snart.

Man ger sig hän åt drömmar och fantasier som, lustigt nog, har ett starkt tycke av de sensuella dagdrömmar som några år senare ska möta i Erik Axel Karlfeldts debutbok Vildmarks- och kärleksvisor. Många av dikterna går tillbaka på de vandringar som gymnasisten Axel Eriksson företog i Siljansbygden i början på 80-talet. Och likt den kärlekshungrande ynglingen i Karlfeldts vildmark tycker sig dessa mätta turister skymta en näpen höräfsande kulla i fager dräkt och snövit blus, som under arbetet sjunger visor om vår och älskog. Vinden fångar hennes sång och "vart kärligt ljud" förs av fläktarna till en skogshuggande yngling bland blånande berg. Genast står den sjungande kullan brud i hans tankar, och han låter sin yxa falla till marken och byter den mot ett annat redskap, som han givetvis haft med sig ut till fället:

Den raske gossen
fiolen tager
från mossans bädd,
och ut från strängen
hans kärlek strömmar
i välljud klädd.

Så kunde dästa turister på ångbåtsdäcket fantisera, och i samma banor gick tankarna hos den 17-åriga gymnasist som fylld av lust och längtan anträdde sin vandring i en Siljansbygd som tedde sig exotisk men samtidigt ingav en stark hemkänsla.

Som Gustaf Näsström skriver i en klassisk studie om Dalarna som ett svenskt ideal:

"Över verklighetens Dalarna svävar nämligen som en luftig och sommargyllne hägring en idealiserad reflex av landskapet, en bild av Dalarna såsom svensk nationalsymbol [... M]edan den industrialistiska civilisationen gick segrande fram över andra landsändar och födde oro och vilsenhet i stämningslivet, strålade Dalarna fram som en arkadisk tillflyktsort för trötta storstadssjälar och för allsköns längtare efter rotfasthet och lantlig idyll på målerisk gammalgrund."

Erik Axel Karlfeldt var alltså inte den ende som i det sena 1800-talet vände sin lust och längtan till ett idealiserat Dalarna. Det fosterländska anslaget var inte riktigt hans sak, men för honom tillkom – först som på narri, men med tiden på allvar – en vilja att identifiera sig med och bli en del av det folk som fanns här uppe och som nog kunde sjunga och spela, men först när skörden var bärgad och timret sålt. Annars var tillvaron möda och hårt arbete, åtminstone när livet, enligt skriftens ord, "som bäst warit hafwer". Detta var det Siljansbygdens verkliga folk som i den andra delen av A.U. Bååths dikt representeras av en arbetskulla "med säkra fåror i tidigt vissnade anletsdrag". Från stranden betraktar hon förundrad de glammande turisterna på ångbåtsdäcket. Bååth låter hennes rynkor tala på sitt eget språk om ett annat landskap än det som syntes i den idealistiska kikaren, verklighetens Dalarna:

de tälja tydligt
så sanna sägner
från stugohärd,
där tidt bekymmer
som ugglor lefva
sin skymningsvärld;

de tala öppet
om starka slitet
för barn och bo,
ty eljes kunde
i egna torfvan
ej kornet gro;

om kraft de tala,
som hän åt mödorna
gett sig hel
i sommarsolsken,
vid vinterstormarnes
strängaspel.

I Karlfeldts diktning möter Dalarna och Siljansbygden både i sommarsolsken och vinterstormar. Han var född och uppväxt i den sydligaste dalabygden, i Folkare. Barndomens bygd blir för de flesta av oss ett slags Edens lustgård, och det hör till saken att den ska man bli utkörd från i en viss ålder och längta tillbaka till under trampandet i ekorrhjul och livstrappor. För Karlfeldts del kom detta naturliga utdrivande ur paradiset att sammanfalla med en samhällelig strukturomvandling, vars villkor han delade med sin generation. Men det sammanföll också med en påtvingad och förnedrande upplösning av barndomshemmet, som gav hans själ ett svårläkt sår. När det så småningom var möjligt att återvända till Karlbo fanns barndomens landskap inte längre kvar: hyttan var storindustri, bondbyn en förstad, "ett fnassel med parodiska villor".

Lusten och längtan tillbaka fick under en period i medelåldern sitt spelrum i Fridolinvärlden, som vi väl helst vill förlägga längre upp i Dalarna, till trakten av Pungmakarbo och Bispbergs klack, alltså någonstans mellan Hedemora och Säter. Det är också vid den här tiden Karlfeldt blir en låt vara jämförelsevis lågmäld röst i den dalaromantiska rörelse vars budskap basunerades ut från bergen runt Siljan med virila hornstötar av vännerna Ankarcrona, Forsslund och Zorn.

Först i de sena mannaåren fann så Karlfeldt lugn och hägn för sig och de sina i Siljansbygden. Ett övergivet hemman vid Opplimen blir den prunkande lustgården Sångs. Det är på flera sätt ett återvändande till barndomens Eden. Sånggården restaureras till viss likhet med Karlbos Tolvmansgård, och till den sakkunnigt anlagda trädgårdens groningsgrund hämtar skalden och månskensbonden energiskt örter, träd och buskar söderifrån, allt i en heroisk strävan att upp till Siljansbygden flytta den odlingsgräns som i hans barndom gick genom Folkare härad. Här får han under sina sista tio levnadsår en jordbunden tillflykt som under Fridolinepoken profetiskt varit förlagd till dikten och drömmen:

Jag har en sal, mot aftonen belägen,
en lustgård och en borg i ungdomslandet.
Dit vek jag, led på flykten, in från vägen,
där vill jag hålla stånd så sent jag kan det.

Men bosättningen på Sångs i Sjugare i Leksands socken innebar också en återkomst till ungdomens vandringsår och till de starka, impulsgivande intryck han då fick. Det var då, i det tidiga 1880-talet som han första gången såg Sjugare by vid Opplimen. "Det äktdalska namnet stannade i minnet och hela anblicken för övrigt", säger han. Om dessa tidiga upplevelser skriver dagens Sångmor, Gunbritt Berggren, lika sakkunnigt som fascinerande i Karlfeldtsamfundets årsbok 2002, Kring Siljan och Sångs.

Och här i Sjugare återupprättade Karlfeldt också pojkårens trygga gemenskap med traktens dalabönder:

"Mycket snart kommo jag och mina grannar på den rätta foten med varandra. Jag mötte redan från början förtroende i stället för den misstro, som skulle vara förklarlig. Jag har haft den rikaste anledning att beundra den medfödda takten och försyntheten hos denna allmoge, bland vilken jag slagit mig ner, och har försökt att svara med samma mynt. Vi störa inte varandra, men vilja gärna ömsesidigt vara till nytta och nöje."

Här uppe i Sjugare by i Leksand vid Siljan förenar Karlfeldt turistens poetiska drömmar om ett idealiserat Dalarna vävt på det verkligas varp med den bofastes sakliga insikt om det verkliga Dalarnas villkor och det envetna arbetets vikt och värde, alltså samma motsatspar som A.U. Bååth gav gestalt i sin dikt. Nu förenas ungdomens vandringslust med den mogna ålderns längtan till hemmets stillhet. En Odysseus vänder åter hem från livets stormiga hav.

Jag väver i flossa
en matta så lång,
som skogarnas mossa,
som rosendegång.
På den skall du vanka
och reda de tankar
som växa till sång.

Jag väver en rya
för ditt gästabudshus,
med djärva och nya
och lustiga krus.
Jag väver dig drällen
att skina om kvällen
under blommor och ljus.

[...]

Och själv står du på gården,
just lik som du var.
Det skimrar av bården,
där skyttelen far.
Det lyser kring din panna.
Kom, ungdom och stanna!
Kom, sommar, och bliv kvar!

Så låter Karlfeldt en poesins Penelope slå in bilden av den lyckligen hemkomna skalden i diktens ryamatta. Och denna diktens rya är samtidigt den verkliga matta som mor Gerda väver i vävkammaren på Sångs för skalden att vanka på alltmedan diktens flossa fullbordas inne i hans huvud. Medan hon väver på prosa, diktar han rimmade ord.

*****

Karlfeldt och Siljansbygden är en roman som spänner över femtio år. I utställningen Lust och Längtan i Leksands kulturhus får vi under sommaren 2002, exakt 120 år efter skaldens första vistelse här uppe, förmånen att leva oss in i den bygd och nalkas de människor han mötte som vandrande yngling, som han längtade efter som medelålders poet och som han till slut införlivade med sitt liv och sin dikt.

Det är en särskild glädje för oss alla, vare sig vi är bofasta i Siljansbygden eller tillresta turister – denna gång dock knappast med ångbåt från Insjön – att vi på invigningsdagen får uppleva utställningen i sällskap med skaldens båda döttrar Anna och Ulla, för vilka Karlfeldt och Siljansbygden inte bara är ett glansfullt kapitel i svensk litteraturhistoria utan en kär bild inne i det egna hjärtat.

Karlfeldtsamfundet, som grundats för att sprida kunskap om skaldens liv och verk, känner en stor tacksamhet mot Leksands kulturhus för att ni tagit initiativet till den här utställningen. Vi tackar på egna och på alla besökares vägnar för de sakkunniga och engagerade insatser som gjorts av Kersti Jobs-Björklöf, Märit Ehn och övriga medarbetare inom och utom huset. Bland dem finns det särskild anledning att nämna Gunbritt Berggren och Carin von Sydow. En rik och mångsidig utställning som denna, belägen mitt i en av Sveriges — nu som då — mest namnkunniga turistorter kommer att få många besökare. Därmed ger den ett viktigt bidrag till att kännedomen om och kärleken till Erik Axel Karlfeldts diktning skall leva och tillta.

Med dessa ord förklarar jag Leksands kulturhus utställning sommaren 2002 Lust och Längtan invigd.


/Christer Åsberg

Skriv ut