Erik Axel Karlfeldt – en resa i kärlekens fotspår

Delat 2:a pris i Ungdomens Karlfeldtpris 2012

Uppsats av Agnes Möller

Erik Axel Karlfeldt, en av Sveriges största poeter, fick sitt stora genombrott med sin tredje diktsamling - Fridolins Lustgård och dalmålningar på rim (1901). Efter sin död och mot sin vilja, tilldelades Karlfeldt nobelpriset i litteratur. Än idag, över hundra år efter sitt stora genombrott, finns han kvar i våra hjärtan. Vad är det som har gjort honom så unik? Det är få förunnat att bli ihågkommen och älskad långt efter sin död, men Karlfeldt utmärkte sig på ett vis som gör att han fortfarande är väldigt omtyckt.

Erik Axel Karlfeldt föddes den 20:e juli 1864 i Kopparbergs län (nuvarande Dalarna), och blev alltså med åren en av våra mest kända poeter. Ingen kunde då ana att han skulle bli en av Sveriges mest populära lyriker, trots att folk i hans omgivning märkte hur studiebegåvad han var. När Karlfeldt var ung var han väldigt olik de andra ungdomarna i byn- istället för att hitta på aktiviteter med de andra valde han oftast att sitta i sin ensamhet och skriva. Han tyckte också väldigt mycket om att utforska naturen, och det märks väldigt väl i hans dikter. Naturbeskrivningar används flitigt i hans poesi, och de används på ett så förträffligt sätt att han uppnår den rätta effekten och dynamiken i varje enskild dikt.

Han debuterade med diktsamlingen Vildmarks- och kärleksvisor år 1895, men försäljningsmässigt så blev boken ett fiasko. I debutboken använde han inga komplicerade versmått. I dikten Jägarlust, som fanns med i hans debutbok, kan man se återkommande drag genom de olika stroferna i dikten. Det här skrivsättet är även karaktäristiskt för Karlfeldt, eftersom flera av hans dikter har byggts upp på det här sättet. Varje strof är uppbyggd av fyra rader, och i dessa rader så kan man se ett tydligt mönster. Varje strof byggs upp på så vis att det sista ordet i den tredje raden rimmar på det sista ordet i den första raden, och det sista ordet i den fjärde raden rimmar på det sista ordet i den andra raden.

"Jägarlust" från diktsamlingen "Vildmarks- och kärleksvisor"

Nu torkar linet på gärdesgård
och humlen är skördemogen.
Röd som en räv och brun som en mård
lyser i hagarna skogen.

Det lider mot kväll och solen går ned
och boskapen kommer från betet.
Kring skogvaktarhuset står skuggan bred
från granhäcken längs med staketet.

Hon står vid brunnen på gulnande mark
med solgångens ljus över håret,
lik en blommande höstros, fager och stark —
en kvinna vid sjuttonde året.

Hon fyllt sitt ämbar men håller ännu
i tankar den blänkande veven.
Det lider mot kväll, och de höras ej nu
de knallande skotten och dreven.

Hon hörde dem dagen lång, då hon satt
och rensade lingon på logen,
hon följde hans jakt genom snårens natt,
på ljusa stigar i skogen.

Hon visste ej själv, hur timmarna flytt,
förrn kvällsklockan började klämta;
hon tänkte på honom, den främmande skytt,
vars lust är att sjunga och skämta...

Av multnande löv och potatisblast
så skarpt det ångar i vinden.
Det går på vägen; där nalkas med hast
en man mot skogvaktargrinden.

Ur bukiga väskan av grävlingsskinn
skymta spräckliga fjädrar,
och hunden rusar skällande in
och runt kring väggarna vädrar.

Hon bidar med sänkta ögonhår
och blossande anlete gästen,
det skälver i tinningens yviga vrår
och under den röda västen.

I granhäckens skugga vid enslig brunn
räcker hon välkomstbägarn,
och bägarn är hennes leende mun,
och jag är den lustige jägarn.

Jägarlust är den dikt som jag blir mest tilltalad av i hans debutsamling. Titeln tror jag inte anspelar på att en person har jägarlust- alltså lust på jakt efter djur. Jag tror istället att titeln syftar på att den sjuttonåriga kvinnan känner lust på jägaren, och att jägaren i sin tur känner lust på kvinnan. Dikten har därmed fått sitt namn Jägarlust, eftersom de båda känner åtrå gentemot varandra. Den här dikten tycker jag förmedlar lycklig kärlek, eftersom de båda vill ha varandra... eller är det verkligen kärlek det hela handlar om? Det känns nästan mer som att det handlar om sexuella attraktioner, och att det är på det sättet de vill ha varandra. Under nästan hela diktens gång så förstår man att kvinnan attraheras av mannen, men i slutstrofen så förstår man att attraktionen har varit ömsesidig. Karlfeldt verkar själv vara den lustiga jägaren. Jag tycker att det är finurligt av honom att avsluta dikten med "och jag är den lustige jägaren", med tanke på att dikten heter Jägarlust.  Han skriver väldigt genomtänkt, men ändå verkar orden och meningarna flyta ihop så naturligt med varandra och till en enda enhet- en enhet som bildat en dikt med ett underliggande budskap. Ingenting i hans dikter känns onaturligt; varje enskilt ord har sin specifika betydelse.

Karlfeldt kunde, som inte många andra, uppnå en hög lyrisk stämning i sina dikter. Han hittade ständigt de rätta orden, och hans dikter sätter därför stora avtryck hos läsaren. Karlfeldt kunde genom sitt stora ordförråd och sin känsla för uttryck, beskriva miljöer och känslor på ett förträffligt sätt. Dikterna skrevs ofta på rim, och ibland slängde han om meningsbyggnaden i dikterna för att få till den rätta klangen.

Karlfeldt skrev i dikten Sång efter skördeanden att Fridolin kunde prata med bönder på böndernas sätt och med lärda män på latin, och med det menas att han inte naturligt passade in vare sig bland bönderna eller vid universitetet, men att han måste anpassa sig efter den givna situationen. Eftersom han ofta utgick ifrån sig själv när han skrev, så var det troligen så att han var en vilsen liten själ som inte riktigt kände att han passade in. Han kunde trots allt prata med både bönder och lärda män, eftersom han själv hade växt upp på en bondgård och sedan också studerat. Förmodligen kände han sig dock som en vilsen själ som inte riktigt hade hittat sig själv. Han anpassade sig till olika situationer och kunde inte riktigt leva ut med sin egen personlighet. Trots att han stundtals skrev på ett djupsinnigt, lärt och mycket svårbegripligt språk, så uppnådde han en enorm folklig popularitet.

Församlingens prost ansåg att Erik Axel Karlfeldt skulle läsa vidare, och därför började han år 1978 på Västerås högre allmänna läroverk. Han tillhörde en av de bästa i klassen.

På hösten år 1884, alltså när Karlfeldt var 20 år gammal, träffade han sin första kärlek- Anna Bolling. Efter Karlfeldts examen träffades de inte mer, och sedan dess fungerade Anna troligen som inspirationskälla till hans romantiska dikter.

Erik Axel Karlfeldts far var bonden Erik Eriksson från Jularbo och hans mor var Anna Jansdotter från Hyttbäcken norr om Karlbo; efternamnet blev senare Karlfeldt efter stället de hade flyttat till. Fadern tvingades skuldsätta sig för att driva gården, och han började förfalska släktingars namnteckningar på skuldbrev och växlar, i förhoppningen om att lösa lånen innan det här skulle upptäckas. Till slut upptäcktes det hela och han dömdes till två års straffarbete i länsfängelset för urkundsförfalskning, och det skedde i samband med att Erik Axel Karlfeldt tog examen med goda betyg. Skammen över faderns brott och att hans barndomshem sålts på auktion påverkade förmodligen den unge Erik Axel Karlfeldt djupt.

När man läser hans dikter får man en känsla av rastlöshet och rotlöshet, och det stämmer ganska bra överens med Karlfeldt. I många av hans dikter finner vi en längtan efter barndomens trygghet. Karlfeldt skrev om ett bondesamhälle som höll på att trängas bort av den tilltagande industrialiseringen och urbaniseringen, men han skrev också om tidlösa ämnen såsom kärlek och rädslan för åldrandet och döden. Han är en av Sveriges mest sensuella och erotiska författare. I de dikter som jag har läst, så skildrar han ofta känslor med hjälp av naturen. Han var en naturlyriker. Jag kommer nu att analysera dikten Flora och Bellona, där naturen utgör liknelser för känslor.

"Flora och Bellona" från diktsamlingen "Flora och Bellona"

Om själv jag bor i en vårlig dal,
så låt mig bjuda dig dit!
I susande hymner går Flora
och strör av sin doftande fora,
och Psyche vill med i den ljusa koral
och med i den fladdrande svit.

Om själv jag bor på det kala berg,
så kom och gästa mig där!
De höstliga stormarna dåna,
på molnvagnen åker Bellona,
och havet är stort i sin vredes färg,
sitt böljande, djupa begär.

Om själv jag går i det friska liv,
så kom och dela min färd!
För mycket jag har som mig bränner,
för mycket jag saknar och känner;
så läs mitt hjärta och tag och giv,
så länge du finner mig värd.

Om själv jag gått till den stilla död,
så låt mig träffa dig där!
Som skimrande skuggor vi glida
på vindarna sida vid sida
och tala en stund om vår jäktan och glöd
och den heliga svalka som är.

Jag får intrycket av att Flora och Bellona är en kärleksdikt. För mig handlar dikten om att man ska följa varandra i livets alla skeden. Om det har uppstått äkta kärlek mellan två personer, så ska man alltså inte vända huvudet till så fort ens partner inte mår vidare bra. Det han vill förmedla är alltså att det är viktigt att finnas där för varandra hur livet än ser ut, annars finns där ingen riktig kärlek. Första strofen handlar om att det är viktigt att finnas där för varandra när livet är lyckligt, och Flora utgör enligt min uppfattning en slags symbol för detta. Den andra strofen handlar om att det är viktigt att finnas där även i det djupaste mörker, och det står Bellona som uttryck för. Det känns nästan lite som att Flora är ett annat namn för Gud och att Bellona är detsamma som Djävulen.

Till skillnad från Jägarlust, som var den första dikten som jag analyserade, så handlar den här dikten lite mer om äkta kärlek. Den här dikten handlar alltså inte om sexuella attraktioner- utan den handlar helt enkelt om hur kärlek ska se ut. Även i den här dikten får jag uppfattningen om att han själv är diktarjaget, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att han även i den här dikten använde sig av jagformen.

I den här dikten märker man att han har tagit till ytterligare några stildrag för att få till den rätta effekten. Det finns rytmiska mönster i den här dikten. I varje strof finns det befallande utrop, och de återfinns ständigt på rad två. I den här dikten återfinns inte rim efter varje mening, utan här förekommer istället ett annat mönster. Varje strof består av sex rader, och det är de två mittenraderna som rimmar på varandra. I början tänkte jag inte så mycket på hur han hade skrivit sina dikter, men desto mer jag analyserar dikterna, desto mer förstår jag vilket jobb han har gjort. Jag börjar nu få mer förståelse för hur han har gjort för att gång på gång uppnå den fantastiska stämningen i sina dikter.

"Dina ögon äro eldar" från diktsamlingen "Fridolins lustgård och dalmålningar på rim"

Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda.
Vänd dig från mig, förr'n jag tändes som en mila innantill!
En fiol jag är med världens alla visor i sin låda,
du kan bringa den att spela, hur du vill och hvad du vill.

Vänd dig från mig, vänd dig till mig! Jag vill brinna, jag vill svalna.
Jag är lust och jag är längtan, gränsbo mellan höst och vår.
Spända äro alla strängar, låt dem sjunga, rusigt galna.
i en sista dråplig högsång alla mina kärleksår.

Vänd dig till mig, vänd dig från mig! Som en höstkväll låt oss brinna;
stormens glädje genomströmmar vårt banér av blod och gull -
till det lugnar sig och jag ser i skymningen dina steg försvinna,
du, den sista som mig följde för min heta ungdoms skull.

Den här dikten känns på något vis magisk. Efter att jag hade läst första raden i den här dikten så blev jag fängslad, och varför den här dikten tilltalar mig så mycket kan jag nästan inte sätta ord på. För mig faller det sig bara naturligt att tycka om den här dikten. Spänningen, dynamiken och impulsiviteten är nog ändå det som påverkar mig mest. Dikten har också en väldigt erotisk klang som väcker lockelse och nyfikenhet, och det påverkar mig på så vis att jag vill läsa mer!

Stilmässigt så skiljer sig den här dikten inte så markant från Jägarlust och Flora och Bellona. Även den här dikten har Karlfeldt skrivit på rim, men meningarna i den här dikten är något längre än i de föregående dikterna.

Tillsammans med sin fru Gerda fick Karlfeldt fyra barn. De gifte sig strax innan det fjärde barnet kom till, eftersom Karlfeldt till en början inte tyckte att Gerda var tillräckligt bra för honom. Det var först efter att hon hade offrat barnen till honom som han förstod att hon var honom värdig.

År 1904 blev Karlfeldt invald i Svenska akademin och 1913 blev han också dess sekreterare. I april 1931 avled Erik Axel Karlfeldt i kärlkramp, och han var då 66 år gammal. Till skillnad från många andra svenska poeter på den tiden, så begick han alltså inte självmord, trots att han stundtals verkade vara väldigt rotlös och vilsen. Några månader efter Karlfeldts död, tilldelades han nobelpriset i litteratur. Även under sin livstid hade han erbjudits priset, men han avböjde det eftersom han själv ansåg att det skulle se konstigt ut om någon från Svenska akademin själv skulle ta emot priset.

Sub luna amo.
Mörk är min brud,
brinner i bruna kvällar,
dansar i månglitterskrud,
doftar som nattglim
under en kornblixtsky,
svalkar som morgondaggen,
växlar som nedan och ny.

Sub luna bibo.
Mörkt är mitt öl,
svartmältat korn dess kärna,
skummet som månglittermjöl.
Tankar och löjen
sväva kring kannans rund,
sväva som läderlappar,
sväva som guldlöv i lund.

Sub luna canto.
Mörk är min sång,
suckar som vågor i vassen,
rullar som bränningens gång,
reser sig trotsig,
sjunker tillbaka tung,
ebbar sin tid och flödar,
gammal och kvalfullt ung.

Sub luna vivo.
Mörkt är mitt liv,
ringa och vanligt i öden,
sorger och tidsfördriv.
Gärna jag delar
tingens förgängliga lott,
lycklig att lida och njuta
jordelivets fulla mått.

Sub luna morior.
Mörk är min grav.
Giv mig åt namnlös torva
eller åt vind och hav:
vilan i mullen,
eller ett skärat stoft,
fladdrande som min längtan
fladdrat mot månklara loft.

Dikten Sub luna, från diktsamlingen Hösthorn, skrev han mot slutet av sitt liv i kampen mot åldersdepression och sjukdom. Det är en dikt vars syfte är att sammanfatta livet och försona sig med döden. Temat i respektive strof är kärlek-rus-sång-livet-döden. De tre första stroferna anser många vara en del av livets glädjeämnen. Bildspråket är hämtat från naturen, och den här dikten inger ett ganska mörkt intryck. De andra dikterna jag har läst har gjort mig nyfiken, medan den här inger en ruskig känsla inom mig. Titeln associerar till det aristoteliska begreppet "den sublunära sfären" under månen, och det betyder att man ständigt är underkastad förändring och förgängelse. När man läser den här dikten så känns allt väldigt mörkt, och att livet egentligen inte har någon riktig mening- allt kommer ändå bara att utplånas! Jag vill inte ha den synen på livet, och det är förmodligen därför som dikten inte riktigt faller mig i smaken. Även om den här dikten inte riktigt faller mig i smaken, så fascineras jag ändå av honom- han hittar verkligen alltid de rätta orden för att förmedla en känsla! Han är skicklig som få i att uttrycka känslor och stämningar i ord, och det är väldigt beundransvärt!

I den här dikten är varje strof uppbyggd av åtta meningar, och det finns ett mönster som återkommer genom varje strof: endast de siffermässigt jämna raderna rimmar på varandra. Varje strof börjar också med "Sub luna", och den meningen i varje strof inleds med mörk/mörkt. Han hittade verkligen ord för alla sinnesstämningar och känslor. Ingenting av det han skriver känns oäkta, och om det nu är så att allting han skriver är självupplevt- så beskriver han det oerhört bra! Är det någonting som alltid har varit svårt för mig, så har det varit att sätta ord på en känsla. Karlfeldt gör det inte bara bra- utan han gör det på ett förträffligt sätt.

Karlfeldt är fortfarande en av Sveriges största poeter. Generellt sätt så förkastas poesin mer och mer bland ungdomar, och det är väldigt tråkigt, eftersom poeter som Erik Axel Karlfeldt då kan falla bort. Många ungdomar känner förmodligen till hans namn, men få vet vem han verkligen är. Han är som sagt fortfarande omtyckt hos den äldre generationen, och hans dikter och författarskap tycker jag är viktigt att föra vidare. Det finns mycket att lära från Karlfeldt, och i mitt lilla författarhjärta kommer han alltid att finnas som en inspirationskälla!

Jag har nu ett tydligt svar på vad det var som gjorde honom så unik: han var karaktäristisk, mystisk, sensuell, spännande, nyfiken- och framförallt så var han ofattbart skicklig på att hitta de rätta orden för varje enskilt tillfälle. Varför lever han då kvar än idag? Jag har nästan ett lika enkelt svar på den frågan. Än idag kan folk känna igen sig i hans dikter, och sättet han beskrev och förmedlade olika känslor på, blev väldigt uppseendeväckande.

Agnes Möller

Källförteckning:

Den svenska lyriken: Erik Axel Karlfeldts dikter, 1956

www.karlfeldt.org

www.poesisidan.se

www.wikipedia.se

En uppsats om Erik Axel Karlfeldt av Agnes Möller (född 1992)

Naturvetenskapliga programmet
Martin Koch-gymnasiet, Hedemora