Erik Axel Karlfeldt – kärleksskalden

Belönat bidrag i Ungdomens Karlfeldtpris 2010

Uppsats av Jenny Forsslund Wilstrand

Erik Axel Karlfeldt, en av Sveriges främsta diktare, föddes på Tolvmansgården i Karlbo år 1864. Som ung ville han hellre sitta ensam på sin kammare nedgrävd i sina böcker, än att hänga nere vid bruket som de flesta andra i hans ålder. Han gick ofta ut i naturen, där han trivdes som bäst. Naturen och kärleken var två högt värderade inspirationskällor för honom och det återspeglas i hans dikter. Många skulle nog ha beskrivit honom som en blyg och ödmjuk nationalskald, själv beskrev han sig som "en harmonisk friluftsmänniska som föredrar det jordnära lantlivet."

Karlfeldts dikter är mycket gåtfulla och svåra att greppa. När jag har läst dikter av honom känner jag en känsla av sorg och ensamhet. I de kärleksdikter han skrev var han mer en iakttagare än någon som fått uppleva den stora kärleken. Han var dock en sann romantiker i sin diktning och använde sig av former, dofter och färger för att förmedla sina känslor, vilket han lyckades med.

Hans dikter kommer troligtvis aldrig tappa sin glans och även om det var mer än ett sekel sedan han skrev dem, kan vi idag känna igen oss i det han diktade om. Visst har tiderna förändrats och samhället utvecklats men känslorna vi har är desamma. Speciellt ämnet kärlek, tror jag, låg honom varmt om hjärtat och det är därför jag har valt att rikta in mig på hans kärleksdikter.

I dikten "Dina ögon äro eldar" från diktsamlingen "Fridolins lustgård" visar Karlfeldt starkt upp sin förmåga att förmedla känslor i dikter. Jag tolkar det som om han själv vore diktjaget som längtar efter kärleken.

Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda.
Vänd dig från mig, förr'n jag tändes som en mila innantill!
En fiol jag är med världens alla visor i sin låda,
du kan bringa den att spela, hur du vill och hvad du vill.

Vänd dig från mig, vänd dig till mig! Jag vill brinna, jag vill svalna.
Jag är lust och jag är längtan, gränsbo mellan höst och vår.
Spända äro alla strängar, låt dem sjunga, rusigt galna.
i en sista dråplig högsång alla mina kärleksår.

Vänd dig till mig, vänd dig från mig! Som en höstkväll låt oss brinna;
stormens glädje genomströmmar vårt banér av blod och gull —
till det lugnar och jag ser i skymning dina steg försvinna,
du, den sista som mig följde för min heta ungdoms skull.

Denna dikt är en av de bästa kärleksdikterna jag läst. Jag kan själv känna igen mig i hans obeslutsamhet och längtan.

Här använder han sig av ett rikt bildspråk med inslag från naturen och instrument. Dikten börjar som om han vore den hopplöse romantikern som strävar efter kärlek, men avslutar med "du, den sista som mig följde för min heta ungdoms skull" som om han hela tiden varit den jagade.

Även här finns tecken på hans obeslutsamhet och tveksamhet. Han berättar om det där som så många känner igen sig i, att inte våga, att inte veta, vad är rätt, vad är fel, är det här verkligen vad jag vill?

"Vänd dig från mig, vänd dig till mig! Jag vill brinna, jag vill svalna."

Han lyckas beskriva den där komplicerade kärleken till personen man vill ha allra mest men kanske inte alltid kan få. Han slits mellan tanken och hjärtat och plågas av kärleken som i dikten är passionerad och het. Man kan tolka det som att det är själen som brinner. De flesta skulle nog vilja att alla kärleksdikter är fulla av grönskande ängar där man springer hand i hand tills solen går ner, men inledningen är mer nedstämd och olycklig än ljus och positiv, vilket jag tycker om. Kärlek är inte alltid en dans på rosor, den kan även göra ont.

"Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda.
Vänd dig från mig, förr'n jag tändes som en mila innantill!"

Allting är möjligt när man är förälskad och i den här dikten känns Karlfeldt så hopplöst förälskad, så kär att han skulle kunna göra vad som helst för sin käresta. Han är ett instrument som hon kan få att spela, när hon vill och vad hon vill, som om han styrs av hennes vilja. Hon har honom virad runt sitt lillfinger.

"En fiol jag är med världens alla visor i sin låda,
du kan bringa den att spela, hur du vill och vad du vill."

Karlfeldt var en beläst ung man, vilket speglas i hans dikter. I skolan var han en av de bästa i sin klass. Han visade tidigt att han var en studiebegåvning och man sade att han hade "läshuvud", vilket prosten i Karlbo hade uppmärksammat. Karlfeldt var ämnad att studera och prosten övertygade hans föräldrar att betala för hans utbildning i Uppsala, även om det skulle kosta en hel del pengar, vilket de inte hade gott om. Att börja arbeta på gården skulle annars ha fallit sig naturligt, men det var aldrig riktigt hans grej.

När det var dags att utse en ny ständige sekreterare för Svenska Akademien, 1913, var Karlfeldt ett självklart val. På ett galant sätt uppfyllde han de högt ställda förväntningarna man hade på honom. Han kom bra överens med sina kollegor och han gav en ny bild av den tidigare nedvärderade Svenska Akademien.

Karlfeldt erhöll under åren flera uppmärksammade utmärkelser och år 1919 erbjöds han nobelpriset i litteratur – som han artigt tackade nej till. Förklaringen var att han varken ville eller kunde mottaga priset. Orsaken kan ha varit att Karlfeldt insåg den kritik Akademien hade fått utstå om den utsett sin egen sekreterare. Hans avsägelse väckte beundran och stärkte andras redan positiva inställning till honom.
Dock fick han år 1931, samma år som han avled, Nobelpriset i litteratur som tilldelades honom postumt.

Konsten att måla upp en bild av naturen och omgivningen, som han såg den, tror jag var det som gjorde honom så populär. Hans val av ord och symbolik är något som fascinerar mig. Jag skulle vilja hålla med Ingegerd Fries som hävdar att han åstadkommit någonting unikt - skapat lyriska dikter som gått rakt in i våra hjärtan. Han satte ord på sina känslor. Naturligtvis var han inte ensam om det han kände och såg, men ensam om att beskriva dem med de väl valda ord han är känd för.

Jag anser att kärlekslyriken utgör en röd tråd genom Karlfeldts diktning. Det finns heller inga gränser mellan himmel och jord, människa och natur. Jag tror att han ibland aldrig riktigt skrev om naturen utan endast använde den som symbol för att beskriva sina känslor. Om man läser mellan raderna kan en naturdikt plötsligt förvandlas till en kärlekshistoria, som i dikten "För vägens vind".

[...]
Vem träder på det våta grus
vid fönstren till min höga sal?
En lock så mörk, en blick så ljus,
en hy så skär i urblekt schal!
Du arma, fallna rosenblad,
som virvlar bort i stormig värld,
far ej så brådskande åstad,
kom, vila vid min lugna härd!
[...]

Den passionerade kärlekslyriken går längre, och i några strofer från kärleksdikten "Nu öppnar nattglim sin krona", så påtagligt att man länge uppfattat det som riktat till en kvinna, visar sig i slutraderna vara ägnat hans "mörkögda augustinatt".

[...]
den skymningsväg jag vill komma
som förr till min älskades bröst.
[...]
Där vill jag hos dig sjunka neder
i hässjornas ångande kvalm —
en jordson, stark och härdig
fast ljuvligt berusad och matt,
din rika kärlek värdig,
mörkögda augustinatt.

Karlfeldts liv var i ständigt pendlande mellan total lycka och djup förtvivlan. Hans få vänner stod honom nära och han värdesatte deras vänskap högt, men han hade blandade känslor gentemot dem. I ett brev till en barndomsvän skrev han "Albert är min bästa vän, den enda i mitt liv. Men han var ju så komplicerad, lögnaktig och sann, brutal och vek ... han var allt!"

Han var också god vän med Anders Zorn, som han hade mycket gemensamt med. Båda var konstnärer från Dalarna, var och en på sitt sätt. De skildrade ett bondesamhälle som var på väg att försvinna. Karlfeldt använde pennan, och Zorn sin pensel, som verktyg till att måla upp en bild av samhället. Hela tiden utvecklades landet och flykten från landsbygden hade börjat, men ingen av dem behandlade industrialiseringen som pågick. Många förlorade fotfästet när gamla jobb försvann ett efter ett. Bara de som längtade tillbaka till hembygdens glans kunde bevara bygdens gamla kultur, vilket jag tycker Karlfeldt lyckades med.

I dikten "Vild kärlek" ur hans debutalbum "Vildmarks- och kärleksvisor" beskrivs kärleken som något vilt, nytt och spännande, till skillnad från dikten "Om till din bädd" som finns i hans sista diktsamling. Den känns mer mogen än den vilda, heta kärleken som annars beskrivs. Kanske kan det bero på att Karlfeldts syn på kärleken hade förändrats genom åren, den blev mer djup och bestående än ung och livlig. I dikten "Vild kärlek" beskriver han mannen som en riktig karlakarl, en typisk man med brun bringa och stark kropp, medan den unga kvinnan är slank och förförande. Jag tror att det kanske var önsketänkandet samt viljan att känna sig nyförälskad, som gav Karlfeldt inspiration till dikten.

"Med kjol som till smalbenet räckte en slinka av tattarsläkte,
kom drivande, gänglig och tunn.
När pojken hon vatsnade, log hon,
ett strå ifrån marken tog hon
och kittlade sakta hans mun."

Strofen ur den andra dikten syftar på en gammal kärlek. Raderna och uttrycken har dock i denna dikt inte samma stil som i den vilda kärleksdikten. De är lite mer försiktiga och trygga. De har ändå en passionerad ton i sig, som aldrig försvinner. Jag tror att Karlfeldt hade fått en mer djupare känsla gentemot kärlek.

"Jag var här förr: i vårens rätta vaka,
för år tillbaka, sjöng jag vid din dörr"

Den olyckliga kärleken som Karlfeldt skriver om förekommer i många dikter. Bland annat dikten "Ungdom", som jag tycker handlar om uppväxten, behandlar både kärlek och hat över barndomen och uppväxttiden. Trots alla ondskefulla avsikter som finns här i världen vill Karlfeldt ändå uppmana ungdomen att blicka framåt.

"Vik, dumma spel! Om än på grova sulor,
gå rask och rak, du tidens unge son."

Han lyckas beskriva ungdomen, det nya, som en möjlighet utan gränser. Testa dina vingar och flyg iväg, du har ännu modet och viljan. Du är fortfarande på fri fot och har inte lika djupa rötter som oss andra. Chansen finns fortfarande att göra det du vill - så lyssna till din inre röst.

"Men det är högre ting du vill förnimma,
och du skall känna vad vi alla känt.
Lägg bort din hörlur i en stilla timma
och lyssna till ditt inres instrument."

I dikten "Längtan heter min arvedel" skildrar han sorgen och ensamheten. Han sätter ord på sina känslor och med liknelser från ett påhittat slott och naturen målar han upp bilden av sin längtan.

Längtan heter min arvedel,
slottet i saknadens dalar.
Sakta ett underligt strängaspel
tonar igenom dess salar.

Säg, hvadan kväller du, klagande ström,
djupt ur de skumma gemaken,
du som mig sjunger om dagen i dröm,
sjunger om natten mig vaken?
[...]

Han använder betungande och ledsna ord som skapar en långsam takt i dikten. Det känns som om han sitter och blickar ut över en äng med längtan och sorg, som sakta bildas till en klump i magen. Denna person som finns i han tankar plågar honom med sin närvaro. Den förbjudna kärleken som tvingar honom att "se men inte röra".

Jag tror många kan känna igen sig i den smärta som byggs upp inom honom. Idag har de flesta i sina ungdomsår varit olyckligt kära i någon de vet de aldrig kommer att få. Karlfeldt kände troligtvis samma sak när han nämner kärleken till den som aldrig tycks försvinna ur hans tankar.

"du som mig sjunger om dagen i dröm, sjunger om natten mig vaken"

Gerda Holmberg, Karlfeldts hustru, var honom trogen i ord och handling ända till sin död. De fick fyra barn tillsammans och enligt hans döttrar var Karlfeldt en ovanligt snäll och omtänksam pappa, vars dörr till arbetsrummet alltid stod öppen. Det måste ha varit något alldeles speciellt att ha en pappa som kunde mäta sig med Fröding och Strindberg. Hur många har en pappa som skriver en dikt till sin dotter på hennes ettårsdag?

Första strofen ur dikten "Gratulation":

Du ljuva lilla Anna,
jag kysser din vita panna
och stryker ditt gula hår
med tack för ett lyckligt år.
[...]

Många av Karlfeldts inspirationskällor är med hög sannolikhet kvinnor. Flera kvinnor som funnits dolda i Karlfeldts poesi har under årens lopp kunnat namnges, men Gerda har det skrivits mycket litet om. Deras förhållande var fullt av skuld, svartsjuka, trofasthet och kärlek. Fastän han var velig i sitt förhållande till Gerda, var han henne ändå i grund och botten alltid trofast. Han visade ofta att han var starkt bunden till henne, och ändå längtade han efter att vara fri från henne. Bundenhet och frihetslängtan – det visar Karlfeldts dubbelbottnade natur och velighet. Gerda älskade sin man och såg upp till honom men hon led också av det avstånd som fanns mellan dem.

Dikten "Änklingen" ur diktsamlingen "Hösthorn" talar om det stora avståndet mellan två människor men är också fylld av oerhört mycket ömhet.

"Jag ville allra helst att det skickat sig så, att vi vandrat tillsammans, medan ingenting vart sagt, och känt hur vi blevo till en ifrån två, genom tystnadens ljuva, förenande makt."

Dikten handlar också om det Karlfeldt kände och han berättar om längtan efter Gerdas kärlek. Han ville att den skulle vara mer än vad den var och han kände att det fanns en klyfta mellan dem. Ingen av dem vågade säga hur de kände utan lät sina känslor vara dolda, vilket Karlfeldt senare ångrade.

"Vi gingo på var sin sida av en ström, som allt bredare lopp mot det ändlösa havet."

Ur en av hans sista dikter "Flora och Bellona" var det ändå henne han ville vänta på och träffa, då han gick mot en stilla död. Mot slutet av hans liv ville han bjuda Gerda till en vårlig dal, på det kala berg och i sitt friska liv.

[...]
Som skimrande skuggor vi glida
på vindarna sida vid sida
och tala en stund om vår jäktan och glöd
och den heliga svalka som är
[...]

I den första strofen av dikten nämner han Psyche, och eftersom man så ofta kan finna dubbeltydighet i det Karlfeldt skaldar, finns troligtvis en historia bakom namnet. Historien om Psyche och Eros kan mycket väl liknas vid Gerdas och Karlfeldts förhållande. Psyche var sagoprinsessan som Eros förälskade sig i. Det som är gemensamt för de båda paren är att de träffade sina partners under korta möten och fick utstå hårda prövningar fram till giftermålet.

Som person var Karlfeldt blyg och försökte därför ord för ord skala av alla antydningar som skulle leda till att läsaren visste dikternas ursprung. Det var personliga upplevelser som han helst inte ville att alla skulle känna till. Dikterna blev på så sätt mystiska och intressanta vilket gör att läsaren vill veta mer om historien bakom dem. Hittills har jag inte upptäckt någon som lyckats förmedla en känsla så bra som Karlfeldt. Det kanske är därför vi fortfarande fascineras av att läsa hans dikter.

Kraften och vitaliteten i Karlfeldts lyrik är beroende av att han skrev utifrån de själsliga strider han utkämpade. Jag tror också att det är det som gör skiljer en skald från en annan. Karlfeldt kunde även dikta om de mest vardagliga tingen som en annan kanske inte lade märke till. Hans dikter tar upp allt från humlans livsfärd till bitterheten mot världskrigets ledare. Dikterna tar upp sorg, lycka, ensamhet och lek. De har berört många, och även om han inte är lika aktuell i dagens samhälle, så lever hans verk vidare än idag.

Karlfeldt var en tidstypisk nationalskald som målade upp bilder av samhället och försökte bevara det gamla. Kärleken var för honom som för många andra – fantastisk och eländig, evig och tillfällig.

När jag läser hans dikter sätter sinnena igång och jag kan både se det han såg och känna det han kände. Hans penna och papper var för honom som en målares pensel och duk.

Fakta om Karlfeldts liv är taget ur
"Jag ville ha sagt dig det ömmaste ord" av Carin von Sydow
"Karlfeldt och dalmålningarna" av Ingegerd Fries
Tidsskriften Parnass nr 3, 1993
Dikterna är direkt citerade från: http://sv.wikisource.org/wiki/F%C3%B6rfattare:Erik_Axel_Karlfeldt

Skrivet av
Jenny Forsslund Wilstrand