Mitt möte med Karlfeldt

av LISBETH FORSBERG

Här är morgon utan slut,

Här är Eden österut.

Så står det på den kritade väggen i vår gamla bagarstuga.

Eva står skamsen i lackröd sol,
tummar sin stadiga flkonlövskjol.
Adam, i gröna kalsonger,
grinar av knip och ånger.
– – –
Ängeln med flamgula byxor
reser den största av yxor.

I spisen vid bakugnen sitter jag och läser ur Karlfeldts Dalmålningar, utlagda på rim. Rune Lindström står med pensel och färger och målar ängelns byxor flamgula. Ängeln har stiliga skinnbyxor med tofsar.
"Läs dikterna högt du, så målar jag", ­säger Rune.
Han målar Adams gröna kalsonger och en väldig kurbits bakom ängeln. Adam har leksandshatt med tofsar och Evas fikonlövs­kjol är vid och tjock. Jag är 15 år och Rune är 18 år. Han har fått löfte av kyrkoherden att måla de kritade väggarna i den gamla bagarstugan som hörde till prästgården i Västanfors. Bagarstugan var ett stort ljust rum, som användes av oss ungdomar som lokal för en del av vårt nöjesliv, scouternas patrullmöten, små fester, ja, vi fick till och med ordna dans därnere i bagarstugan. I prästgården fick man inte dansa. Rune målar på väggen Edens lustgård så vacker, med frodiga kurbitsar, men Adam och Eva står där rädda och skamsna under ängelns väldiga yxa. Eva har ett äpple i handen och på himlen ser man en förgrymmad sol med arga ögon och rynkad näsa. Allt var ju så bra.

Adam går i lantmansdrömmar
under gula plommonträd.
Fålen utan bett och tömmar
löper fri i självsådd säd.
Med ett äpple vinkar Eva –
det blir vår,
var hon går;
skära sken kring barmen sväva.
Här är morgon utan slut,
här är Eden österut.

"Här åker Sankt Elia upp till himmelens Land" skriver Rune på väggen, där nästa tavla ska målas. Det är Elie himmelsfärd och det är full fart på dalahästarna:

Det står eld ur deras näsor, det är eld i deras ben,
genom rymderna framila de så fort,
tills de hinna Vintergatan, denna gyllenträdsallén,
som går ända fram till paradisets port.

Rune målar Leksands kyrktorn som en lök, och en frans av mödrar och mör vid skogsbrynet.

Här är blänk av stora vatten,
här är stranden röd och gul
som en örtasäng av mödrar och mör,
och små piltar peka upp emot de flygande hjul:
"Se på grannasfar, så vådligt han kör!"

Rune målar en stilig leksandskarl som står på stranden av Siljan och pekar upp mot himlen, där Sankt Elia far iväg, ivrigt svängande sin gravölshatt. Hög och värdig är hans uppsyn, ty han är kallad av Vår Herre att sitta som en tolvman på rättfärdighetens ting.

och mot knäna står hans gröna paraply.

Elias breda hand vinkar avsked åt hans jorde­levnads bygd och bakom kurbitsen skymtar ett stycke av vårt eget dalaland.
"Läs Jone havsfärd", säger Rune och torkar av penslarna.

Och se här går skeppet, på den saltande våg,
och små dalmasar hänga i dess tackel och tåg;
och den krigsherrn där på backen
med den bakåtböjda nacken,
han som super bakom seglet, är kaptenen, glad i håg.

Nu målar Rune ett vackert skepp med små dalmasar i mastkorgen och på relingen. Seglet sväller och den storskrattande kaptenen har ännu flaskan i sin hand. Två kraftfulla kurbitsar inramar bilden.
Rune skriver på väggen: – Och se här står Jona uti wädret upp och ner –
Han målar den stackars Jona med benen i vädret, på väg rakt in i valfiskens breda käftar, där "tandklaveret" lyser vitt. Och alla på bilden har ordentliga  knätofsar och tofsar i hatten. Jona har tappat sin hatt, men syrtuten, som han bär, har ännu inte blivit beskuren.

– – –
och här visas hur syrtuten,
när som valen stängde truten
vart beskuren och förvandlad till en något spräckt kavaj.

Starkt gripen av den stackars profetens öde läser jag sen hur Jona går på den grönskande strand

Hur han ler emot en skylt, som sticker ut på vänster hand!
Och se här står han vid disken
och begär en sup på fisken,

Nu finns det plats på väggen för Jungfru Maria.

Det skiner så förunderligt ifrån ditt bara hår,
och din panna är som bågiga månen,
när över Bergsängsbackar han vit och lutad går
och lyser genom vårliga slånen.

Jag läser och Rune målar. Han målar en nymåne på himlen och liljeklockor på marken. Kurbitsens nedre blad har ögon som ser farliga och hotande ut. Jungfru Maria är liten och bräcklig med sin "bågiga" panna och ros i handen. Hon är så älsklig, som jag tänker mig att Rune ville ha Marit senare, när han skapade Himlaspelet. ­Runes Jungfru Maria står dock stadigt på jorden och hon har en präktig leksandskjol och nystruken halsduk Man skymtar en gård bakom kurbitsen och den kraftfulla strålen, som ­aftonrodnaden sänder, ser ut att gå ner i Siljan, ända borta vid Gesundaberget, eller kan det vara i Opplimens sjö?

Ja, den strålen som ligger så blänkande och lång
ifrån aftonrodnans fäste över Siljan –
du kunde gå till paradis i kväll din brudegång
på den smala och skälvande tiljan.

Rune Lindström målade sina dalmålningar direkt på putsen i bagarstugan 1934. 1978 lyckades någon överföra målningarna på väv, för då rev man den gamla fina bagarstugan. Målningarna finns nu i församlings­hemmet, Lindgården, strax norr om prästgården i Västanfors, mitt barndomshem.

LISBETH FORSBERG

(Publicerat i Karlfeldtbladet nr 1/2003)