Redaktionellt innehåll
Dikter & Årsböcker

Om Karlfeldts diktning

Karlfeldts diktning - Naturen, kärleken och döden

Det följande är sammanställt med underlag stammande från bl.a. Christer Åsberg, Karl-Ivar Hildeman, Jöran Mjöberg, Staffan Bergsten och Karlfeldt själv.

Erik Axel Karlfeldt
betraktas, trots att det är mer än 80 år sedan han avled, fortfarande som en av de allra största svenska diktarna.
Då är det inte förvånande att han har haft stort inflytande över senare litteratur.

Naturen, kärleken och döden
är de stora ämnena i Erik Axel Karlfeldts diktning.
Professor Karl-Ivar Hildeman har givit beteckningar på Karlfeldts diktning där han menar att det löper tre huvudlinjer genom Karlfeldt dikt:
den blåa fåran, som är Dalälvens genom Karlbo by (naturen, hembygden), den röda tråden som är kärleksdiktningen och den svarta ränningen, förgängelsekänslan (döden). Denna Hildemans beskrivning slog an på svensklärarna som med de tre färgernas symbolik kunde förmedla  "lättfattliga" bilder av Karlfeldts dikt till sina elever. (De tre färgerna finns också representerade på Karlfeldtmedaljen.)

Dalarna, med den brusande älven och de djupa skogarna, kargheten, blomstringen, lukterna, dofterna, är Karlfeldts landskap
Där placerar han sitt diktjag Fridolin som odlar sin åker, och Karlfeldt planterar själv en lustgård på Sångs (Sånggården) i Sjugare by (Leksands socken). Men han tecknar också bilder av Roslagens kust och Ölands Alvar.

Kärleken möter som ungdomens glada och lättsinniga önskedröm, som mannaårens uppslitande lidelse och som den mogne mannens trygghet, grundvalen för hem och familj.

Karlfeldts dikt är full av lust och längtan till livets små och stora glädjeämnen.
Men döden hotar både det egna jaget och allt det goda människan vill bygga. Fruktan för döden dämpas av bondeättlingens visshet om att vara en länk i släktets kedja och en del av naturens kretslopp. Men humorn finns också i skiftande former i hans dikt.

Karlfeldt gnolade ofta fram sina dikter. När man läser dem kan man känna och fångas av rytmen, melodin. Det har därför fallit sig naturligt att Karlfeldts dikter genom åren har lockat många tonsättare. (Se Karlfeldt och musiken och samfundets senare årsutgåvor med kassettband och CD.)

Ingen annan diktare har utnyttjat den samlade svenska ordskatten och själv format så många nya ord som Karlfeldt, enligt karlfeldtkännaren professor Jöran Mjöberg. Karlfeldts förmåga att skapa och variera versformer är unik.

Det svenska språket lever i hans starkt musikaliska rytmer, klanger, rim och bilder.
Karlfeldt är den store språkkonstnären i svensk lyrik.

Monografin "Karlfeldt - DIKT OCH LIV" av Staffan Bergsten publicerades
i mars 2005 (Karlfeldtsamfundets skriftserie nr 37). Där skriver Bergsten:

...." Mycket kan sägas - och mycket har sagts - emot Karlfeldt för storvulen retorik och manschauvinistiska värderingar, och i dessa avseenden hör han till en förgången epok. Men som natur- och kärlekslyriker och det poetiska hantverkets mästare är han evigt ung - det är vad jag hoppas övertyga mina läsare om."

Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda.
Vänd dig från mig, förr´n jag tändes som en mila innantill!
En fiol jag är med världens alla visor i min låda,
du kan bringa den att spela, hur du vill och vad du vill.

Ur Dina ögon äro eldar
Diktsamlingen Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim

 

Karlfeldts presentation av Fridolin

I inledningen till diktsamlingen Fridolins visor (1898) presenterar Karlfeldt
Fridolin - Karlfeldts diktjag, somliga hävdar alter ego:

pict0159 2 Karlfeldt som Akademisekreterare och Fridolin Fridolin kallade sig en studerad karl av bondestam, som återvänt till fädernas värv, enär det syntes honom lockande att gräva i jorden, sedan han all sin tid blott grävt i böckerna. En följd av denna levnadsförändring var, att han ej rätt visste, till vad stånd han numera borde räkna sig. Av åtskilliga skäl kom han sig ej för att välja en maka, ehuru han hyste ganska stor böjelse för äktenskap och var i sina mest manbara år. I sitt ungkarlslivs ensamhet började han förströ sig med visdiktning. Än besjöng han, hur han själv hade det eller haft det, än sökte han föreställa sig hur andra ungkarlar kunde uppfatta sin belägenhet.
Därvid hände det, att somt vart herrskapsvers, somt allmogelåt, somt åter liksom en blandning av båda delarna. Detta sistnämnda tycktes några av hans läsare särskilt illa vara, och en av dem förehöll honom en gång, att man vid diktande strängt måste söndra den folkliga tonen från den uppfostrade och förfinade. 

Då svarade Fridolin: "Därom kan jag ej lägga mig någon stor vinning. Bonde är jag född, herre har jag varit, lantman är jag åter bliven. Min näbb har lärt två läten, som båda vilja göra sig hörda och som flyta ihop i sången, och jag måste sjunga efter min näbb. Låter det underligt, så kan jag ej hjälpa det. För mig är det naturligt att dikta så, och det får gälla vad det kan."

Om Fridolins senare öden må här blott nämnas, att han omsider byggde ett lyckligt hjonelag med en fattig lantjunkers unga och angenäma efterleverska samt att han varit riksdagsman och kom in i utskott.

Mer om Karlfeldts diktning

Under rubriken Sagt och skrivet om Karlfeldt kan du och kommer du att få mer och utförligare synpunkter på Karlfeldts diktning.

Skriv ut