Ryten, I lejonlundar...

av LARS FALK

Vika Kyrka är känd för sina vackra målningar av evangelisterna. Karlfeldt hann inte se dem innan han skrev "Oxen i Sjöga" (1918) utan dikten bygger i stället på Gerda Boëthius' skildring av restaureringen av kyrkan. Gerda Boëthius berättar i Hågkomster och livsintryck att Karlfeldt blev särskilt int­resserad av oxen och örnen. "Han fällde dråpliga uttalanden om oxen, som snabbt växte i hans fantasi till det underdjur, som han härligen beskrivit i dikten. Det hör dock till historien, att han först långt senare begav sig till Vika för att bese sin oxe. Han älskade kyrkan, men oxen blev en oerhörd desillusion." Den tålde inte jämförelse med hans egen skapelse.

Ängel, blås i basunen,
bryt ditt sista sigill!
Smattra, örn,
kring kyrkans hörn
din apokalyptiska drill!
Ryten, I lejonlundar,
ert blodsevangelium!
Oxen ensam begrundar,
stor, sträng, stum.

Vad är en lejonlund? Ordet kommenteras knapphändigt i litteraturen. Karl-Ivar Hildeman var själv från Vika och han har analyserat dikten med hjälp av bevarade manuskript. Karl-Ivar höll i stort sett med Karl-Gustaf Hildebrand om att Karlfeldt hämtat bilderna av de fyra evangelisterna ur Uppenbarelseboken.

Och det första djuret war likt ett lejon, och det andra likt en kalv, och det tredje djuret hade ett anlete såsom en menniska, och det fjerde djuret likt en flygande örn. (Upp 4:7)

Dessa märkliga varelser levde snart sitt eget liv på kyrkväggarna som symboler för de fyra evangelisterna. Människan förvandlades till en ängel, som fick symbolisera Matteus, lejonet svarade mot Markus, örnen mot Johannes och oxen mot Lukas. Liknande motiv förekommer inom andra delar av den kristna konsten: keruberna avbildades om­svepta av vingar och med fyra huvuden av människa, tjur, lejon och örn. Motivet kommer från Mesopotamien, där portarna till tempel och städer bevakades av statyer av bevingade tjurar (shedu) och lejon (lamassu). Karlfeldt ansluter till dessa föreställningar i sin beskrivning av oxen: "vingar gro kring hans bog".

Hildeman kom till en rätt nedslående slutsats: "Karlfeldt hade besvär med lejonet och lundarna, som han behövde av rimskäl, då han med tillropens hjälp gick över till att skärpa kontrasten mellan de övriga evangelistsymbolerna och oxen. ... Karlfeldt försöker manövrera sig fram: Lejon, fyll våra lundar, men återgår till rytandet och resignerar med det bara halvt adekvata "lejonlundar" som dess upphov. Nödtvång mer än bibelpassager förklarar metaforen."

Det låter underligt att Karlfeldt skulle ha svårt att rimma på "begrundar". Problemet är att lejonet inte uppträder tillsammans med ängeln och örnen i Uppenbarelseboken. Det kan ha lett forskarna på villospår, åtminstone om de kräver att varje symbol ska ha en innebörd som stämmer med den tänkta källan (i detta fall Uppenbarelseboken). En sådan logik kommenterades syrligt redan av Jonathan Swift.

As learned commentators view
In Homer more than Homer knew.

Karlfeldts dikt handlar inte om Uppenbarelseboken utan om första världskriget, som såg ut att vara för evigt sommaren 1918. Karlfeldt förknippade kriget med den apokalyptiska kampen: ängeln blåser i basun och örnen skriker som i Uppenbarelsebokens åttonde kapitel, men där nämns inga lejon. Hildebrand antog att lejonet kunde vara den varelse som talar med tordönsröst i Upp 6:1, men medgav själv att det inte förklarar ordet "lejonlundar".

"Ryten, I lejonlundar" betyder förstås att lejonet går i skogen och ryter. Det gör de ofta i Bibeln, eftersom lejon gärna söker vila bland skog och klippor. Enligt min mening associerade Karlfeldt till ett särskilt lejon som är nära förknippat med krig. I den apokryfiska Esras fjärde bok omnämns "ett rytande lejon av skogenom uppväckt" (11:37).

Versen är känd eftersom den gav namn åt "lejonet från Norden" – Gustav II Adolf. Karlfeldt älskade stormaktstiden och förknippade världskriget med det trettioåriga kriget, där kristna också stred mot kristna. Det fanns grupper som hoppades att Sverige skulle gå med på Tysklands sida, men Karlfeldt hörde inte till dem.

Uttrycket "lejonet från Norden" uppkom i början av det trettioåriga kriget. Den protestantiska befolkningen bävade för katolikernas härjningar och skräcken skapade märkliga syner. I Nordslesvig såg befolkning hur arméer från norr och söder drabbade samman uppe bland molnen och i Eger såg man ett lejon besegra en örn.

Efter viss tvekan gick Sverige med i kriget 1628. Den protestantiska propagandan utnämnde genast Gustav II Adolf till "lejonet från Norden "med hänvisning till profetiorna i Esras fjärde bok. Gustavs uppgift var att besegra "örnen", kejsar Fredrik II i Wien, som hade motsvarigheter under första världskriget. Kejsarna i Tyskland, Ryssland och Österrike-Ungern förde örnar i sina vapen och uppfattade sig som person­liga garanter för sammanhållningen i sina riken.  De avsattes alla vid krigets slut.

"Oxen i Sjöga" handlar om en värld i förvandling. Putsen yr och gamla värden förvandlas till stoft. Enligt min mening talar Karlfeldt om världskriget via Esras ord: "Ett rytande lejon ska uppväckas ur skogen och göra slut på örnens regemente". Lejonlundarnas blodsevangelium motsvarar då de uppmaningar till våld som hördes i alla de stridande länderna. Överallt förkunnade kyrkorna att Gud stod på deras sida.

Karlfeldt såg med sorg på blodsutgjutelsen. I dikten vänder han sig till oxen som förkunnar Lukasevangeliets budskap om frid på jorden. Oxen följer det nyfödda ­Jesusbarnet till fridens ängder och kanske hör de änglarna sjunga: "Ära ware Gud i höjdene; och frid på jordene, och menniskomen en god wilje." (Luk. 2:14)

LARS FALK

Publicerat i Karlfeldtbladet nr 2/2007