Rönnerdahl i Fridolins fotspår

Föredrag av Lars Lönnroth vid sommarmötet i Rättvik 2007
Referat av Kerstin Berglund

Att Rönnerdahl skulle dansa i Fridolins spår och därmed anknyta till Erik Axel Karlfeldt var det nog inte många som tänkt sig. Men när vi fick höra föredraget av professor Lars Lönnroth kom många nya kunskaper oss till del. Föreläsaren började med att säga att han inte visste så mycket om Karlfeldt (han hade nya synpunkter när han åkte hem) men som han sa: man kommer ju inte förbi Karlfeldt – och Karlfeldt betydde mycket för Evert Taube.

Taube var i unga år ofta gäst hos Albert Engström och träffade där Karlfeldt. En gång var Taube i sällskap med Albert Engström och Karlfeldt på Den Gyldene Freden. Efter att Taube föredragit sin visa Karl-Alfred och Ellinor uttrycker Karlfeldt sin erkänsla med orden "detta kommer ur folkets djup".

Taube ser Karlfeldt som den stora förebilden och han var imponerad av att Karlfeldt kunde tala med bönder på bönders vis och med lärde män på latin. Han såg Karlfeldt som "en karlakarl" – tidstypisk manschauvinism! När 90-talismen under senare år kom att nedvärderas försvarades den alltid av Taube – som själv av Karl-Ivar Hildeman kallats "den siste nittiotalisten".

Allt eftersom tiden gick började Taube bli trött på sina egna visor och att bara vara Fritiof Andersson i folkparkerna – han ville bli uppskattad också i andra kretsar. I "Rosa på bal" besjunges fröken Rosa som 'en sångmö från Helikons berg', och det är nu han skapar en ny figur: Rönnerdahl. Hans nya alter ego har tydliga drag av Fridolin i Karlfeldts diktning och vill vara både folklig och lärd. Liksom Fridolin är en brygga mellan Hellas och Pungmakarbo vill Taube att hans lyra skall ge eko av Horatius bland Sjösala tallar.

Taube längtade till Rom och den antika världen. Han låter Rönnerdahl vandra i Anienes myrtenlund. Denna lund är den gamla staden Tiburs naturpark och här går Rönnerdahl och målar. Han får se krögarens dotter Sylvia som naken står vid vattnet och hon blir en gudinna för Rönnerdahl. "Är Rönnerdahl tillfinnandes i Anienes myrtenlund'" börjar "Rönnerdahl målar", som på ett underbart sätt skildrar hans möte med Sylvia,'min nymf, min fé'. Kriget kommer och Taube måste stanna hemma i Sverige. En av hans sista sånger är Vals på Sunnanö, nu är Rönnerdahl gammal och är inte längre någon kvinnokarl.

Taubes Vals i Provence har direkt anknytning till Karlfeldt och hans dikt Den blodiga sotarn. Karlfeldt skriver:

Den blodiga sotarn sov bland slagg
i jungfrumariesänghalmsdagg.
Jordmust dryper, hio, hio, sotarehio, ur
dina plagg.
Med nacken mot den blåa sten,
svart och röd i månens sken,
armarna höll du, hio, hio sotarehio, kring
mina ben.
(hio, hio sotarnas yrkesrop enligt utsaga av skalden)

Taube skaldar:

Men vild är Karlfeldts fejare
och vältrar sig med skrän,
när min är som en hejare
att skatta fikonträn.
Av blåa fikons röda saft
min sotare är våt,
han dricker vin, han skrattar glatt,
men brännvinstörstig och besatt
och kvalfylld i sin kärleksnatt
är sotarn nordanåt

När man jämför de båda dikterna märker man genast att Taubes dikt är mycket lugnare. Karlfeldts sotare är en tämligen råbarkad karl, men också Taube låter i sin dikt det kraftfulla, lite råa komma fram. Det manlighetsideal som Karlfeldt hade, fascinerade i hög grad Taube. Han ville i mångt och mycket efterlikna den beundrade skalden
.
Lönnroth berättade en händelse, som kanske är en skröna men låt så vara: Karlfeldt och Taube var på besök hos Albert Engström. Det dracks en hel del ädla drycker och Taube somnade på en soffa. Då löste Karlfeldt upp skosnörena på Taubes lackskor i Albert Engströms åsyn och Taube vaknade. Denna episod kan man tolka som att Karlfeldt befriar Taube till att skriva.

Att Evert Taube har tagit starka intryck av Karlfeldt är tämligen klart. Man kan också jämföra Svarta Rudolf med Sjömansvisan av Taube. Likaså är det uppenbart att Evert Taube hyste en stark önskan att komma in i Svenska Akademien.
Evert Taube har givit oss en ovärderlig visskatt och Karlfeldt en ovärderlig dikt­skatt. Två olika personligheter i svensk diktning men med olika slags folklighet, som vi inte vill vara utan.

Avslutningasvis vill jag citera vad Taube själv uttryckt:

Hos Phyllis må Horatius visor klinga
men dina sjungs av Karin Johansson.

KERSTIN BERGLUND

Publicerat i Karlfeldtbladet nr 2/2007