Redaktionellt innehåll
Dikter & Årsböcker

Tankar om Fridolins Lustgård och dikten Kom i lunden

av CARIN VON SYDOW

Kom i lunden, räck mig kannan
under våra lönnars glans.
Låt mig vira dig om pannan
mina jägarvisors krans.
Jordens höst skall ej fördärva
kransen, som din spelman ger:
den är tecknet: du skall ärva
landet, där ej sol går ner.

Skuggan som allt liv fördystrar,
tidens frost, som svala gör
dina obesjungna systrar,
finnas ej för visans mör.
Deras kärleks unga lundar
skifta aldrig doft och röst,
outsläcklig längtan  rundar
deras bävande små bröst.

Fägring flyr; på ängen mister
sista nejlikan sin glöd –
visans mö på lätta vrister
dansar alltid frisk och röd.
Så, när sena vintrar slunga
snö i våra levnadsspår,
skall du blomma bland de unga
i min sång från trotsig vår.

Och då skola mänskor säga:
Sällsamt sälle Fridolin!
Huru vart han värd att äga
sådan skatt och pärleskrin?
Hjältar, stormande kring jorden,
sökte fåfängt med sitt svärd
lyckan, som är denne vorden
kamplöst på hans dunkla färd.

Och jag ler, då jag dem svarar,
som i trotsig vår jag lett,
och som nu min sång förklarar:
av ett under är det skett.
Där jag lopp min skalkhets vägar,
högg mig lyckan i mitt skört,
där jag drack min ampra bägar,
göts den full med ljuvlig vört.

Fridolins lustgård är en diktsamling där man i flera dikter anar en melankolisk, harmsen, besviken skald – en god grogrund för inspiration till diktskapande. Där finns också dikter, där han med humor ser på sin inte alltför glada situation. Den svarta linjen i hans diktning löper jämsides med kärlekens röda. I ett brev till den gode vännen, författaren Fredrik Vetterlund skriver Karlfeldt den 6 november 1900:

"Tack för ditt brev! Det var mig välkommet, som en väns hälsning alltid är, särskilt för den som i det stora hela, midt i folkvimlet, är så ensam som jag. ... Sedan vi råkades, har en storm gått fram genom mitt eget liv. Den hviner ännu och fyller min tillvaro ömsom med hänryckning, ömsom med förtvivlan. Nå väl, det är dock värdt att leva, när man lever intensivt. Men så intensivt har mitt inre liv, under yttre lugn, varit denna sommar och höst, att jag känt mig undergången nära." (En löskekarl av Hildeman 1977)

Stormen, som gått fram, handlade om en kärlekshistoria. Det berättade både Fredrik Vetterlund och Gerda Karlfeldt för Karl-Ivar Hildeman. Men mer än så sa de aldrig. Jag var själv med, då Gerda sammanbitet svarade med tystnad på Hildemans frågor. Vännen kapten Malmberg kände till denna kris i Karlfeldts liv. Malmberg skriver i Hågkomster och Livsintryck:

"En ytlig och tillfällig betraktare fick lätt intrycket av ett orubbligt och sunt lugn hos denne trygge och kraftige dalkarl. Det var mycket i denna sammansatta, rikt fasetterade natur, som ej syntes utåt. Det fanns dock perioder, då disharmonien i det inre var mera påfallande. Under dessa tider skrev han mycket. Det är ju så, att var smärta har sitt skrik, blott lyckan tiger still. Omkring sekelskiftet var han betänkt på att lämna Sverige och tryckande förhållanden och flytta över till England för ett långvarigt, inbringande arbete. Vi uppmanade honom att plocka fram vad som fanns i skrivbordslådan i stället och komma med en ny bok. Han erkände sedan, att där låg mer än han tänkte sig –"
Fridolins Lustgård och Dalmålningar på rim kom ut 1901 medan författaren var på resa i Italien. Hans förläggare fick sända recensionerna dit. Det blev den bok, som han på allvar slog igenom med som skald. Flera av dikterna i Fridolins Lustgård talar om disharmoni och besvikelse, men de omramas av två dikter som ser framåt. I den första dikten Lustgården skriver Karlfeldt:

Hav tack att ej du slog mig vanför, liv,
att jag är stridbart stark, fast såren ömma,
att jag är djärv och het och nog naiv
att hänryckt sjunga och att ljuvligt drömma!

Och i den sista dikten Löskekarlarnes sång kan löskekarlen jubla:

Nu är mörkrets fasor övervunna,
nu kan jag le, ty jag har skådat döden.
Nu är smärtorna som ris förbrunna
i all den heliga och stora glöden.
Jag lever – flöden
av ungdom flamma upp ur årens bränder
och mot det rika livet och dess öden
välkomnande jag sträcker mina händer.

En av dikterna i Fridolins lustgård är Kom i lunden. En månad innan Karlfeldt skrev brevet till Vetterlund, stod den i oktober 1900 i tidskriften Idun och hette då Vårsång i höstlunden. Efter Karlfeldts sätt att se, tyckte han, att han vid 36 års ålder hade nått livets höst, men kunde trotsa åren och sjunga en kärlekens vårsång.

Kom i lunden har kallats en friardikt – skalden, spelmannen, diktjaget lockar den han älskar med att genom dikten göra henne odödlig. Jordens höst – förgängelsen, glömskan skall inte fördärva kransen, dikten, som hennes spelman ger, "den är tecknet du skall ärva/ landet där ej sol går ner." Dikten kommer att leva, inte glömmas bort. 27 år senare skulle skalden komma med liknande övertygelse i dikten Kurbits­målning: "Men hundrade år och mera/ kurbitsen står stolt som en prins."
"Skuggan som allt liv fördystrar" – så koncentrerat beskriver Karlfeldt sin fruktan för förgängelse och död. Men förgängelse och död existerar inte för den som är en diktares sångmö. Hennes obesjungna systrar kommer att glömmas bort, men sångmön kommer alltid att bli ihågkommen: "- när sena vintrar slunga/ snö i våra levnadsspår/ skall du blomma bland de unga/ i min sång från trotsig vår."

Krigshjältar kämpar på vår jord, men lyckliga blir de inte. Och så blir Fridolin lycklig utan kamp! Han möter lyckan – en kvinna – när han går där i sina sorgsna och bittra tankar. "Huru vart han värd att äga/ sådan skatt och pärleskrin?" Han ger svaret: "av ett under är det skett."

Gerda Karlfeldt kallade sin man för en kvinnornas Don Juan, men han hade inte alltid framgång hos det täcka könet. Erfarenheterna gjorde honom ofta besviken, bitter, han fick ofta dricka sin "ampra bägar". Den känslan var han fylld av då han mötte diktens "du", som fick honom att bli förälskad, kanske uppleva allvarlig kärlek. Bitterheten försvann och ersattes av en ljuvlig lyckokänsla.

Där jag lopp min skalkhets vägar,
högg mig lyckan i mitt skört,
där jag drack min ampra bägar,
göts de full med ljuvlig vört.

Om jag leker med tanken att sätta dikten i samband med brevet till Vetterlund, där Karlfeldt skriver om stormen, som ­viner och fyller hans liv "ömsom med hänryckning och ömsom med förtvivlan", fick friardikten inte något positivt svar. En kort tid hade han dock varit lycklig, ägt "skatt och pärleskrin". Och diktens "du" – vem hon nu var – gick till "landet där ej sol går ner".

CARIN VON SYDOW

Publicerad i Karlfeldtbladet nr 1/2011

Skriv ut