Redaktionellt innehåll
Dikter & Årsböcker

Väverskan

Hösthorn (1927)

Jag väver i flossa
en matta så lång,
som skogarnas mossa,
som rosendegång.
På den skall du vanka
och reda de tankar
som växa till sång.

Jag väver en rya
för ditt gästabudshus,
med djärva och nya
och lustiga krus.
Jag väver dig drällen
att skina om kvällen
under blommor och ljus.

Jag väver dig lakan,
sparlakan, med förlov,
att du längtar från vakan
till din gröna alkov.
Och vill du mig glömma
eller vill du om mig drömma,
så har du mitt lov.

Det sjunger på ängen:
Du gamla fiolin.
Den låter, refrängen,
som »du gamla Fridolin«.
Jag väver dig dukar
som om halsen man brukar,
att kläda dig fin.

Och själv står du på gården,
just lik som du var.
Det skimrar av bården,
där skyttelen far.
Det lyser kring din panna.
Kom, ungdom, och stanna!
Kom, sommar, och bliv kvar!


Förklaringar:
1. flossa allmogevävnad med tofsar i mönster; rosendegång avser en gång kantad med rosor, anspelar samtidigt på en vävnadsteknik, rosengång
2. rya flossavävnad med lång lugg till mattor och täcken; drällen dräll: damastliknande vävnad av linne
3. sparlakan sängförhängen; med förlov med tillåtelse
4. Du gamla fiolin i visan om Per Spelman förekommer dessa ord i refrängen
5. just lik som du var som du var i unga år; skyttelen ett verktyg med garnspole som träs fram och tillbaka i väven för att bygga upp den