Redaktionellt innehåll
Dikter & Årsböcker

Två stämmor

Fridolins visor (1898)

Giv mig ett strängaspel att ljuvligt leka
för alla hjärtan trånande och veka!
Gör mjuk och lätt min tunga hand att smeka
de fina kinder drömmarna gjort bleka!
Du borgens vita duva, solen sjunker
och månen framgår över liljors dal;
då suckar under lindarna din junker,
din evigt ömme junker Näktergal.

Giv mig en sång för dem som le och glöda,
när trotsigt unga glädjetoner flöda!
Giv mig en rastlös fot för dansens möda
och trofast arm att tärnans midja stöda!
Kom, hyddans bruna lärka! Jorden fejas
och blomstren springa rikt ur gren och lök.
Med skogens vårspel blandas min skallmejas;
jag är din evigt glade spelman Gök.


Förklaringar:
De två stroferna i "Två stämmor" byggs upp kring två antitetiska uttryck, dels de som förknippas med den förfinade, melankoliska näktergalen, dels de som hör samman med den rustika, glada göken. I första strofen återfinns ord och uttryck från den höviska diktningens schabloner: borgens vita duva, liljors dal, junkern som suckar under lindarna.
1. att ljuvligt leka att ljuvligt spela på; borgens vita duva slottsjungfrun; junker ung ädling
2. tärnans flickans; hyddans bruna lärka den enkla boningens unga kvinna, motsatsen till borgens vita duva; blomstren springa blommorna slår ut; skallmejas skalmeja är ett folkligt träblåsinstrument