Redaktionellt innehåll
Dikter & Årsböcker

Nu lyser månen klar och kall

Vildmarks- och kärleksvisor (1895)

Nu lyser månen klar och kall
som min stolta älskades öga,
och vinden går fram med dån och skall,
och löven från kronorna snöga.

Nu skymtar emellan ekarna fram
det vita tvåvåningshuset.
Där sover bland buskar rudornas damm,
så still i det gnyende bruset –
likt ett kvinnohjärta, kyligt och lugnt,
fast lidelsen andas däröver tungt.
Bak en mörk gardin som en brandgul punkt
skiner det ensamma ljuset.

Hon vakar där inne, den svala mön,
madonnan, den dägliga, blonda,
som log åt min dyrkan, min brinnande bön
och njöt av min själavånda.

Och jag drömmer hon sitter med håret fritt
och händer mot ögonen tryckta
och lyss till nattens vinande ritt,
medan tankarna komma och flykta.

»Det skall irra en man i den svarta skog.
Tyst, var det en hand som mot rutan slog?
Nej, stormen virvlar med grus och sten;
och gården är tom, och timmen är sen,
och dörrarna troget lyckta.«


Förklaringar:
"Nu lyser månen klar och kall" trycktes första gången tillsammans med "Det skulle vara en midnattsstund ..." under titeln "Drömfragment 1–2" i Ny Illustrerad Tidning 26/11 1892.

1. snöga snöa, falla
2. rudornas ruda: karpfisk
3. dägliga dejliga, vackra
4. nattens vinande ritt nattens storm; lyckta stängda