Redaktionellt innehåll
Dikter & Årsböcker

Kornknarr, sänghalm

Hösthorn (1927)

Nu när de trötta sova,
kornknarr, sänghalm,
vill jag gå ut och lova
skymningens unge gud.
Ned över gula bingar,
kornknarr, sänghalm,
sänker han mjuka vingar,
sakta och utan ljud.

Två äro de som vaka,
kornknarr, sänghalm,
medan hans blonda maka
öppnar sig kärleksvarm,
tjust av hans ögonsvärta –
kornknarr, sänghalm,
sången ur åkerns hjärta,
doften av jordens barm.

Lovsång och vällukt välla,
kornknarr, sänghalm.
Dimman från ängens källa
smyger sig till hans bröst.
Nejden befriat andas,
kornknarr, sänghalm,
sommar och svalka blandas,
avlande sonen höst.

Bären, min barndoms vänner,
kornknarr, sänghalm,
allt vad av andakt känner
min lågande bondesjäl.
Lyften på sträng och ånga,
kornknarr, sänghalm,
bönen och mina många
brinnande års farväl.


Förklaringar:
Kornknarr brun och grå rallfågel med knarrande läte; sänghalm gulmåra, Jungfru Marie sänghalm
1. de trötta människorna; lova lovsjunga; bingar buntar av t.ex. säd, kan även tolkas som mognande sädesfält
2. hans blonda maka det ljusa landskapet med åkrar och ängar; ögonsvärta bild för skymningsljuset; sången ur åkerns hjärta kornknarrens sång; doften av jordens barm gulmårans doft; barm bröst
3. Lovsång kornknarrens sång; vällukt gulmårans doft; hans bröst skymningsgudens bröst
4. sträng och ånga kornknarrens sång och gulmårans doft