Redaktionellt innehåll
Dikter & Årsböcker

Karl Johan

Hösthorn (1927)

                     Dalmålning

Karl Johan, se Karl Johan!
                    Han står på Stockholms slott
med stort och krutsprängt väderhorn
                    och hår som skiner blått.
På svalen utåt strömmen
                    han står med stav i hand
och sträcker den befallande
                    ut över folk och land.

Väl mången konungsfågel
                    flög upp från ringa torp,
men denne höge flygaren
                    var både örn och korp.
Han kom från fjärran snöberg,
                    från fältens kvava slakt
och tog det fasta näste
                    som Upplands Vasar lagt.

Karl Johan, se Karl Johan!
                    Han står på Mora strand.
Han räckte mig, beskedlig man,
                    en vit och nådig hand.
Han log med vassa läppar
                    och talade därhos,
men han var ingen dalkarl,
                    och jag är ej fransos.

Det sägs han ofta dundrat
                    på mål som få förstått,
då sprungo hovman och lakej,
                    det smattrade som skott.
Det sägs han smålett åter,
                    och bättre man förstod
den vackra min som skvallrade,
                    att innerst han var god.

Kanhända, ja kanhända
                    det strimmat i hans själ
en aning om det kärva folk
                    som visst han ville väl.
Han stod för det som bortskymd
                    av äventyrens glans;
kanhända att han sörjde,
                    att aldrig det vart hans.

Karl Johan, se Karl Johan!
                    Här svävar han i skyn,
en skum kerub med vingar
                    vid vintrigt himlabryn.
Därnedan släpar dalfolk
                    hans tunga sarkofag.
Karl-Johansmarschen spelar än
                    på tavlan natt och dag.

Så se vi dig, Karl Johan,
                    en skymlande gestalt.
Men du var kunglig i dig själv,
                    och det förklarar allt.
Lugn steg du som en Fenix
                    ur tidens vilda brand,
den siste sagokungen
                    i Sveriges gamla land.


Förklaringar:
Karl XIV Johan är ett vanligt motiv både på dalmålningar och kistbrev, dvs. handkolorerade tryck eller träsnitt som ofta klistrades på kistlockets insida.

1. väderhorn näsa; svalen svalgången
2. örn kungasymbol; korp anspelar på att korpen livnärde sig på slagfältens offer; fältens kvava slakt syftar på Karl Johans tid som befälhavare under Napoleon; det fasta näste Sverige; Upplands Vasar kungaätten Vasa
3. därhos därtill; han var ingen dalkarl ... fransos Karl XIV Johan lärde sig aldrig svenska
5. strimmat glänst till
6. kerub ängel med ett barns utseende; himlabryn horisont; Därnedan släpar ... sarkofag kungens sarkofag tillverkades i porfyr från Älvdalen och drogs på släde över snön till Gävle av 300 dalkarlar; Karl-Johansmarschen denna marsch spelades på färden till Gävle
7. skymlande otydlig; Fenix enligt den fornegyptiska myten stiger denna fågel föryngrad ur den renande elden