Redaktionellt innehåll
Dikter & Årsböcker

Den blodiga sotarn

Flora och Pomona (1906)

     En svartmuskig kvinna satt på stranden
              vid Luffarbo och sjöng

Den blodiga sotarn sov bland slagg
i jungfrumariesänghalmsdagg.
Jordmust dryper, hio, hio, sotarehio, ur dina plagg.
Med nacken mot den blåa sten,
svart och röd i månens sken,
armarna höll du, hio, hio, sotarehio, kring mina ben.

Den blodiga sotarn gick på bal,
tog sig en ros i Pillmans dal.
Svajig var du, hio, hio, sotarehio, blank och smal.
Maka dej, knöl! Å hut! Va falls?
Här ska ni se en sotarevals.
Armarna höll du, hio, hio, sotarehio, kring min hals.

Den blodiga sotarn gav mig ring,
gjorde mig tung och for på ting.
Åker du bunden, hio, hio, sotarehio, land ikring?
Leker du än ditt lätta liv –
raka och rep och kyss och kiv?
Trampar du valsen, hio, hio, sotarevals med ros och kniv?


Förklaringar:
Luffarbo det folkliga namnet på en stuga i trakten av Hedemora, som skalden hyrde en sommar vid sekelskiftet.
1. slagg biprodukt vid framställning av järn; jungfrumariesänghalmsdagg gulmårans dagg; hio, hio sotarnas yrkesrop, enligt utsaga av skalden; den blåa sten slaggstenen
2. tog sig en ros ros, här: flicka; Pillmans dal Pillman, återkommande namn i flera av Karlfeldts dikter
3. tung här: gravid; for på ting fick inför tinget svara för sitt faderskap; raka skrapjärn, sotarens arbetsverktyg; ros och kniv kärlek och slagsmål