Redaktionellt innehåll
Dikter & Årsböcker

Testar att lägga upp videoklipp

Här ska klippet ligga

<iframe width="480" height="360" src="http://www.youtube.com/embed/NMwAEbjOQiI?rel=0" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

Pressens recensioner av E. A. Karlfeldt, Samlade dikter med kommentarer av Johan Stenström belyser temat "Är Karlfeldt aktuell än idag?". Nedan följer några axplock

Eva Ström
- författare och läkare
SDS 5 januari 2001

"Den sårbare Karlfeldt

I en kommenterad nyutgåva av Karlfeldts dikter påstås att diktaren lever. Visst lever Karlfeldts dikt fortfarande, men inte som nationalromantiskt monument utan i kraft av sin sårbarhet. Det menar Eva Ström som läst samlingen.

..................

Den forne nationalpoeten, så firad och uppburen av tidigare generationer, är han idag någonting mer än en språklig inventarieförteckning över en förgången livsstil och över förgångna poetiska ideal?

...............

Det är mycket som en nutida läsare tycker sig kunna undvara, mycket som känns stelt, konstlat och dött och det slår mig också att dessa mer umbärliga dikter kanske aldrig varit riktigt levande någonsin. Men den kärna av dikter som alltid varit älskade lever ännu, kanske för att de är mer komplicerade och dubbelbottnade än man initialt förstått.

..................

Den dröm om manlighet och trygghet som så ofta varieras hos Karlfeldt kan ses som ett besvärjande försök att skapa en entydig manlig identitet. Men det är när Karlfeldt indirekt vågar närma sig såret och fadersarvet han blir intressant som diktare, när han skriver om förnedring, utstötthet och ensamhet. I gestalter som Löskerkarlen speglas rotlöshet och utanförskap. Till och med längtan irrar hemlös hos Karlfeldt. Det är en längtan på egen hand, en längtan för längtans skull.

..................

Egendomligt nog lyckas han ofta mycket väl när han skildrar kvinnor som i Vallfärd, eller i Häxorna som fortfarande är suggestivt erotisk.

Då stod i skyn en båge spänd
och sköt en plötslig il
Då skalv du, frysande och bränd
det var demonens pil

Det är rader som i sitt nakna utanförskap oväntat kan erinra om en nutida Bruno K Öijer. Häxorna, Sub luna, Träslottet, Nattyxne utövar ännu sin säregna förtrollning. Det är när man förnimmer sprickorna och skalvet i Karlfeldts diktning som han lever, i den mörka hemlighetsfulla skälvning han själv inte verkar att rå över och det är där vi kan komma denne så slutne och distanserade diktare till mötes. Det är i dessa dunkla stråk Karlfeldt fortsätter att leva, inte i den stelt uppmålade, uppfordrande kulissvärld han så gärna ville anamma som sin."

EVA STRÖM
-författare och läkare
SDS 5 januari 2001

------------------------------

 

Thomas Olsson
Nya Wärmlands Tidning
4 december 2001

"Erik Axel Karlfeldts dikt har om och om igen dödförklarats och setts som alltför banal. Trots det är han fortfarande en av våra mest kända poeter...

Erik Axel Karlfeldt är onekligen en poet som läses av många. Ändå är det inte särskilt många av dagens poeter och kritiker som framhåller Karlfeldt som en förebild eller stor inspirationskälla.

En av dem är poeten, kritikern och den nytillträdde BLM-redaktören Kristoffer Leandoer som haft ett långt kärleksförhållande till Karlfeldts poesi.

Han anser att uppfattningen att Karlfeldt skulle vara mindre intressant att läsa och studera än till exempel Fröding främst beror på okunskap eller missförstånd. Karlfeldt är väldigt mycket av en poets poet eftersom det finns så oerhört mycket att lära sig av honom. Han är en mästare, säger Kristoffer Leandoer eftertänksamt innan han fortsätter:

- När det gäller maximal användning av ordens associativa och musikaliska laddning är han fortfarande oöverträffad inom det svenska språket. Det skulle i så fall bara vara av Erik Johan Stagnelius..."

Thomas Olsson
Nya Värmlands Tidning
4 december 2001

------------------------------

 

Rune Larsson
Borås Tidning
23 november 2001

".....................

Hundratals uttryck av skalden berikar den litterära tillgång, som brukar kallas för bevingade ord – "den vår de svaga kallar höst", "längtan heter min arvedel", "dina ögon äro eldar", "jag dansade en sommar", du dansar, bleka ungdom", "höstmånens röda kastrull", "snabbt jagar stormen våra år", "han talar med bönder på bönders sätt men med lärde män på latin". Listan är lång.

När en lyriker målande meningar förvandlas till praktisk prosa och återges på både kultur- och ledarsidor är det ett mått på artistiskt mästerskap.

I tonsatt form når Karlfeldt än i dag en betydande publik, fastän få reflekterar över vem som skrivit de så självklart musikaliska texterna. Många har säkert gripits av skönheten i porträttet av den väna Jungfru Maria, hon med mandelblommans hy, och på personalfesten gnolat med i allsånghäftets Svarta Rudolf eller I Lissabon där dansa de, utan att ägna en tanke åt Erik Axel Karlfeldt.

Därmed är sagt att Karlfeldt är närvarande i flera sammanhang utan att vi ens anar det.

I en äldre, snabbt krympande generation, är vi åtskilliga lyrikvänner, som en gång närmast dyrkade Karlfeldt och snabbt lärde oss flera av hans dikter utantill. Vi kan dem fortfarande, även om vi med åren avlägsnat oss från vissa inslag och kommit att stå alltmer främmande inför somliga bilder och stämningar.

En yngre publik hyllar inte Karlfeldt. Den lär finna honom alltför svår, mossig och otidsenlig.

.....................

Att lansera Karlfeldt på 2000-talet är ett vågstycke och en utmaning av format.

..........................."

Rune Larsson
Borås Tidning
23 november 2001

------------------------------

 

Rolf Knutsson
Nya Dagen
5 december 2001

"Karlfeldt – vemodets och kärlekens diktare

.....................

I Sverige var Karlfeldt en känd diktare, men inte alls i samma utsträckning utomlands. Där frågade man sig lite undrande vem han var.

För oss svenskar av senare årgång är han ju framför allt känd genom de dikter som tonsatts och som fortfarande tillhör den svenska visskatten. Visor som Aspåkerspolska, I Lissabon där dansa de, Dina ögon äro eldar och Svarta Rudolf sjungs än idag.

För den unga nuförtiden är Karlfeldt nästan helt glömd. I samtal med unga studerande människor har jag inte stött på någon som känt till honom, mer än möjligen till namnet och allra minst som svensk Nobelpristagare i litteratur.

........................

När nu Karlfeldts "Samlade dikter" kommer ut i en 600 sidor fullmatad volym med kommentarer och ordförklaringar av Johan Stenström känns det som en spännande och utmanande uppgift att se vad som känns härdigt levande än i dag.

Och jag lovar efter idogt läsande, Karlfeldt är fortfarande mycket intressant och det är möjligt att hela tiden göra nya upptäckter i hans metaforrika folkliga dikter.

Dina ögon äro eldar ur diktsamlingen Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim (1901) är en av de vackraste kärleksdikter jag känner till.

Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda.
Vänd dig från mig, förr´n jag tändes som en mila innantill!
En fiol jag är med världens alla visor i min låda,
du kan bringa den att spela, hur du vill och vad du vill.

Så börjar dikten och i sista versen skriver diktaren:
Vänd dig till mig, vänd dig från mig! Som en höstkväll låt oss brinna!

Här dyker ett favorittema hos författaren upp. Hösten som livgivare, försoning och stundtals något fyllt av vishet och tröst.

Jag har alltid läst dikten som den står, eller som den sjungits, men i den nya boken finns förklaringar och "tolkningar". Det gör den här dikten ja, hela boken mera läsvärd.

.....................

Mycket i dikterna handlar om den erotiska kärleken och en oändlig längtan hos honom själv att uppgå i den. Den kärlek han söker och skriver om har en undergångskänsla i sig. I Flora och Pomona (1906) märks detta, men genom hela sitt liv och diktning beskriver han en längtan efter något han aldrig hittade och som han inte heller erkände handlade om honom själv. Ett exempel ur dikten Nattyxne:

Veneris blomma, nosserot,
vinden far upp, som sov vid din fot
ur mörkret ett lidelsens stråkdrag svingar
på flädermusvingar
mot månen klot.
Jungfrublomma, böj dina knän,
oskuld som brytes, dess doft är frän.
Vet du de skära drömmarnas öde?
Djupt i din rot går ett hemligt flöde,
en jordbrygd skum,
Veneris blomma, Satyrium."

Rolf Knutsson
Nya Dagen
5 december 2001

------------------------------

 

Bengt Emil Johnsson
DN
26 november 2001

"Vindens centrala betydelse för Karlfeldt får ett märkligt, gripande och nästan "modernistiskt" avskalat uttryck i dikten Första minnet som ingår i Karlfeldts sista samling.

Det är långt, långt borta på en väg, det är halt,
Svart och kallt,
det är vind, stark vind."

Bengt Emil Johnsson
DN
26 november 2001

Utdrag ur den vinnande uppsatsen i Ungdomens Karlfeldtpris 2018 av Simon Thelaus

I den här uppsatsen kommer jag att uppsöka ett av centrallyrikens mest kärnfulla begrepp: ”Dikten”. Som motiv är dikten en av den lyriska historiens längst spunna garn. Redan Pindaros virkade med det i orden ”Må min konst ge den vingar!” ur det åttonde Pythiska odet.När Keats sedan skriver ”Where’s the Poet? Show him! show him,/Muses Nine! that I may know him” är det ett över två millenier oavbrutet nystande efter den lyriska strängens spännvidd som åter uppenbarar sig.När ”dikten” framträder i dikten uppstår en slags spegeleffekt, där existentiell självmedvetenhet möjligen kan skådas i reflektionen. Kanske finns där en ansats till att förklara sig själv för det rum där den träder fram. ”Dikten” i dikten kan således ge upphov till en slags fragmenterad poetik där spår av en diktares litterära ontologi kan finnas implicerad.

----

  • Vilken funktion har ”dikten” som motiv och ”diktaren” som karaktär i Karlfeldts Hösthorn? 
  • Hur förhåller sig Karlfeldts sentida poetik till modernismens diktsyn?

Analys 

2.1 Tal vid Svenska Akademins högtidsdag 1919 

Lördagen den 20 december 1919 håller Karlfeldt ett tal under den Svenska Akademiens högtidsdag (=SAh) där han tydligt berör dikten och diktarens roll i en värld som just genomgått det stora kriget. I talets anslag gör Karlfeldt klart ”att materialismen som världsstyrande princip kommit på skam”, och att den kommer att ”duka under för anden i världen”. Detta är ett inledande ställningstagande för en idealistisk konstsyn som utvecklas när han i efterkrigstiden, omdöpt till ”uppbyggnadens tid”, kallar på ”andens arbetare” att åter resa kulturen genom den andliga odlingen. (SAh s.4) Det är föremål för diskussion om Karfeldts idealism är något han tagit upp från det krav i Nobeltestamentets på att litteraturpriset ska delas ut i “idealisk riktning”. Här tar vi dock emot den ofiltrerat, och konstaterar att det är en idealism vars andliga manifestation kräver ett arbete utfört av en agent. (Vi har att tala om en andlighet) 

Om poesins förhållande till människan och världen säger Karlfeldt att den ”som känsla och åskådning [är] ett grundelement i människans själ”. (SAh s.5) Därtill påstår han att ”[r]ytmens makt över sinnet sammanhänger med naturlag”. (SAh s.6) Jag uttolkar här, via tyskans geist, ett synonymt förhållande mellan ”ande”, ”själ”, och ”sinne”. Genom denna disposition ser vi att andligheten är möjlig att placera simultant såväl i världsalltet som individen. Detta, i kombination med att poesins andliga villkor - känsla, åskådning, och rytm - beskrivs i termer av grundelement och naturlag, ger uppfattningen att poesin styrs av objektiva villkor. Poesin är för Karlfeldt på så sätt, snarare än en intern affär, ett fenomen som uppstår i en delad yttre verklighet. Andearbetet, av vilken den poetiska verksamheten är en del, kräver ett förhållningssätt till världssjälens lag, och diktarens uppgift blir i denna tolkningslinje att genom dikten finna och uttrycka känsla, åskådning, och rytm som finner en meningsfull resonans med världssjälens lagar. 

På flera sätt låter Karlfeldt dikten följa förläggningen av själen till yttervärlden. Karlfeldt säger att ”språket är orgel och basun och flöjt och violin, allt vad du vill och kan”, vilket gör att diktens själva substans uppstår när en delad rymd fylls av ljudvågor. (SAh s. 6) Detta hänger samman med att lyriken, som Delblanc skriver, för Karlfeldt skulle vara kollektivt sångbar i kontrast till den modernistiska poesins internaliserade läsning. Jag vill hävda att genom tonen får språk, instrument, och allt som kan ge upphov till välljud ett släktskap, vilket gör att samtliga dessa begrepp kan tolkas som “dikt” i Karlfeldts diktning. Detta stärks dessutom av en observation som Otterberg gör: det att sång, från såväl människor som fåglar, liksom musik, från såväl lyran som andra instrument, har en nära symboliska och etymologiska kopplingar till dikten. I beaktande av den idealism Karlfeldt ger uttryck för blir relationen begreppen emellan metonymisk, där de enskilda ljudkällorna är del av samma helhetligt universella klang. På samma sätt som med rytm och ljud verkar dikten dela externa objektiva villkor för till- och framväxt med det organiska livet. Detta blir tydligt när diktens utveckling, som en del av världsandens, beskrivs med bilder från växtriket. Anden är något som odlas, dikten sägs vara naturens förtrogna, och både visdom liksom lögn blomstrar genom poesin. (SAh s.4,8) Dikten kan vara en producent av helande örter och det är i diktens möte med nejderna ”dikt får sitt namn förklarat i ideell sanning”. (SAh s.9) Därtill belyses i symbolerna Yggrdrasil och Mimers brunn världsandens orubblighet i sammanväxten av natur och poesi. (SAh s.4-5) Dikten som följer den naturgivna formen inte bara till rytm och ljud utan även morfologi har ytterligare möjlighet att bli en bestående manifestation av världsanden. 

Inte heller diktaren lyder under enskilda inre villkor. Karlfeldt säger att ”de stora skalderna ha alltid varit de stora sanningssägarna, mänsklighetens ledare, lärare, tröstare.” (SAh s.7) Jag tolkar detta som att Karlfeldt menar att en sann diktares arbete är extrovert. Vad än världsandens faktiska teleologi må vara, är diktarens och diktens syfte att verka för dess sammanhållning och harmoni genom att leda den mot dess mål och förmedla den sortens objektiva sanning som krävs för att överhuvudtaget tala om ett fenomen av den yttersta verkligheten såsom världsanden är. Det finns här också en aspekt av vård, att med dikten läka de sår som uppstått i världsanden. Karlfeldt säger ”Vad är det att vara en diktare? Det är att vara en förkunnare av livets oförgängliga ungdom.”, och strax därinnan att poeten kan agera läkare. (SAh s.9) 

----

2.2.1 Hösthorn: ”Hösthorn” 

Genom den musikaliska närhet som i det tidigare avsnittet beskrevs mellan diktandet och hornblåsandet antyds i “Hösthorn" ett diktande diktjag. I första strofens tredje versrad ser vi att denne ”prövar att väcka den klang som du [ett horn] väckt”. (Hh s.5) Hornets ton riktas först mot våren innan den i fjärde och femte strofen skrider framåt då diktjaget ”blåser mitt skallande horn till ert [höstmånadernas] pris”. (Hh s.7) Vårmånaderna och höstmånaderna besjungs inte bara, de ges också titlarna ”de tinande vindarnas greve, April,/och Maj de ljuva dofters patron” respektive ”Oktober, de brusande floders regent,/ November, du hertig av mörker och köld.” (Hh s.5,7) Månadernas begynnelsebokstav skrivs ut i versal, vilket förskjuter orden från att vara allmänna substantiv till unika egennamn. Därtill markeras Månadernas (jag skriver även ut ”familjenamnet” i versal för att förtydliga betydelseförskjutningen) personliga prägel även av sin funktion i diktens satsbyggnader. Månaderna är subjekt som aktivt handlar när diktjaget säger att ”I gåven”, ” I sägen”, och ”I skriden”. Relationen mellan diktjaget och Månaderna är en där de båda växelvis utgör subjekt och dativobjekt. Det är en dubbelriktad relation av transaktioner snarare än en av enkelt riktade ackusativa aktioner. 

Båda parter betecknas genom begrepp som styrs av det utbyte som relationen ger upphov till. Diktjaget omtalar själv i versraderna ”länge jag följt [er] som ett tjänande hjon”, och ”gen mig mitt orlov och gen mig betyg/och sägen mig an som en dugande dräng” i termer som anspelar på undergiven tjänstgöring. (Hh s.5-6) Med hänsyn till detta och de ovan nämnda tituleringarna framställs Månadernas som naturens adliga välgörare. Det är dock inte fullt så enkelt som att diktjaget är fullkomligt underdånig den övre klass Månaderna utgör. I utbytet med Våren varvar diktjaget ”Jag går vart jag vill och jag blir hvar jag vill” med ”Jag skattar ej ringa den lön som jag fått/I gåven mig, herrar, båd kost och klenod:/en blåblick av himlen, då allting var grått/och strömmarnas sjungande takt i mitt blod”. (Hh s.5-6) I utbytet med Hösten varvas ”Jag blåser mitt skallande horn till ert pris” med ”I sägen er tjänare: Kom och förbliv”. (Hh s.7) Diktjaget ser sig fri i sitt varande i världen, men väljer ändå att tjäna Årstiderna på deras uppmaning. Varken diktjaget självt och eller Månaderna är obligerade i sin handling mot varandra, de utför den vördnadsfullt och givmilt av egen kraft. ”Dikten” själv möjliggörs i en av dessa transaktioner. Tolkade som åskådning respektive taktkänsla är ”blåblick för himlen” respektive ”strömmarnas sjungande takt i mitt blod” grundelementen för diktning. De kommer diktaren till skänks för att denne cirkulärt ska kunna återbesjäla den upplyfta koncentration av tid, plats, och natur som Månaderna utgör i världsalltet. 

av Lars Falk

Karlfeldt lär ha sagt att det värsta ögonblicket i hans liv var när han måste hälsa Hjalmar Hammarskjöld välkommen i Svenska Akademien 1918. Det skedde förmodligen med ett sardoniskt leende. Karlfeldt hade haft större sorger än så, men knappast någon mera förödmjukande. 

Känslorna var ömsesidiga beroende på att Karlfeldt tjugo år tidigare haft en kärlekshistoria med Hjalmar Hammarskjölds syster Mina Tisell. För hennes del slutade det med skilsmässa från Mauritz Tisell, som var rektor på folkhögskolan i Molkom. Karlfeldt kom dit läsåret 1895-96, men redan i mars 1896 måste han lämna sin tjänst. Mina följde honom på tåget, men hennes man hämtades hem henne i Deje. 

Karlfeldt sökte förmodligen upp Mina för att göra rätt för sig, men han blev avvisad av familjen. Hjalmar Hammarskjöld skötte sin systers skilsmässa och fick också svara för hennes försörjning. Han hade ingenting till övers för Karlfeldt, som blivit var känd som skald, men saknade ekonomi och ställning. 

Märkligt nog kom Hjalmar Hammarskjöld och Karlfeldt på helt olika vägar att nå toppen i den tidens samhälle. Hammarskjöld slutade som landshövding i Uppsala och statsminister, medan Karlfeldt blev berömd som skald och sekreterare i Svenska Akademien. De båda männen hade mycket gemensamt, men kunde knappast tala om det. Hammarskjöld var bara två år äldre än Karlfeldt. Ingen av dem dög till militärtjänst och båda var kantiga i umgänget och behövde ensamhet. Hammarskjöld lämnade varje år familjen för att fara till Storlien, precis som Karlfeldt brukade göra. Jordbrukskrisen på 1880-talet drev Karlfeldts far i konkurs 1885. Gården gick förlorad, men samma öde drabbade Hjalmars och Minas far Knut Hammarskjöld. Han förlorade Väderum i Småland 1882 och var tydligen ännu mer lättsinnig med andras pengar än Karlfeldts far. I båda fallen förskönade släkten det som hänt och riktade sin bitterhet mot fordringsägarna. 

Hjalmar Hammarskjöld tvingades avstå från studier i klassiska språk och satsade på den mer matnyttiga juridiken. Till skillnad från Karlfeldt avlade han sina examina i snabb takt och blev professor i privaträtt i Uppsala 1891. Hjalmar Hammarskjöld visade sig vara en ypperlig förhandlare och togs snart i anspråk för olika uppdrag. Han vann kungahusets förtroende och förhandlade fram skilsmässan mellan prins Wilhelm och Maria. Hammarskjöld deltog i förhandlingarna i Karlstad 1905, när Norge och Sverige gick skilda vägar, och undanröjde på så vis en konflikt som kunnat bli ödesdiger när han var stadsminister under kriget. 

Karl-Ivar Hildeman har skildrat händelserna i Molkom i sin bok En löskekarl (1977). Där finns inget porträtt av Mina, men jag fann ett sådant i en släktkrönika om familjen Hammarskjöld redigerad av Beata Losman, Ur småländska rötter (2005). Beata Losman har också skrivit de avsnitt som handlar om Knut, Hjalmar och Mina Hammarskjöld. Brevväxlingen visar något om hur släkten såg på Karlfeldt. Mina levde länge ensam efter skilsmässan och Karlfeldt tog hennes död 1928 hårt. Han skrev flera dikter till Mina och ”Irina” och ”Du ler” trycktes i Fridolins visor 1898, samma år som skilsmässan blev klar. I Karlfeldtsamfundets årsbok 2017 visar jag att två andra dikter, ”Fru Lena på Trojenborg” och ”Lugnet”, förmodligen också handlar om Mina.

Hjalmar Hammarskjöld glömde aldrig en oförrätt och som ledamot i Svenska Akademien kunde han utnyttja sin juridiska sakkunskap till att kritisera sekreterarens protokoll så att Karlfeldts knogar vitnade. Karl-Ivar Hildeman berättade dessa detaljer för mig och nämnde att de flesta kom från Anders Österling som efter många påstötningar gav honom en intervju. De vandrade utåt Djurgården fördjupade i ett samtal om gamla tider, när Karl-Ivar plötsligt kom på att han hade en provårslektion inne i Stockholm. Det var ett svårt beslut, men han insåg att tillfället kanske aldrig skulle komma tillbaka och fortsatte promenaden. 

Anders Österling är mer återhållsami sina memoarer. ”Minnets vägar” innehåller ett kapitel om Svenska Akademien, där Österling öppenhjärtigt berättar hur besvärlig Hjalmar Hammarskjöld kunde vara, men han betonar också att Akademien hade nytta av hans juridiska sakkunskap. Österling är lika kritisk mot Karlfeldt, som kunde vara fryntlig nog vid deras möten, men plötsligt kom det stråk av misstänksamhet som väckte olust. Österling borde ha berättat mer om dessa episoder, som visar hur svårt Karlfeldt hade att upprätthålla balansen mellan den tillknäppte ämbetsmannen och den lynniga skalden. 

*                  *                    *

Hjalmar Hammarskjöld visste som jurist att han alltid hade rätt. Hans despotiska natur gjorde att han tog emot ämbetsmännen en och en för att tvinga på dem sina beslut. Dessa metoder gjorde samarbetet inom regeringen besvärligt och Hammarskjöld tvingades avgå i mars 1917 efter att ha varit statsminister sedan borggårdskrisen 1914. 

Sverige hade förändrats mycket under kriget. Regeringen Hammarskjöld kunde inte lösa livsmedelskrisen och ersattes den av en expeditionsministär under Carl Swartz. Vänstern vann valet 1917 och kungen måste acceptera att Nils Edén blev statsminister. I praktiken hade Sverige blivit en parlamentarisk demokrati, den förändring som Karl Staaf förgäves försökte genomdriva före kriget. 

Nils Edén förklarade för kungen att Sverige mycket väl kunde bli republik, varpå kungen accepterade det demokratiska genombrottet. Tjugo år senare skrev Nils Edén sina minnen, men arbetet avbröts av en brand innan han kom till händelserna 1918. Boken trycktes 1969, lagom till den nya regeringsformen som slutligen stadfäste överenskommelsen från 1918. 

Nils Edén beskriver i sina ”Minnen” sig själv som en människa som aldrig eftersträvat någon annan post än att bli professor i historia. Det är ett märkligt påstående med tanke på att han också blev studentkårens ordförande, riksdagsman, partiledare och statsminister! Nils Edén hade stor analytisk förmåga och såg klart hur han måste agera för att nå sina mål. Typiskt nog föll han på nykterhetsfrågan som inte intresserade honom och blev sedan landshövding i Stockholm. 

Till skillnad från Karl Staaf var Edén försvarsvän. Han ivrade för allmän rösträtt eftersom det var orimligt att kräva att en person skulle offra sitt liv utan att ens bli tillfrågad. Edén delade Harald Hjärnes nationella ideal, men de gled isär, eftersom Hjärne betraktade folket som en färdig enhet, medan Nils Edén ville veta hur man skulle bevara denna enhet. 

Edén kom till Uppsala 1889 och blev genast hänförd av den nya, nationella litteraturen. Han citerar i sin bok Heidenstam, Fröding, Levertin, Lagerlöf, Hallström och alla andra med ett undantag - Karlfeldt! 

Det finns två förklaringar. Den enklaste är att Karlfeldt slog igenom först i slutet på 90-talet när Edén var upptagen av andra uppgifter, men Edén kan också ha hört talas om Karlfeldts kärlekshistoria med Aagot Lidforss. Hon var gift med advokat Erik Lidforss, som var Karl Staafs kompanjon. Staaf och Edén hade kanske synpunkter på denna affär. I så fall kom Karlfeldts kärleksliv åter i konflikt med svensk inrikespolitik.

*                  *                    *

Karlfeldt kunde inte klaga över livet 1918. Han måste visserligen hälsa Hjalmar Hammarskjöld välkommen i Svenska Akademien, men kriget var över och hemma väntade två döttrar. Karlfeldt hade under hösten gett ut en ny diktsamling, Flora och Bellona, som innebar något nytt i hans diktning. Han blandades högt och lågt, satir och visor, och var samtidigt var mer personlig än förr. 

Jag köpte nyligen en förstaupplaga av Flora och Bellona för att se om det fanns några roliga feltryck. Boken skämdes tyvärr av en yvig dedikation skriven i bläck. Först senare insåg jag att Anna och Hjalmar, som tackade Signe Smith för hennes tjänster, mycket väl kunde vara Anna och Hjalmar Branting. Anna Brantings handstil stämmer rätt väl med dedikationen, men det intressanta är egentligen att Flora och Bellona 1918 var en passande present i det nya Sverige som Branting och Edén ville skapa.

Tal av Christer Åsberg vid mottagandet av Karlfeldtpriset 11/8 2018

Alla vägar bär till Rom, och många vägar bär till Karlfeldt. Jag vill här i första hand skildra min egen väg till honom, men i och med det beskriver jag också andra vägar som jag inte följde, men som jag senare har strövat på, vägar som fört andra läsare till Karlfeldt, kanske just ni som lyssnar nu, när jag med några få ord vill tacka för den lika oväntade som hedrande utmärkelsen att tilldelas Karlfeldtpriset.

Att beskriva närmandet till Karlfeldt i form av en vandring är ju som sig bör. Vår diktare var alltid stadd på vandring, inte bara på barriga Folkarestigar i ungdomens dagar, i Vildmarks- och kärleksvisor, utan också på diktade vandringsleder i mogen ålder. Den sista samlingen, Hösthorn, inleds med en vandring mot döden då skalden lägger ned sitt instrument ”vid konungens orgelomsusade tron”. Och i samma samlings ”Vandring” bjuder han oss, sina läsare, att följa honom antingen ner till ”blomstrande byar” fyllda av ”jordisk glädje” eller upp mot ”öde rymd och evighet” längs en dunkel väg under ”valv av gran”. Dur och moll, eller som i dikten ”Flora och Bellona” ”det friska liv” och ”den stilla död” rör sig sida vid sida, ren vid ren, på vandrarens väg i Karlfeldts diktning och säkert är det denna kombination av livslust och dödsmedvetande i förening med det raka tilltalet till läsaren som fått många att välja Karlfeldt som sin diktare och följeslagare. Men det var inte denna existentiellaväg som blev min väg till Karlfeldt, i brist på förtrogenhet och livserfarenhet antar jag.

Mitt barndomshem var fyllt av böcker, mest med min fars specialintressen orgelteknik och Chopin. Lyrik var sällsynt men Karlfeldt fanns i en vacker jubileumsutgåva som aldrig öppnades men omgavs med vördnad, ungefär så som bibeln hanterades i de flesta svenska hem vid den här tiden.

Ändå kände jag från barndomsåren Karlfeldt som upphovsman till ordspråk och talesätt. Min mor använde honom vid skickelsens skiften och i vardagens varjehanda och det i en utsträckning som jag nu finner alldeles förbluffande: ”Intet är som väntanstider” och ”Ljuvligheters ljuvlighet och krona” förstås, eller ”Lilla lättingen min, lilla tättingen min, skall hon sova fast klockan går på åtta”, (när barnaskaran skulle väckas) ,”Det står en vagn utan hästar vid porten” (vid oväntat besök från stan),  ”Det andra F jag lär dig är uttytt Fjärdingsman”, när byns ordningsmakt skymtade), och, på tal om mansgrisar, en kyrkoherde eller en storbonde i sockenstämman: ”Han spände sitt bröst, simulerade buk, som fogdar och gelikar hava för bruk) osv., osv. Ett vittnesbörd så gott som något om Karlfeldts starka genomslag hos det svenska folket, inte minst den muntliga väg som Alf Henrikson beskriver i dikten ”Jultidningen”:

O kvällsmörka land där en bildkollektion 
icke hang i varenda kiosk
men en dikt av Karlfeldt slog an en ton
som klingade ända till påsk!

Långt senare kom jag i kontakt med en annan, livskraftig muntlig tradition, elegantare, och retorisk, odlad av bildade män, silverhåriga och silvertungade karlfeldtianer som Åke Synnerström, Nils-Johan Höglund och Gösta Berglund. För dem var Karlfeldt med sin koncentrerade levnadsvisdom och sina i koppar ristade aforistiska strofer en svensk Horatius. 

Karlfeldt odlade, eller lät bli att undertrycka, en folklig, ofta enkel, ibland grovkornig och burlesk humor som kom till uttryck i dikter som ”Kyrkherrn i Nor”, ”Fem farliga F”, ”Den blodiga sotarn” och ”Bulan” eller ”Till en sekreterare” eller till och med i ”Kyrkosångarne”, som en del högbrynta kritiker tyckte skämde Hösthornsdiktare. Folklig är också hans förmåga att forma one-liners och talesätt. Den egenskapen bidrog nog till hans popularitet. Men det var varken de horatianska sentensernaeller de folkligt humoristiska talesätten som blev min väg till Karlfeldt.  Länge var dock ”Fem farliga F” Karlfeldt för mig, en dikt som väl numera ingen läser.

Jag har inget minne av att vi läste Karlfeldt i gymnasiet. Kanske nådde vi aldrig fram till 1900-talet, så gick det ofta till i de historiska ämnena i den gamla lärdomsskolan. Och den högbrynta litterära gymnasieklubben Fosterländska Förbundet ägnade sig inte åt en provinsiell lantis som Karlfeldt. Vi som började få lyriska intressen vände vår håg till något senare idoler som Ekelöf, Gullberg och Vennberg. Och det var om Stagnelius, inte om Karlfeldt, jag skrev ett enskilt arbete i sista ring. 

Runt 1960, där vi nu befinner oss, började Sven-Bertil Taube och arrangören och dirigenten Ulf Björlin ge ut en svit grammofonskivor som snabbt ökade intresset för sång och visor. Jag minns särskilt skivorna med Bellman, Taube, Ferlin och historiska svenska folksånger, som jag härmade så gott det nu gick. Jag köpte också Karlfeldt- skivan, av den minns jag bara den schwungfulla inspelningen av Peterson-Bergers ”Sång efter skördeanden”, men skivan som helhet bröt inte upp fördomen om Karlfeldt som en röst ur och för det förgångna. 

Jag var under ett par studentår tämligen aktiv som trubadur i enkla sammanhang. Repertoaren var Bellman, Taube och samtida visor. Karlfeldt fanns aldrig med i bilden. ”Vid Färjestaden” var tröttsamt lång och svårbegriplig och melodin gör sig enligt min mening bättre till nästa dikt i Ölandssviten, den poetiskt verkningsfullare ”Arken”. Detsamma gällde ”I Lissabon”. Bo Sundblads melodi är smittsamt tilltalande, men blir lite tjatig i längden och döljer därigenom scenväxlingarna i visan. Den kan dock med fördel användas till andra Karlfeldtdikter. Det var lite av Visans Vänners lutsång över det hela. Jag har senare försökt sätta melodier av det slaget till några dikter med växlande eller ringa framgång. 

Jag avundas nu sådana som Anna Ihlis som förmått uppleva och förmedla den inneboende tonen i Karlfeldts diktning, ungefär som han själv försökte uppfatta ”brösttonen” hos de unga poeter som inbjudits till Svenska akademien genom att undanskymd på en sidoläktare lyssna till dem utan att titta på skaldefröna. Vi vet ju nu att han ofta hade en melodi i huvudet när han skrev, men ingen vet hur de melodierna lät, troligen inte som ”Svarta Rudolf”, som vännen Robert ”Snorken” Norrby skrev en sjömansvals till. Karlfeldt var inte främmande för folkliga tongångar, men hans egna inre melodier var nog mera åt spelmanshållet misstänker jag. Det vore en angelägen forskningsuppgift att få bättre grepp om detta. Musiken har senare berikat min upplevelse av Karlfeldt men musiken blev inte min väg in till Karlfeldt.

Jag var inriktad på att bli lärare i svenska och historia, och blev det också, men Karlfeldt var frånvarande på den litteraturhistoriska institutionen, trots att den leddes av Karlfeldtvännen Gunnar Tideström. Högre seminariet producerade avhandlingar om Eliot och Mann, italiensk futurism och svensk barock. En som ivrigt propagerade för Karlfeldt i detta sammanhang var Majt Bank, men hennes hängivna entusiasm var så påträngande att den snarast verkade nedkylande och vi uppfattade inte efter förtjänst de många böcker om Karlfeldt och hans bakgrund som hon försökte pracka på oss.. Hon representeradeden då misskändabiografiska vägenmedan seminariet satsade på att försöka begripa den polske fenomenologen och estetikern Roman Ingardens poetiska skiktteori som var Tideströms nya kärlek.

Det var vid den här tiden, tidigt 70-tal som litterära sällskap växte upp som svampar ur jorden en fuktig höst. Jag var med i ett stort antal, Hjalmar Bergmans, Birger Sjöbergs, Frödings, Ferlins, Albert Engströms och Alf Henriksons sällskap bland andra, men inte Karlfeldtsamfundet. Tvärtom. En sommarweekend på 70-talet for Kerstin och jag ut till Grisslehamn för att se på Engströms ateljé och sola och bada. På pensionatet gick jag ner före frukost för att spana och upptäckte där några äldre litteraturhistoriker som jag kände, Sten Malmström bl.a., och undrade vad de gjorde där. Förundrad rapporterade jag till Kerstin: ”Jo, dom säger att dom tillhör Karlfeldtsamfundet och ska ha sitt årsmöte här. Tänk att det fortfarande finns folk som håller på med den där gamla stöten.” 

30 år senare blev jag ordförande i just detta samfund och har räknat ut att jag då ägnade ungefär två månader heltid om året åt den gamle stöten och hans samfund. Litterära sällskap har blivit viktiga institutioner för att hålla kunskap och intresse för författarskapen levande.  Och jag vågar säga: Utan Karlfeldtsamfundets utgivning hade det inte kommit ut någon Karlfeldtlitteratur det senaste halvseklet. 

Många av sällskapen har ett lokalt ursprung och domineras av folk från respektive bygd. Karlfeldt är ju ett riksintresse, men vi får väl erkänna att det finns några kärnområden för rekryteringen, Siljansbygden, Folkare, med en lokal Karlfeldtförening i Avesta, Uppsalatrakten och Storstockholm medan det är svårt att förkunna evangeliet om Karlfeldt norr om Ödmården och söder om Kolmården. Det är lätt att hamna i en Karlfeldtgemenskap enbart avlokalhistoriska skäl. Men det var inte sällskapsvägen som förde mig till Karlfeldt. 

Det var till föreningen i Folkare jag sökte mig när jag förstod att Karlfeldts födelsegård i Karlbo låg på cykelavstånd, bara 3,5 mil, från vårt dåvarande sommarviste i Västerfärnebo. Det blev många turer fram och åter. I Tolvmansgården fäste jag mig särskilt vid det lilla krypin som påstods vara Karlfeldts studielya som gymnasist. Det kände jag igen, jag är själv uppväxt i en bondby nära en större lärdoms- och läroverkstad, jag fylldes av sympati och så hade jag tagit de första stegen in på vägen till Karlfeldt genom att identifiera mig med honom. Under cykelturerna kunde jag begrunda en del fake news från den folkliga Karlfeldtforskningen. ”Den rike ynglingen” som enligt dikten och bibeln hörde hemma på stranden av Jordan var enligt denna tradition en välbeställd bonde i Hökmora, och tanken, hur absurd den än var, gav mig en extra skjuts var gång jag passerade Hökmora. Sådana uppgifter, inte helt främmande även för mer akademisk Karlfeldtforskning,knöt Karlfeldt och hans dikter närmare mig själv, vi kan kalla deten identifikationsprocess, som jämnade vägen till Karlfeldt.

Dessförinnan hade jag som medlem av bibelkommissionen varit med om en vallfärd till Sångs i samband med ett arbetssammanträde i Tällberg. Då, 1975-76, visste jag ännu inte vad Sångs var för något, men jag fick vara med om audiensen hos doktorinnan Gerda Karlfeldt och kände till min förvåning den undersåtliga respekt som de äldre ledamöterna, Harald Riesenfeld, Staffan Björck och Karl Vennberg visade, och jag förstod att den barska damen var en Very Important Person. Men till närmare umgänge med skalden själv ledde inte vallfärden. Sångs i Sjugare med dess historia, dess planteringar, dess Karlfeldtättlingar och dess generösa värdfolk blev senare en viktig och berikande del av min tillvaro. Många namn kunde nämnas, men jag uppehåller mig här enbart vid det tröga föret i portgången. Jag tror att många har dragits till Karlfeldtsamfundet och därmed till Karlfeldt genom trädgården på Sångs och över huvud taget genom den botaniska kunskap och det hortologiska engagemang hos skalden som den vittnar om. För dem är Karlfeldts vackraste ord inte ”Dina ögon äro eldar” eller ”Sub luna amo” utan dessa:

Jorden har fått sin vintermat
kväve, kali, fosfat,
vattnet, den bästa gåvan
kommer från ovan.
Svarta, hängande juver strömmen,
gömmen oss in i den långa drömmen,
hemmets dröm inom port och regel,
rasslande rutor och tegel.

Vi har inte haft många skalder som kunnat skriva sådant. Men det varinte planteringarna som ledde mig till Karlfeldt.

Sommarvistet i Västerfärnebo kan vi tacka vännerna Doris och Gunnar Lundh för. De var ju samtidigt aktiva i Karlfeldtsamfundet och de kunde lätt värva oss som medlemmar. Det är väl ofta så det går till. Det är det sociala umgänget, sällskapslivet inom samfundet. som drar många till Karlfeldt. Att träffa och umgås två tre dagar med gamla och nya vänner, njuta av mat och musik tillsammans, lyssna till föredrag med eller utan anknytning till Karlfeldt är tillfredsställelse nog. Författarskapet blir en senare bonushistoria.

Men för mig var språket ingångsporten till Karlfeldt. Inte just för att det skulle vara speciellt vackert och virtuost, vilket det ju är, utan för att det är så hantverksmässigt pålitligt och gediget. Staffan Bergsten, Tomas Tranströmer och jag hade på 70-talet startat en kurs i Skapande svenska i Uppsala och jag undervisade i metrik. Lite senare var jag mycket aktiv som dagsversförfattare i Upsala Nya och DN. Jag vill ju inte jämställa sådana aktiviteter med Karlfeldts diktning, men de gav anledning att läsa honom utifrån frågan hur han bar sig åt. Jag fäste mig vid hur elegant han varierade och slipade på rytmer, former och vokalföljder, för att ta ett enkelt exempel från ”Psaltare och lyra”:

Snabbt jagar stormen våra år
som skyar över hav.
Knappt tändes, år, din blida vår,
så bleknar glansen av.

En genomgående trokéisk rytm kan man tycka, tills man ska läsa högt och finner att de första och tredje versraderna som för ögat är så lika, måste varieras något, så att inledningsraden får en daktylisk förlängning innan trokérna tar vid. Frasen ”knappt tändes år” bör alltså läsas trokéiskt, lite snabbare än det daktyliska ”snabbt jagar”, märkte jag när jag i all hast måste översätta dikten till engelska för vår årsbok 2009 och bara fann tvåstaviga ord för ’snabbt’. 

Man kan också lägga märke till det karlfeldtska favoritadverbet ”knappt”, vi känner det från många av hans dikter,  ”Häxorna”, ”Sjukdom” eller t.ex.”Jungfru Maria”, ”knappt gnäggar hagens fåle, knappt bräker fållans kid, knappt piper det i svalbon och lundar”. Det skapar osäkerhet, börjar fålarna gnägga så smått eller tänker de göra det, eller tänker de låta bli? Osäkerheten ger en rörelse i dikten. Jag har inte mött ett sådant ’knappt’ hos någon annan. 

Han drar sig inte för att bryta av en rytm med avvikande rytmiska pauser; ibland är det svårt att se hur han tänkt sig det hela. ”Häxorna IV” har fem suggestiva spondéer, ”Långt, långt” (3 gånger), ”Tungt, tungt” och ”Kom, kom” och, men bara den första av dem får bilda egen rad.

Något man lär sig av Karlfeldt är att vara återhållsam med rimmen. Karlfeldt har överraskande ofta ganska enkla rim utom när han vill excellera med konstlade och ganska tröttsamma inrim. Se t.ex. på ”Psaltare och lyra” med första strofens manliga rimföljd ”år-hav-vår-av-kos-gav-ros-grav”. Han generas inte heller av att ordet ”år” möter tre gånger i diktens inledning med olika betydelsenyanser. Amatören – eller rentav ett känsligt proffs som Fröding – skulle ha sökt efter synonymer. Från andra strofen för han in kvinnliga radslut och de fyra stroferna har olika antal versrader. Ingen störs väl av dessa oregelbundenheter, utom möjligen de som fåfängt bad Karlfeldt skriva något andligt som gick att sjunga till en taktfast psalmmelodi, Nathan Söderblom t.ex. Karlfeldt kunde reglerna, inklusive hur man bäst bryter mot dem.

Lockas man in i det karlfeldtska språket fångas man snart av de originella bilderna, vi har just mött regnmolnens hängande svarta juver. Välkända är ju ”höstmånens röda kastrull” och ”molnets grå madrass”. Kuslig aktualitet en rekordsommar som denna har hans bild av Moder Jord i ”Den yttersta domen”: 

Nu vissnar jordens gamla barm
utsugen, saftlös, platt och arm

Kraftfull är i samma dikt maningen till ärkeängeln Gabriel att med domedagsbasunen blåsa bort alla folk som vore de dun från ett örngott,

tills rymden ligger öde kvar,
ett sprucket, skakat bolstervar

Karlfeldt beskylldes då och då för felaktigheter i sitt bildspråk, ofta orättvist. Jag har bemött en del sådana besserwisserkritiker i en uppsats i festskriften till Jöran Mjöberg, men visst hajar man till ibland som i ”Ynglingen till jungfrun”:

I dagg och renhet utan sot,
av ingen hand berörd,
så skall du stå vid mästarns fot,
du blåklint i hans skörd.

Det är osannolikt att en bondson som Karlfeldt skulle se något vackert i ett skördefördärvande ogräs som blåklint, men blåklinten som ungflicksögon hade blivit en så stark poetisk konvention att skalden Karlfeldt måste foga sig. Han har dessutom friskrivit sig från närsynt kritik i dikten ”Kurbitsmålning”, där höstens och vårens bär och blommor i dalmålarnas anda ogenerat får byta plats beroende på den poetiska effekten:

Jag målar en vår
med nypon i snår,
jag målar en höst
med sippor på bröst

och därför låter han slånbuskar växa i Bergsängs backar bara för att ’månen’ ska få ett lämpligt rim och därför kan hans lyra i en dikt felaktigt ”slå klunken som orren” av det enkla skälet att ”orren” rimmar bättre på ”sporren” än det zoologiskt korrekta ”tjädern”. Karlfeldt tog det nog från den skämtsamma sidan, även i hans allvarliga dikter kan hans skämtlynne skymta fram, och just den här dikten, ”Min sångmö är icke av Pinden”, har ett Alfred Westlundskt anslag där den felaktiga fågeln passar in. ”Skämt och allvar kunna vid mänsklig verksamhet, även av den viktigaste art, gå hand i hand”. Det var slutsatsen i Karlfeldts tredjeopposition vid vännen E.N. Söderbergs disputation 1897 och den uppfattningen stod han fast vid livet och författarskapet igenom.

Min väg till Karlfeldt, då? Man kan väl säga att jag följde arbetslinjen. Innan jag ens var medlem erbjöds jag att hålla föredag över självvalt Karlfeldtämne vid Vintermötet 1999. Jag kunde inte då mycket om hans dikter och beslöt i stället att ta rätt på hur författarskapet bedömts under 1900-talet. Eftersom vi skulle hålla till i Börshuset i Stockholm gav sig titeln till föredraget snart: ”Karlfeldt på börsen. Om hausse och baisse för hans diktning.” Det har ju varit påtagliga fluktuationer i värderingen. Föredraget, som krävde ganska omfattande inläsning av diktverken, recensioner, kulturartiklar, översiktsverk osv., kan läsas på samfundets hemsida och ska inte repeteras här. Jag läste det i förkortad form några år senare på den fullsatta friluftscenen vid Tolvmansgården. Regnet öste ner, jag hade ingen ögonkontakt med publiken under den timme det tog, jag såg bara paraplyerna i Karlbo. Men alla satt kvar till slutet.”En fantastisk poet detta,” tänkte jag, ”som har så uthålliga anhängare.”

Vinsten för mig var att jag blev skapligt inläst på Karlfeldt och blev fast. De konstnärliga akademiernas tidskrift Artes ville trycka föredraget men tyckte också att jag skulle föreslå en representativ Karlfeldtdikt som ett slags illustration för alla läsare som inte visste så mycket om Karlfeldt, som man sade. Jag ville inte ta någon av de klassiskt vordna dikterna, ”Vinterorgel”, ”Sub luna” utan någon mer okänd, och jag fastnade för ”Augustihymn” ur Flora och Pomona, som var okänd för mig och som jag tyckte hade en rad typiska Karlfeldtdrag, t.ex. en ståtlig rytm och en till en början svårgenomtränglig ordridå:

Ljunghedens glans och dunans prakt på gläntan
dö som en lång, högtidlig solnedgång.

Det är inte ovanligt att en Karlfeldt-dikt inleds med en kompakt och välklingande fras som denna, som låter sig avkodas först efter upprepade läsningar men innan dess bara låter vackert. Men i ”Augustihymn” finns också omedelbart slagkraftiga bilder där naturen personifieras,

Skogen slår upp sin psalmbok och i väntan
prövar sin bas till höstens ottesång.

Det är alltså sensommarens försiktiga stormbyar som med sin sångövning ger ett förebud om de mäktiga höststormar som ska komma, då de mjukare tonerna från ”vårens alla lutor smälter samman till en enda i ”stormens orgelfång”.

Typisk för Karlfeldt är den erotisering av naturen som diktarjaget anfäktas av i ”Augustihymn”. Skogar och sjöar fylls av kärlekskranka väsen. Trots att han iklär sig den åldrande älskarens roll identifierar han sig med ”den längtanssjuke lommen” och ”den älskogshete älgen” vars rop inne bland tjärnarna vittnar om att de hoppas på en sista chans, en kärlekslivets brittsommar, om man så vill. Långt senare blev jag av Stina Otterberg upplyst om vilken viktig roll den här dikten spelar i Olof Lagercrantz familjehistoria.

Jag blev också snart indragen i ett annat arbetskrävande företag som tvingade mig till omsorgsfull läsning av hela författarskapet, nämligen utgivningen av Samlade dikter. När jag anslöts till utgivningskommittén hade man kommit långt men haft för kort tid på sig. Den mycket vackra förstautgåvan, som kom ut år 2001 var därför behäftad med åtskilliga fel. Jag ägnade mig som ordförande åt att rätta fel och konsekvensrätta noter dels till pocketutgåvan 2002, dels till hemsidan i samarbete med Hans Barenthein. Hemsidans dikter är för närvarande den mest tillförlitliga utgåvan av Karlfeldts dikter.

Därmed var min väg till Karlfeldt till ända. Genom inläsning från scratch av dikter och forskning hade han blivit min favoritskald. En egenskap förutom de antydda som jag uppskattar är att varje ny läsning av en dikt ger upphov till nya tolkningar på ett sätt som jag inte upplever när jag läser om andra favoriter som Fröding, Ferlin eller Gullberg. Ett exempel: Det var först genom Lars Gustavssons föredrag häromåret som jag fattade att ”I Lissabon där dansa de” inte handlar om hur man dansar på det röda slottet i Lissabon utan hur man festar i Pillmans glada hus i Munga. Det originella med Karlfeldt här är att han börjar med jämförelseledet och utarbetar det till ett självständigt element innan han utan något ”liksom” eller ”på samma sätt” går över till huvudsaken. Han lurar oss läsare kan man säga, men framförallt ger han en högre dignitet åt de kärleksövningar som utspelas i Munga. Pillman blir en portugisisk matador och västanvinden från Salvador fyller poetens bröst så att han blir en ”högkrönt bröllopsälg”. 

Den här tendensen att lyfta upp köttslig kärlek eller sund erotik till en högre nivå kan man vid förnyad läsning urskilja även hos den numera missaktade ”Svarta Rudolf” som kurtiserar sin danspartner så eldfängt att inte bara hon, ”den vitröda flickan”, betraktaren och dansbanepubliken och kanske rentav Rudolf själv inbillar sig att denne bogserbåtsskeppare i Bottenhavet äger sångens eggande erotiska erfarenheter från alla breddgrader där den svenska handelsflottan haft sina trader. I ett visst ögonblick kan kärleken för en stund höja sig över det triviala. Jag vill gärna förstå Karlfeldt så och möter denna vilja tydligare uttryckt i den kvinnliga motsvarigheten till ”Svarta Rudolf”, ”Sång med positiv”, tankeväckande nog i Flora och Bellona (ja, redan i Några dikter, 1916) placerad alldeles bredvid ”Svarta Rudolf” som ett slags tolkningsnyckel eller låt oss säga feministiskt motgift.

En dam av ädel vandel
som står i tobakshandel
hon sjunger mellan kaggarna i Ljunglöfs mörka bod.

I dåtidens cigarrbodar fanns ingen ”dam av ädel vandel”, och ingen sjöman från Fjärran Östern gjorde sig förtjänt att kallas ”du stolte man av Kina”, men båda mådde gott av att för en stund  inbilla sig att vara det, och den saluförda kärleken blir tack vare ordens magi en hyllning till den rena kärlek som människorna känner inombords och värjer mot en sjaskig verklighet.

Jag vet hans vissa kosa
då aftonen är när;
sitt hjärta och sin dosa
han till mitt altar bär.

Det finns ett humanistiskt-demokratiskt patos hos Karlfeldt vid sidan av alla beundransvärda språkliga finesser och krumbukter:

Så mötas vi bland dosorna
som blänka vid din knut,
mot aftonen, då rosorna
och lyktorna slå ut. 

Det var en sådan Karlfeldt, med mänsklig bredd och humor, språklig virtuos och hantverkare jag mötte vid vägens slut, il miglior fabbro, ”den överlägsne rimsmeden”, som T.S. Eliot med ett Dante-citat sade om Ezra Pound. 

Tack för ordet och priset.