Redaktionellt innehåll
Dikter & Årsböcker
När jag skriver dessa rader har ­Tomas Tranströmer just fått Nobelpriset. Och kanske (med tanke på pressläggningen) är prisceremonin just över när ni läser detta. Vi har i år i Samfundet uppmärksammat att det gått 80 år sedan Karlfeldt fick samma pris. Det var ju ett tema på det gångna vinter­mötet.

Den minnesgode minns också att Tranströmers ande svävade över förra årets sommarmöte. Han var dessutom fysiskt närvarande på Stadshotellet i Västerås tillsammans med hustru Monica. För mig som västeråsare och "hedersdalkarl" genom mitt gamla arbete känns det som ett privilegium att ha så "nära" till dessa två nobelpristagare.

Det är naturligtvis stora olikheter mellan dessa poeter på många plan. Men där finns också en sorts affinitet. Jag ser Tomas framför mig hur han på sommarmötet ivrigt protesterade med hela sitt kroppsspråk när vi, kanske något pessimistiskt, frågade oss om det skulle komma en tid när Erik Axel var glömd och "ute". Som om han utifrån sina förutsättningar insåg hur fel en sådan tanke var. Jag hoppas han får rätt. Men då måste också vi i Samfundet arbeta på den saken. På vad sätt har vi ofta talat om. Och har anledning att återkomma till.

Det finns olikheter mellan Karlfeldt och Tranströmer. Javisst! Men mitt i olikheterna döljer sig också likheter. Det har sagts att med Karlfelts poesi når det formbundna sina största höjder i svensk litteratur. Så är det ju, men man glömmer lätt att Tranströmers poesi också är oerhört formbunden, om än i antika versmått. Kanske han där är oöverträffad? Och naturens närhet? Från skilda håll vässas sinnesintrycken till knivskarpa bilder:

När vita dimmor vältra sig bland hässjorna på äng
och åkerskäran skorrar på sin eviga refräng,
då vandra vi i ensamhet på tuvig mosses ren,
där just i dag bland tistlarna min skarpa lie ven     
(Augustikväll)

Tiden strömmar ned från solen och månen och in i alla tick tack tick tacksamma klockor. Men just här finns ingen tid. Bara näktergalens röst, de råa klingande tonerna som slipar natthimlens ljusa lie.
(Näktergalen i Badelunda)

Till och med Dalälven har de gemensam om än den flyter i skilda tempo:

Över Dalälvens lugna yta
timmerstockarna långsamt flyta.
Brunnbyskogen på andra stranden
står under bleknande himmelsranden
svart som ett spjäll.
Dofterna svalna i mörknande kväll.
(Inom hässjorna)

Och under hängbron störtar vattenmassorna
förbi. Här kommer timret. Några trän
styr som torpeder rakt fram. Andra vänder
på tvären, snurrar trögt och hjälplöst hän

och några nosar sig mot älvens stränder,
styr in bland sten och bråte, kilas fast
och tornar upp sig där som knäppta
händer...    
(Med älven)

Den ene står vid de lugna selen nedom Avesta. Den andre vid hängbron i Dala-­Floda. Båda med intryck värda att bevara.

CLAES-BERTIL YTTERBERG
Intet är som väntanstider,
vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april.
Kom på stigens sista halka,
skogen ger sin dävna svalka
och sitt djupa sus därtill.
Sommarn vällust vill jag skänka
för de första strån som blänka
i en dunkel furusänka,
och den första trastens drill.

De här raderna skriver jag i en tid och en stämning som är precis som i Karlfeldts dikt. Aprilvåren har precis gjort entré tidigare än vanligt, faktisk redan i mitten på mars. Ån utanför mitt fritidshus går hög. En flock sångsvanar vilar från sina häckninginstinkter nedanför forsen och grågässen kommer skränande över skogsranden i söder. Några nyanlända kniphanar uppför sitt snurrande spel på åytan för att imponera på ännu ovilliga kniphonor. Intet är som väntans tider. Talgoxar inspekterar fågelholkarna och gräsmattan skiftar redan i grönt.

När Karlfeldtbladet kommer till Er är vårens väntanstid över. Lövsprickningen har klätt om landskapet och den snövita ängsmarken har fått sippornas vithet. Man väntar på förvandlingen men den kommer lika överraskande som alltid. Som några kanske märkt ligger sam­fun­dets hemsida nere för tillfället. Det beror på att den är under omarbetning. Hans Barenthein som hittills har lagt ned ett jättearbete på att göra den så rik och fyllig som bara är möjligt, lägger för närvarande sista handen vid en ny och mera lättöverskådlig version. Vi är djupt tacksamma över hans insatser. (Jag som "IT-dyslektiker" förstår nog inte vidden av vad han gör och har gjort!) Vid årets sommarmöte i Ransäter kommer han att ge en presentation av resultatet.

Intet är som väntanstider. Det gäller också beträffande det jubileum som stundar 2014 då det är 150 år sedan skalden föddes. Om förberedelserna för detta kan ni läsa på annat håll i bladet. Det kan tyckas vara långt dit men tiden går fort och när det gäller omsorgsfulla förberedelser och planering kan man in på bara skinnet känna sanningen i att "snabbt jagar stormen våra år..."  Jag tror att ett väl genomfört jubileumsår är viktigt i sig, inte bara som en minnesmanifestation. Det ger också möjligheter att ­aktualisera skaldens liv för nya generationer i en tid av förändringar där glömska och obildning ofta ingår i svårslagna allianser. Ett jubileum kan vara som en fyr som hjälper människor att hitta. Vi behöver alla hjäl­pas åt för att få den att lysa klart.

Intet är som väntanstider. Här får ni första versen i Alfred Vestlunds översättning till transpiranto, Grönköpings världsspråk.

Nix com tempo expectanda
Stroemingswochas, temp´knoppanda,
Nulla majo lux brillanda
Com la declarant april.
Vien on vias letzta kana,
Umbra qualmiq gibt la grana
Et sa mormor cantabil.
Brunst dell sommer io doneras
Per la grasso primaveras
Wo la fur obscur planteras
Et del trasto prim quintill.

CLAES-BERTIL YTTERBERG