Redaktionellt innehåll
Dikter & Årsböcker

Återfunnet Karlfeldtmanuskript!

Man kan inte att tänka sig en bättre början på ett årsmöte än den vi fick på ­Biskops Arnö. Tio minuter före förhandlingarna tog Elisabet Waldenström fram ett manuskript som hon hittat i en diktsamling inköpt på Rönnells antikvariat i Stockholm.
(Manuskripten kan laddas ner som pdf i slutet av artikeln.)

Ärligt talat väntade jag mig inte mycket. Det finns många kopior och avskrifter av Karlfeldts manuskript, men en blick räckte för att övertyga mig om att det här var äkta vara. Karlfeldts hand­stil är lätt att känna igen och han skrev på samma randiga brevpapper som i andra manuskript från tidigt 1900-tal. Manuskriptet ­innehöll en renskriven dikt och ett första utkast till ”Dalmarsch” skrivet i hast. Vi började med att ta en kopia, för tänk om manuskriptet brunnit upp just när det kommit till rätta! Jag inledde årsmötet med en kort beskrivning av fyndet och satte mig på kvällen för att granska manuskriptet närmare. Det visade sig vara intressantare än jag vågat hoppas. Nästa dag presenterade jag mina slutsatser, men ni, alla läsare, är välkomna med kommentarer.

Torsten Fogelqvist
Manuskript strofManuskriptet upptäcktes i en utgåva av Fridolins poesi från 1914 (en sammanslagen utgåva med ­Fridolins visor och Fridolins lustgård som gavs ut i flera upplagor 1902-1922, red.anm.), som också ­innehöll ett program från Karlfeldts begravning. Det tyder på att ägaren kände Karlfeldt. Teorin bekräftades av en anteckning på pärmens insida om att kommentarerna i boken är skrivna av Torsten Fogel­qvist. Det handlar om dateringar av olika dikter. Karlfeldt brukade ibland notera på manuskripten när en dikt var färdig och Fogelqvist sökte sådana uppgifter när han skev sin stora bok om Karlfeldt 1940.

Dikterna i manuskriptet finns tryckta i Fridolins visor (1898). Boken blev Karlfeldts genombrott hos publiken. Han studerade i Uppsala och hälsade på hos Fröding för att diskutera sina dikter. Karlfeldts manuskript med Frödings anmärkningar förvaras på Carolina Rediviva och Fogel­qvist kan ha fått med sig ett blad när han studerade samlingen. Teorin styrks av att bladet hittades i en bok med påskriften ”Red af Upsala Nya Tidning”. Boken kommer alltså också från Uppsala. Fogel­qvist reste förmodligen till Uppsala för att studera Karlfeldts manuskript och stannade vid Gamla Torget för att hälsa på sina kollegor på Upsala Nya Tidning. Där lånade han redaktionens exemplar av Fridolins poesi för att underlätta sitt arbete och både bok och manuskript följde sedan med till Stockholm, där de blev liggande tills ­Fogelqvist avled 1941.

Allt detta är en hypotes. Boken kan ha över­tagits av någon Karlfeldt-kännare, som hade ett originalmanuskript och glömde det i boken, men det är mindre sannolikt. Torsten Fogelqvist ­be­undrade Karlfeldt högt och var dessutom en personlig vän som vågade fråga om dikternas innehåll. Karlfeldt tillägnade Fogelqvist dikten ”Dryckes­­året”, som trycktes i DN i februari 1930. Samma år blev Fogelqvist huvudredaktör för kultur och politik i DN. Fogelqvist fick i uppdrag av Norstedts förlag att skriva en bok om Karlfeldt. Efter skaldens oväntade död i april 1931 omarbetades boken till en minnesteckning. Denna volym är enligt min åsikt lättare att ta till sig än det stora verk ­Fogel­qvist skrev ett decennium senare. Fogelqvist efterträdde Karlfeldt i Svenska Akademien och kände sig naturligtvis förpliktigad att leverera en värdig studie över skalden.

”En studentflamma”
Fogelqvist samlade Karlfeldts tal och sena dikter i Tankar och tal (1932). Med så många publikationer på gång är det begripligt om ett manuskript försvann. Fogelqvist nämner inte dikterna i det återfunna manuskriptet och det är synd. Den färdigskrivna dikten är nämligen den ursprungliga och hittills okända versionen av ”En student­flamma”. Dikten kom med i de två första upplagorna av Fridolins visor men uteslöts sedan och trycktes först om i Karlfeldts ungdomsdiktning (1934).

Dikten ”En studentflamma” nämns sällan och är okänd för de flesta. Karlfeldt insåg förmodligen att det var misstag att ta in dikten, som enligt min mening är vackrare i sin ursprungliga version som vi kan se. Manuskriptet visar att dikten bestod av tre strofer, som Karlfeldt senare byggde ut till fem, men något gick förlorat på vägen och han strök senare sin dikt. Frågan är varför. Fogelqvist avslöjade att Karl­feldt reagerade ytterst häftigt när Tor Hedberg i sin recension av Fridolins visor spårade ett inflytande från Fröding. Karlfeldt hade tillfälle att tänka igenom saken men skickade ändå ett obehärskat brev till Hedberg som han ansåg utpekat honom som plagiator. Hedberg blev ytterst förvånad, men Karlfeldts känslor var äkta. Kons­ten hade blivit viktig och ett misslyckande var katastrofalt.

”En studentflamma” är ett sådant misslyckande och det blev inte bättre av att Karlfeldt gjorde om Frödings misstag. Fröding skrev två odödliga strofer i ”Vackert väder”, men kände sig tvungen att enligt tidens mode tillfoga några strofer om en student och hans flamma. Anekdoter av detta slag var vanliga på 1880-talet, men blev ofta en plåga för konstnärerna. Den unge Zorn gjorde många bilder av hundar och flickor med sorgsen uppsyn innan han fick måla som han ville. ”En studentflamma” visar att Karlfeldt också kunde gå i samma fälla. Den som vill kan nu jämföra den ursprungliga dikten med Karlfeldts version och undersöka om han kunde ha gjort på annat sätt.

”Dalmarsch”
Det utkast till ”Dalmarsch” som finns i det återfunna manuskriptet är skrivet med den snabba handstil Karlfeldt använde när inspirationen ­flödade. Manuskriptet har överskriften ”Folkare-stigar”. Karlfeldt använde den i Fridolins visor för att sammanfatta sex dikter, inklusive Dalmarsch, under rubriken ”Från Folkare-stigar”. Karlfeldt nämnde också att Folkare är ett härad i södra Dalarna för att förklara för läsarna var han hörde hemma.

”Dalmarsch” har blivit en symbol för Dalarna. Dikten brukar sjungas på Västmanlands-Dala ­nation i Uppsala, men Karlfeldt marscherar inte i dikten utan står på gården och ser dalkarlarna vandra hem efter sommarens arbete. Detta ”masränne” till och från Mälardalen har fortsatt ända in i vår tid. Karlfeldt såg det som barn, men minnet blev också en påminnelse om att han själv var en av dem som måste söka arbete i Stockholm och inte hade något hem att återvända till.

Karlfeldt skrev snabbt när han var i gång och rytmen varierar i denna version. I utkastet har den andra raden två versfötter: ”Marschen går till Tuna / på heden den bruna”, men sedan blev den längre: ”Marschen går till Tuna / på hed och backar bruna”. Det gick ännu fortare i femte ­raden, där rimordet ”spade” dyker upp för tidigt: ”Med spade och med / vi draga hem så glade”. Dikten tycks ändå ha varit färdig i huvudet, för det mesta stämmer med den tryckta versionen.

Marschen går till Tuna
på heden den bruna.
Marschen går till Mora
och bergen de blå.
Med spade och med
vi draga hem så glade
till skogarna de stora
och kullorna de små.

När en konstnär är på rätt spår bryr han sig sällan om att rätta fel. Karlfeldt gjorde några få ändringar i den andra strofen, medan den tredje helt saknar ändringar. Å and­ra sidan skev han senare helt om den. I manuskriptet låter tredje strofen så här:

Och hör I folk i huset
tag korken ur kruset
låt sorgen gå åt fanders
och glädjen dväljas här.
Sätt på er största gryta
låt smör i gröten flyta,
för här är Sjungar Anders
och här är Krongårds Per!

Det är åter två takter i andra raden och Anders rimmar med ”fanders”. Karlfeldt tyckte kanske att det lät konstlat, för han ändrade senare strofen:

Du dystre far i huset,
hvi står ditt öl i kruset
och surnar än och skonas?
Låt glädjen dväljas här!
Du mor, sätt på din gryta,
låt smör i gröten flyta,
ty här är Sjungar Jonas,
och här är Krongårds Per!

Den fjärde strofen har nästan inga ändringar, men en är viktig. Vandrarna vänder sig till ortens folk med orden: ”I skördemän på vreten, som bärgen och arbeten”. I manuskriptet har Karlfeldt ändrat ”skördemän” till ”bärgslagsmän”, för det var sådana som bodde i Folkärna. Karlfeldt beskriver kyrkorna kring Siljan som ”stå glimmande som liljan / bespeglande sin prakt”, men i trycket valde han en mer uttrycksfull formulering.

I bergslagsmän på vreten,
som sträven och arbeten,
gån med dit upp till Siljan
i dalemarschens takt!
Gån med och skåden landen,
där kyrkorna på stranden
stå glimmande som liljan
uti sin hvita prakt!

Slutstrofen börjar med orden: ”Se, hagarna sig färga / till höst vid Brunnbäcks färja”. Det är en exakt bild av landskapet, som Karlfeldt ändrar till det mer uttrycksfulla: ”Se, hagarna sig färga / som eld vid Brunnbäcks färja”. Det är nog det djärva rimmet på två likalydande ord, ”färga” och ”färja”, som kräver en differentiering byggd på eld och vatten, men det finns också en djupare innebörd dold. Tolvmans Axel Eriksson stod i sin barndom på gården och såg det vandrande följet passera Dalälven vid Brunnbäcks färja. Hemmet skulle gå förlorat, men på andra sidan väntade en ståtlig fest med bröllop och kryckeståt för den som gick med upp till Siljan.

Se, hagarna sig färga
som eld vid Brunnbäcks färja,
och älv och bäckar rinna
med hög och höstlig låt.
Inunder mörka skyar
vi hälsa våra byar.
För oss ska vaxljus brinna,
för oss skall föras ståt.

LARS FALK
(Artikeln publicerad i Karlfeldtbladet 2018:2)

Ladda ner ”Folkare-stigar” som pdf (strof 1-4)
Ladda ner ”Folkare-stigar” som pdf (strof 5)
Ladda ner ”En studentflamma” som pdf