Redaktionellt innehåll
Dikter & Årsböcker

Frostensson mottog Karlfeldtpriset

Vid Karlfeldtsamfundets sommarmöte i Falun den delades 2016 års Karlfeldtpris ut till poeten och akademiledamoten Katarina Frostenson. Hon presenterades av Camilla Hammarström, själv poet och konstkritiker och ledamot av prisjuryn, på följande sätt: 

Frostensson prisÅrets Karlfeldtpristagare är poet, översättare och dramatiker. Sedan debuten med I mellan (1978) har Katarina Frostenson konsekvent hållit fast vid ett undersökande förhållande till språket. Hennes poesi ligger nära musiken, med sin betoning av ordens ljudliga kvaliteter. Likt Karlfeldt tycks hon smaka på orden och söka det sångbara i dem. Detta sinnliga förhållningssätt vittnar om en stor kärlek till det svenska språket. Hos Frostenson finner man ofta allusioner på äldre diktning, folkvisa och ordspråk. Det skapar en rik klangvärld som sätter läsarens fantasi i rörelse. Att läsa Frostenson är att färdas i ett landskap med djupa förgreningar bakåt. Men språket uppfinns samtidigt också på nytt, genom att skingras och samlas i nya konstellationer och tankeväckande neologismer. Rösten har en central plats hos Frostenson. Själva stunden då någonting uttalas tycks förenad med en närmast helig innebörd. Det handlar om att ge röst åt det svaga på gränsen till stumnade, men också åt det självmedvetet jublande. Det är röster som talar och sjunger om det våldsamma och söndrande, men som också kan ge uttryck för en ljus livsglädje och förundran inför det som är givet i varje ögonblick.

Frostenson väjer inte för samtidens problem, i hennes poesi ställs vi inför krigshärdar, flyktingströmmar och utarmningen av jorden. Här finns ingen motsättning mellan inlevelsen i språket och intresset för världen. De är en förutsättning för varandra. Genom att hela tiden driva språket framåt lyckas hon komma åt våra kollektiva smärtpunkter. Frostensons diktning pendlar mellan det personliga och det gemensamma, så att den kommer att angå oss på flera plan. Det finns en direkthet i Frostensons språk som berör på ett särskilt vis. Orden förefaller ibland vara mer kroppsligt förankrade än narrativa. För läsaren blir upplevelsen sinnlig och närmast rumslig. Genom att använda sig av dessa språkets skulpturala möjligheter förs vi som läsare ner till en konkret livserfarenhet. Man känner dikten in i märgen.

Camilla Hammarström